Tomas Melin

Idag avgörs slutligen presidentvalet i Ukraina, när Janukovytj verkar vinna över Tymosjenko i den andra valomgången. Enligt Reuters, vidarebefordrat på både SVT och Kyiv Post, har Janukovytj ledningen i samtliga vallokalsundersökningar, med minst tre procentenheter. Tymosjenko har dock ännu inte erkänt sig besegrad.

I Costa Rica genomförs också idag första omgången av presidentvalet. Laura Chinchilla från Partido Liberación Nacional, PLN ligger klart bäst till. PLN är i costarricansk politik motsvarigheten till Sveriges socialdemokrati, i flera aspekter. PLN är liksom SAP medlemmar i socialistinternationalen. Men PLN har liksom SAP format sitt land, och blivit det det statsbärande partiet. Sedan inbördeskriget 1948 har PLN prenumererat på presidentposten. Fram till 1998 förlorade de aldrig mer än ett presidentval på raken. Kristdemokratiska PUSC, Partido de Unidad Socialcristiana, vann både 1998 och 2002, innan Oscar Arias återigen vann valet för PLN 2006.

Arias är mycket populär i Costa Rica. Det fredspris han vann i slutet av åttiotalet, under sin första period som president, lär inte skada hans trovärdighet. Nu är frågan om Chinhilla kan rida ut Arias-vågen. Vinner hon är det första gången sedan just Arias vann 1986 som PLN vunnit två val i rad.

Laura Chinchilla Miranda avgick från posten som vicepresident under Arias för att kandidera till presidentposten. Hon är en del av den vänsterreligiösa vinden över latinamerika, även om det i det här fallet är mer religion än socialism. Exempelvis har hon tagit klart ställning mot aborter (och dagen-efter-piller), mot att separera kyrkan och staten (något Arias velat göra) och sagt sig vilja införa ett “familjedepartement”. Hon har också uttalat att presidentpalatset kommer hålla dörrarna helt öppna för religiösa grupper om hon vinner.

Främsta utmanarna är Ottón Solís och Otto Guevara. Guevara, grundare av libertarianska partiet Partido Movimiento Libertario. Partiet grundades som libertarianskt, men har rört sig mot mitten och är nu snarare klassiskt liberalt. Guevara själv har tidigare velat avskaffa de starka statliga trygghetssystemen, men säger sig nu vilja stärka dessa. Han går till val på sänkta skatter, ökad trygghet och mindre byråkrati. Guevara kandiderade också både 2002 och 2006. 2006 kom han trea med 8,48% av rösterna.

Otton Solís är tidigare minister för PLN, som bröt sig ur och startade Partido Accion Ciudadanda (Citizens’ Action Party, möjligen översättbart till medborgaraktionspartiet). 2006 var han nära att vinna över PLN:s Oscar Arias. I första valomgången var det extremt jämnt mellan Solís och Arias, efter omräkning av rösterna vann dock Arias, och eftersom han kom över nödvändiga 40% av rösterna (40,92%) blev det ingen andra omgång. Solís slutade på 39,8%.

Solís bygger sin politik på anti-korruption, lika möjligheter och medborgarnas delaktighet i politiken. Dessutom ledde han motståndet mot frihandelsavtalet DR-CAFTA (Dominican Republic - Central America Free Trade Agreement. I Costa Rica känt som TLC, Trato de Libre Comercio). CAFTA röstades dock igenom i en folkomröstning 2007, om än knappt.

Det parti som tidigare varit den stora starka konkurrenten till PLN är PUSC. PUSC byggdes kring före detta presidenten Rafael Angel Calderón Guardia, som byggde upp det sociala trygghetssystemet (La caja). Partiet drabbas dock 2004av en korruptionsskandal när två före detta presidenter arresterades och anklagades för korrutption. Miguel Ángel Rodríguez Echeverría och Rafael Ángel Calderón Fournier fälldes båda i slutet av 2009.

