Den interna processen
Det finns mycket att kommentera om motionen. Det första som kan sägas är något om vår interna process. Motionen lyftes för ett drygt halvår sedan, om jag minns rätt. Det var i samband med Carema-skandalen och diskussionen om privata alternativ tog med ens en annan inriktning. I och med detta la några i landstingsgruppen ett förslag om ett ”moratorium” på nya konkurrensutsättningar. Förslaget stötte på ett starkt motstånd, jag var själv en av dem som reagerade starkt. Jag var dock redan på första mötet tydlig med att motionärerna självklart kunde lägga motionen enskilt, men att det inte borde vara en gruppmotion (det vill säga en motion som vi som landstingsgrupp, och därmed som parti, står bakom).

Men motionärerna valde att låta motionen processas vidare i enlighet med den arbetsordning som krävs när en motion söker stöd för att bli gruppmotion. Processen drog av en rad olika anledningar ut på tiden och fick sitt avgörande först i förra veckan. Då hävdade motionärerna att någon gruppmotion ville de alls inte ha, utan var fullt nöjda med att lägga den enskilt. Därför hade vi ingen omröstning om saken, tills igår kväll. Då hade vi sista beslutande mötet i den långa budgetprocessen och då lades också ett yrkande – med samma innebörd om ”paus” – till budgeten. Detta helt utan att detta lyfts tidigare i själva budgetprocessen. Här avslogs dock yrkandet, vilket också tydliggjorde att förslaget inte har stöd i landstingsgruppen.

Ett stopp inte rätt väg framåt
I sak har jag och andra under processen lyft flera problem med motionen och yrkandet om stopp. Det finns en bred kritik mot alliansens politik på detta område, där alla utförsäljningar, konkurrensutsättningar med mera har en tydlig ideologisk botten, snarare än att se till de möjliga effekterna i varje enskilt fall. Men detta har vi gröna mött med en pragmatisk hållning om att just se på konsekvenserna vid varje givet tillfälle. Att