Calderón Fournier, son till Calderón Guardia, skulle blivit PUSC:s presidentkandidat, var det tänkt. Ambitioner som grusades när han dömdes till fängelse. Partiets ledare Luis Fishman blev partiets presidentkandidat i Calderón Fourniers ställe. Han har satsat på en stor och bred kampanj, partiet har ju stora resurser från tidigare storhetstider. Fishman har dock mycket små chanser att vinna, och går bland annat till val som “det minst dåliga” alternativet.

Laura Chinchilla står som solklar favorit i valet. Det skulle vara en smärre katastrof om hon inte får flest röster i denna första omgång. Frågan är dock om hennes röster räcker till för att undvika en andra omgång. I Costa Rica gäller regeln att en andra omgång kan undvikas om den kandidat med flest röster nått över 40%. I undersökningar ligger Chinchilla runt just 40%, så det blir på håret. Närmast ligger Guevara, som i olika undersökningar fått mellan 15-30% av rösterna, stödet för honom verkar också ha ökat under den senaste tiden.

Ottón Solís ligger en bra bit efter, och det verkar i skrivande stund som om en hel del ska till för att han ska ta sig till en andra omgång. De väljare som stödde honom för att han var en kandidat för förändring verkar ha gått över huvudsakligen till Guevara. PUSC:s Fishman ligger långt efter i undersökningarna, och har i praktiken ingen chans.

Costa Rica är några timmar efter Sverige, så tidiga resultat kommer nog först inatt.

För mer information om kandidaterna och valet på engelska, rekommenderas “Tico Times“, på spanska “La Nación“.

Andra bloggar om: politik, samhälle, världen, europa, ukraina, latinamerika, centralamerika, costa rica, presidentval
Pingat till intressant.se

Jag är för skyskrapor i Stockholm. Jag är till och med positiv till en skyskrapa på Vasagatan vid centralen, som föreslagits. Förutsatt att något företag tror sig få ekonomi nog i projektet för att våga bygga, och vi får en kul arkitektur på bygget, så säger jag: kör! Detsamma säger jag om “Tors torn” uppe vid Norra station. Där tycker jag i och för sig att utseendet på tornen verkar bli trist, men själva idén med två skyskrapor på den platsen tycker jag är utmärkt.

I båda fallen är det lätt för mig att se att dessa skrapor inte hotar andra byggnader eller platser i närheten. Husen, byggnaderna eller platserna de skulle ersätta är inget vi inte kan leva utan. Härom tycks det också finnas stor enighet. Kritiken ligger då snarare i hur de nya husen påverkar andra miljöer runt omkring.

Missförstå mig rätt, närliggande byggnader kan mycket väl påverkas av nybyggnation i närheten, och dessa konsekvenser måste vi känna till innan bygget genomförs. Men skrapekritikerna överdriver idag varje liten förändring för de omkringliggande områdena, för att sinka, förändra eller helst stoppa det nya bygget.

Stockholms innerstads klassificering som riksintresse används ibland för att understödja den typen av argumentation. Jag gissar att det är därför vi idag kan läsa en artikel i SvD om att Centerpartiet vill avskaffa riksskyddet som idag gäller hela Stockholms innerstad (i olika aspekter). Sthlmscenterns främste (i princip ende) företrädare Per Ankersjö vill att skyddet ska gälla enskilda hus eller kvarter.

Utspelet andas desperation. Vi vet alla att C inte går så bra i mätningarna just ju, och i Stockholm var Centern mycket små även till att börja med. Stockholmscentern har dock tidigare fått uppskattning för sin utvecklingsvänliga bygg-profil, och i syfte att mjölka detta lite extra, kanske ett sista halmstrå för att behålla sin enda kommunfullmäktigeplats, så satsar Ankersjö på ytterligare en radikalisering i frågan.

Tyvärr missar han målet totalt. Problemet är inte Stockholms innerstads skydd som riksintresse i sig, problemet är uttolkningen av den, och det faktum att den inte uppdaterats. Skugga från skyskrapor hotar exempelvis inget riksintresse, mer än en molnig dag gör det. Deras blotta närvaro hotar självklart inte heller, förutsatt att de skyddade stadsdelarna i sig består. Tvärtom, att väl integrera det nya med det gamla lyfter även det äldre. Ett gott exempel är Wadköping i Örebro, som har nyare bebyggelse direkt inpå knuten, och inte blir mindre intressant eller populärt för det.

Visst är det intressant att diskutera hur riksintresseskyddet kan förändras. Att till exempel låga hushöjder nämns explicit i RAÄ:s skyddsmotivering är absurt och måste förändras. Men att göra om skyddet till att bara gälla specifika kvarter eller byggnader är en för genomgående försvagning tror jag. Riksintresset behövs. Hur det tolkas och används är sedan upp till oss politiker. Under ganska många år nu har stadens politiker varit ointresserade av att bygga nya byggnader för framtiden att klassa som historiskt viktiga, men nu ser vi en rörelse för att förändra det. En rörelse som ser både behovet i nuet av att bygga nytt, men också behovet i framtiden att ha något stadsplanemässigt från vår tid att glädja sig åt. Vi ser en rörelse för politiker och medborgare som ser att dåtid, nutid och framtid kan förenas i stadsbyggnadspolitiken, snarare än ställas emot varandra.

När Centerpartiet då accepterar den chimära konflikten mellan vår historia och vår framtid, och till råga på allt utropar Stockholms historia som sin egen personliga väderkvarn att attackera, gör de hela sakfrågan en otjänst. Vi behöver inte försaka stadens riksintressen, vår historia, för att förnya den.

Tvärtom: jag ser Stockholms riksintresse som en garant och ett påbud att låta Stockholm följa med i tiden. Riksintresset behövs, just för att skydda stadens arkitektoniska “årsringar”; både befintliga och kommande.

Andra bloggar om: politik, samhälle, stockholm, skyskrapor, höghus, stadsbyggnad, bostadsbrist, arkitektur
Pingat till intressant.se

Häromdagen debatterade riksdagen immaterialrättsliga frågor. Johan Linander (C) försvarade då partiets IPRED-uppgörelse med att nämna vad som inte kom med i beslutet, till exempel avstängning från internet, och menade att det var en god kompromiss mellan alliansens olika viljor.

Lage Rahms replik på detta är torr och briljant:

“Jag delar annars uppfattningen att man tvingas till kompromisser. Man inte bara tvingas, utan det är så det fungerar och ska fungera. Sedan kan det förstås ifrågasättas på vilket sätt en kompromiss går till. Det är klart att det är bra att vi inte tvingas stänga av från Internet, men man kan ju fabulera ihop en mängd olika förslag som man sedan kan kompromissa om att inte genomföra. Då kan man komma långt och ha fått igenom mycket, eftersom man har fått igenom att mycket dåligt inte genomförs. Varje dag är det dock extremt mycket dåliga förslag som inte genomförs i riksdagen. Det är vi förstås tacksamma för, men det finns alltså någon sorts gräns för hur mycket man kan ta åt sig äran för när det gäller den typen av faktorer.”

Hittat på Johan Linanders blogg.

Andra bloggar om: politik, samhälle, Lage Rahm

Det ser onekligen ut att som väntat bli Janukovytj mot Tymosjenko i den andra omgången av presidentvalet i Ukraina. Ekot rapporterar att Janukovytj fått mellan 31 och 35 procent av rösterna och Tymosjenko mellan 25 och 27%. Närmast utmanare har fått mellan 11 och 13%, och torde således ligga för långt efter för att det kan vara en miss hos vallokalsundersökningarna. Kyiv post har siffrorna för alla vallokalsundersökningar.

Noterbart är alltså att cirka 40% av väljarna har röstat på en annan kandidat än de som går att rösta på i den andra omgången. Det innebär rimligen att den som vinner dessa väljare också vinner valet. Julia Tymosjenko har redan börjat diskutera med fallna kandidater för att få deras stöd, och förhoppningsvis också deras röster.

Enligt wikipedia kommer utlandsröster räknas först om några dagar, och det slutgiltiga valresultatet kommer först 27 januari. Enligt de preliminära siffrorna är dock kandidaterna 1-3 så långt ifrån varandra att deras placering lär bestå.

Enligt Ekot (och wikipedia) förväntas en andra valomgång hållas 7 februari.

Andra bloggar om: politik, samhälle, världen, europa, ukraina
Pingat till intressant.se

I Chile vann idag Sebastián Piñera presidentvalets andra omgång. I den först omgången 13 december fick han flest röster, men nådde inte upp till 50% av rösterna och mötte därför sittande presidenten Bachelets center-vänster-koalitions kandidat Eduardo Frei i en andra omgång. Efter att (bara) 60% av rösterna räknats medgav Frei sig besegrad (spansktalande kan höra hela talet här) då Piñera ledde med några procentenheter.

Piñera blir därför landets första högerpresident (han betecknas som center-höger) sedan Pinochet. Han påminner om Italiens Berlusconi i det att han äger en egen TV-kanal (Chilevisión), en betydande bit av landets mest populära fotbolslklubb (Colo-Colo) och nästan en tredjedel av landets främsta flygbolag (LAN Airlines) . Enligt BBC har han dock lovat att upprätthålla och fortsätta de socialpolitiska program som införts av tidigare regimer.

Den oväntade succén i presidentvalets första omgång, Marco Enriquez-Ominami, också känd som MEO, stödde Frei i valets andra omgång. MEO, som fick hela 20% av rösterna i första omgången, fick inte delta i primärvalet inom den center-vänsterkoalition som sedermera nominerade Frei till sin kandidat. Istället drev MEO presidentvalskampanjen som oberoend kandidat och nu har han startat ett eget parti (länk på engelska).

Piñeras koalition har 58 av 120 mabdat i representanthuset och 16 av 38 mandat i senaten. Freis koalition har 57 mandat i representanthuset och 19 mandat i senaten. Övriga mandat i båda kamrarna hålls av en mycket liten koalition vid namn “Chile limpio vote feliz” ([ett] rent Chile, rösta lyckligt) och oberoende ledamöter. Det är alltså majoritetsbyggande som väntar señor Piñera, vilket borgar för viss kontinuitet i politiken.

Andra bloggar om: politik, samhälle, chile, latinamerika, sydamerika
Pingat till intressant.se

Presidentvalet i Ukraina idag (söndag) är ett ganska märkligt val. Bara några få år efter orangea revolutionen, vad vi då trodde var en demokratisk vändpunkt, präglas valet nu istället av uppgivenhet. Alla kandidater upplevs vara alltför intimt förknippade med en ekonomisk elit för att kunna förändra levnadsvillkoren i landet. Orangea revolutionens segrare, nuvarande president Viktor Jusjtjenko, nådde bara upp till några få procents stöd i de sista opinionsmätningarna innan valet och är i praktiken chanslös. Störst stöd i de mätningarna fick istället orangea revolutionens förlorare. Viktor Janukovytj.

Janukovytj vann presidentvalet 2004 men anklagades för valfusk vilket ledde till den orangea revolutionen. Landets högsta domstol beordrade till slut att den andra presidentsvalsomgången skulle tas om, varpå Jusjtjenko kunde utropas som vinnare i början av 2005. 

Nu verkar det inte otroligt att Janukovytj, som av Rapport passande nog kallas “politisk överlevare”, till slut kan utropas som president. Huruvida det blir lagligen eller genom valfusk är dock inte tydligt. OSSE har en stor valobservatörsstyrka på plats, så om det sker oegentligheter lär det uppmärksammas.

Julia Tymosjenko stod sida vid sida med Jusjtjenko under revolutionen och har under två perioder varit premiärminister, och har också gått in i valet som sittande premiärminister nu. De senaste opinionsmätningarna visar att hon har störst stöd efter Janukovytj och att dessa två, eftersom ingen sannolikt får 50% av rösterna redan i första omgången, går vidare till en direkt avgörande andra omgång.

Utöver dessa två huvudkandidater och sittande president Jusjtjenko, finns också en del uppstickare som satsar på att snuva antingen Jankuvytj eller Tymosjenko på biljetten till den andra omgången. De båda huvudkandidaterna har närmat sig varandra - Tymosjenko är exempelvis mer rysslandsvänlig och Janukovytj är mer västvänlig än tidigare. Med anledning av detta och toppkandidaternas starka band till makten och “etablissemanget” satsar flera kandidater på att utmåla sig själva som vägen till förändring. En kandidat har rentav bytt efternamn till “Motalla”, för att man ska kunna lägga en röst mot alla kandidater. 

Opinionsmätningarna slutar i Ukraina ett par veckor före valet. Men en rysk mätning ger Sergej Tigipko starkt stöd, såpass rent av så att han kan hota Tymosjenko. Väl i en andra omgång kan man tänka sig att han får Tymosjenkos stöd i utbyte mot att hon får fortsätta som premiärminister. 

I en andra omgång handlar det för kandidaterna att bredda sitt stöd, inte minst genom uttalat stöd från de övriga fallna kanidaterna. Här börjar också koalitionsbygget. Oavsett vem som vinner presidentposten behöver vederbörande nämligen bygga en koalition i parlamentet, och ledarna för de tre största partierna är just Janukovytj (Regionernas parti, 34,37% i parlamentsvalet 2007 och 175 mandat av 450), Tymosjenko (Juliua Tymosjenkos block, 30,71%; 156) och Jusjtjenko (Vårt Ukraina, 14,15%; 72). Utöver dessa tre stora finns ett par mindre vänsterpartier, men minst två av de tre stora behöver gå ihop för att forma en majoritet.

Det bäddar för antingen politisk orolighet direkt efter valet, eller stark stabilitet och status quo. Eller, som verkar ha blivit det huvudsakliga resultatet av revolutionen 2004, politiska oroligheter följt av status quo.

Andra bloggar om: politik, samhälle, världen, europa, ukraina
Pingat till intressant.se

Regeringen lägger fram ett förslag till ny alkohollag, som bland annat gör serveringstillstånd möjligt även för restauranter och kaféer som inte har lagad varm mat. Nu ska också restauranter som har kall mat (förutsatt kök) kunna servera alkohol, vilket öppnar för exempelvis kaféer och sushirestauranter. Även cateringföretag ska kunna servera alkohol.

Jag ser förslaget som ett framsteg. Ur en alkoholrestriktiv synvinkel finns det inget med varm lagad mat på menyn som gör alkoholen som förtärs mindre skadlig. De som inte vill ha varm och lagad mat beställer förstås inte det, så det är uppenbart att regeln bara är en godtyckligt utritad linje i sanden för att begränsa utbudet. Jag tror inte det är ett bra sätt att få legitimitet för en i annat restriktiv alkoholpolitik.

Nya försäljningsställen innebär också ökad risk för att minderåriga får tag i alkohol, men detär ett problem vi måste lösa genom tillsyn. Jag tycker tillsynen ska vara sträng, med tillstånd lätta att få och lätta att förlora.

Positivt i lagförslaget är också att det inte blir någon öppettidsbegränsning. Alkohollagsutrednnigen föreslog en bortre gräns på 03.00. Regeringen föreslår inte denna förändring, med anledning av att de menar att det skulle leda till att fler ställen som idag är öppna till 1 skulle ha öppet längre, vilket med råge skulle överväga att ganska få ställen i storstäderna som idag har öppet till fem skulle få stänga tidigare.

Också här tror jag att en mer öppen inställning är att föredra. Jag tror inte det är bättre att alla ställen stänger samtidigt, oavsett om det är ett, två eller tre. Sällan har jag varit med om så våldsamma kvällar som strax efter två en helgkväll i Jönköping, då stans samtliga ställen stängde. En masse strömmade folk ut från barer, klubbar och liknande. Eftersom alla ställen i princip låg på samma gata, och då många skulle till bussarna som gick från samma plats, blir det trångt av onyktra människor. Visst är det alkoholen som var boven i våldsdramat, snarare än öppettiderna i sig, men längre öppettider hade också inneburit att fler hade droppat av allteftersom, vilket i sig hade minskat en del onödigt fyllevåld.

Vad gäller gårdsförsäljning kommer inget förslag utan vi får avvakta en ytterligare utredning. Maria Larsson (KD) tycks mena att det finns risk att gårdsförsäljningen hotar försäljningsmonopolet. Absurt, tycker jag. Visst finns en minimal risk att lokalborna åker till en gård för att köpa deras lokalproducerade spritsorter, snarare än att som nu köpa dem på systemet. Men det blir ju knappast huvuddelen ens av den där lokala försäljningen, och för de som inte bor vid en gård som säljer alkohol spelar det ju överhuvud ingen roll. Däremot kan det vara ett lyft för turister, som kan köpa svenskproducerat vin direkt för vingården, eller sin Mackmyrawhisky direkt efter rundvandringen av destilleriet.

Förslaget om ny alkohollag tycks också innebära några skärpningar. Framför allt ska den som säljer folköl nu rapportera det. Också det tycker jag är positivt, då det underlättar tillsynen. Jag tycker också att myndigheterna ska ta hjälp av civilsamhället, exempelvis UNF och andra som redan idag har egna kontroller, för att bli mer effektiva. Självklart ska inte organisationer som UNF få myndighetsansvar, men deras undersökningar bör tas på större allvar och leda till snara myndighetskontroller (plural!) för de försäljare som fallerar köpetestet. Så görs såvitt jag vet inte rutinmässigt idag.

Andra bloggar om: politik, samhälle, alkohol, serveringstillstånd, krogen
Pingat till intressant.se

Nyss tog debatten mellan Sverigedemokraternas Björn Söder och Miljöpartiets regionråd i Skåne Anders Åkesson.

Frågan om att debattera med Sverigedemokraterna är ju en gammal diskussion. Jag tycker att det var kul att MP Skåne tog initiativet, av framför allt två anledningar.
1. Det är på rätt nivå. I Skåne är SD starka och SD har plats i regionfullmäktige. De har en politisk plattform i Skåne som övriga partier mycket väl bör bemöta.
2. Det är rätt frågor. Det handlar inte bara om att diskutera SD:s invandringspolitik, utan det handlar om att diskutera allmänpolitiska frågor som är relevanta för Region Skåne.

Jag fick aldrig se hela Anders Åkessons avslutning, SVT Sydnytt, som sände via nätet, avslutade sändningen (de hade beställt satellitsändning fram till 20.30, men självklart drog debatten över några minuter). Men på det stora hela tyckte jag han gjorde det bra. Nog för att han sa “nånstans” på tok för ofta, ett personligt läckage jag gärna sluppit, men han var påläst och har uppenbart koll på frågorna inom regionen.

Det var mer man kunde säga om Söder. Söder var slagkraftig bara när han började prata invandring. Det kändes att det var hemtamt för honom. I övrigt var det flera frågor där Söder var tveksam och påstod saker som Åkesson kunde falsifiera rakt av. En mer medievan politiker hade sågat dessa Söder-misstag på ett tydligare sätt, men jag tror ändå att det framggick.

Något jag tycker Åkesson gjorde dåligt var att konstant hänvisa till SD:s avslag på det regionala utvecklingsprogrammet. Jag känner inte till omständigheterna, men om det är som Söder påstod, att de ville återremittera programmet för att genomföra vissa förändringar, så är det trots allt något annat än avslag, detta även om SD avslog programmet efter att återremissen avslagits (vilket är en normal beslutsgång). De flesta människor förstår i och för sig inte skillnaden i alla detaljer, men när Söder förklarar att de ville ha programmet med vissa förändringar så finns det dessutom risk för att de känner sig lurade av Åkessons retorik. Överlag är generellt formaliafrågor inte gynnsamma att lyfta fram, det är bättre att fokusera på sakpolitiken.

Det positiva var alltså att visa på att Miljöpartiet är ett parti som är insatta i frågorna och driver en seriös politik på alla områden. Björn Söder var uppenbart fel ute i flera fall och uppenbart osäker i andra. Björn Söder steg flera gånger iväg från debatten om Skåne eller enskilda beslut och började prata principiellt, han är inte dummare än att han kan stega förbi sina brister. Ett exempel här är debatten om regionaliseringen inom kulturen, där Söder först menade att staten måste ta ansvar för statliga pengar, men sedan menade att de statliga pengar som fördelas till regionen är “regionala pengar”, vilket gör hela uppdelning helt idiotisk. Där var Åkesson bra inne och förklarade, även om han kunde pressat Söder mer i den frågan.

En annan punkt var när Åkesson påpekade att SD inte avsatt en enda krona till spårprojekt, detta efter att Söder suttit och sagt att SD var jättepositiva till spårprojekt. Söder kunde babbla hur mycket som helst om att de ville ta ansvar i ekonomin, men uppenbart blev det att SD:s stöd till spårtrafik är ihåligt.

Jag tror att denna typ av konkreta debatter är helt rätt sätt att möta SD i valrörelsen. De måste ta ansvar för sin politik och sina idéer, på alla politikens områden. I en sån debatt blir det tydligt att SD inte vet hur man tar ansvar, och därför inte heller gör det. Ett annat exempel i debatten var när Söder påstod att de inte har detaljerade förslag på hur pengarna i deras budget ska användas, utan att de bara har prioriterat penga”påsar” mellan de olika nämnderna och att nämnderna sedan får bestämma hur pengarna ska användas. Eftersom SD inte sitter i många nämnder så tycker de säkert att det var ett fiffigt sätt att “komma undan” och dessutom kunna kritisera MP (och de övriga partierna) för att inte “släppa in” SD i dessa nämnder. Men vad SD egentligen erkänner är dels att de inte har någon konkret politik (alls!) på dessa områden, och till råga på allt att de inte ser det som något problem. Eftersom det inte går att lägga en seriös budget utan att uppskatta behoven (=kostnaderna) i de olika verksamheterna innebär det en av två saker:
1. SD vet vad deras olika omprioriteringar får för konsekvenser i verksamheterna, men vill inte prata om det högt.
2. SD har suttit och gissar fram olika pengasummor utefter vad de tyckt låtit bra.

På det hela taget tycker jag att det var en bra debatt (för vår del) och jag hoppas på upprepning, i andra län och kanske med andra partier.

Andra bloggar om: politik, samhälle, sverigedemokraterna, miljöpartiet, Skåne, val2010
Pingat till intressant.se

När Gunnar Wetterberg skrev på DN Debatt i oktober om varför vi borde slå samman Sverige, Norge, Finland, Danmark och Island i en nordisk union, så hade jag inte riktigt tid för en kommentar. När Wetterberg nu återkommer till frågan tar jag chansen att göra det jag också.

Jag är mycket tilltalad av en nordisk union. Och det är varken med anledning av stormaktsambitioner eller för att jag lider av någon nationalromantisk strävan att ena de nordiska folken till ett. Jag ser helt enkelt ingen poäng med gränserna mellan våra länder, och tycker ett närmande är positivt på alla sätt. Även om jag ser själva samarbetet och integrationen mellan länderna som det huvudsakliga målet, så är en nordisk union en tydlig framtidsvision som visar inriktningen.

I den nya debattartikeln lyfter Wetterberg några konkreta punkter där arbetet med den nordiska integrationen. Till exempel pekar Wetterberg på kommunikationerna mellan länderna, förbättrad arbetsmarknadsintegration och, något mer perifert kan tyckas, ett gemensamt “en bok för alla”-projekt med klassiker från de olika ländernas litteraturskatter.

Ett par områden som jag skulle göra mycket för den nordiska integrationen tycker jag dock Wettergren glömmer bort: medierna och idrotten.

Mediernas rapportering har stort inflytande över den allmänna debatten och det allmänna medvetandet i ett område. Idag har vi i praktiken fem mycket olika debatter i de olika länderna, just för att det är fem olika mediemarknader. Vi har också fem olika public service-bolag, som var och en gör delvis samma arbete, inte minst gällande omvärldsbevakning (korrespondenter et cetera). Ett naturligt första steg för en nordisk integration vore ett ökat samarbete mellan SVT/SR, DR, NRK, YLE och RÚV. Ett visst samarbete finns redan idag, men det är alltför beskedligt. Ett uttalat mål bör vara att en stor del av programmen ska vara gemensamma. Samarbetet kan med fördel fördjupas snabbare mellan NRK, DR, SR/SVT och svenskspråkiga YLE, då dessa inte behöver översättas till de olika marknaderna. Finskspråkiga YLE och isländska RÚV får självklart en särställning, och måste självklart fortsätta en egen produktion på det egna språket.

En större gemensam produktion ger dels fördelar genom att de olika skandinaviska språken blir vanligare i etern i de nordiska länderna, vilket (med tiden, om inte annat) ökar förståelsen utan att (framför allt) danskar och norrmän behöver förställa sig för att göra sig förstådda i Sverige (och Finland). Dels ger det fördelar för bolagen som kan samordna sina resurser och bli starkare aktörer på mediemarknaden.

Idrotten är en annan del av samhället som skulle kunna integreras närmare inom Norden redan idag. Jag tänker då framför allt på elitidrotten, där vi idag har en helt onödig och skadlig uppdelning längs med chimära landsgränser.

Jag tycker vi ska slå ihop både landslagen och elitserierna i flera, så många som möjligt, av ländernas idrotter. Förutom att det skulle stärka vår ställning internationellt inom dessa idrotter skulle det med tiden också skapa en folklig förankring för Norden som idé.

Det är dessutom lätt att se att de nationella serierna i många fall helt enkelt inte håller måttet. Med Grimsta IP bara några få hundra meter från min lägenhet kan jag glädjas åt Brommapojkarnas framgång i årets herrallsvenska, men samtidigt är det lätt att se att den högsta liga där lag som BP, Assyriska eller andra svänggäng ändå kan göra sig gällande trots allt är ganska tunn. Då vore en nordisk liga betydligt mer konkurrenskraftig, vilket gynnar elitfotbollens utveckling, både vad gäller publikintresse (fler bra matcher) och framgång internationellt. Dessutom utan att avstånden lagen måste resa ökar nämnvärt, annat än vad gäller matcherna mot eventuella isländska lag.

På damsidan kan en gemensam nordisk liga också vara en möjlighet att skapa en tillräckligt konkurrenskraftig liga för att hålla stånd mot andra ligor som nu växer och rycker i våra stjärnor.

Fotbollen är en bra sport att börja ett sammanslagningsarbete med, eftersom den är spridd och populär i samtliga fem länder. En gemensam nordisk ishockeyliga skulle till exempel ha slagsida mot Sverige och Finland, vilket vore ett stort problem. Däremot kan man tänka sig framgång i någon sport där samtliga fem länder redan idag är ganska usla, till exempel basket. En gemensam basketliga skulle mycket väl kunna stärka sporten och göra den mer populär. Basketligan är i Sverige dessutom redan idag en stängd liga, vilket vore ett format som också skulle gynna en ny nordisk liga, så att lagen får en möjlighet att bygga upp sig.

Nå, likt Wetterberg påpekar saknas dock ett opinionstryck för förändringar i riktning av en nordisk union, eller ens en betydligt stärkt integration. Som Wetterberg säger räcker det inte med “ökat samarbete”, det blir helt enkelt för lite för långsamt.

Andra bloggar om: politik, samhälle, norden, idrott, medier, federalism
Pingat till intressant.se

Jon Karlfeldt tar steget vidare från mitt förra inlägg och lägger upp en excel-fil med mer utförliga data om resultatet av provvalen. Don’t miss!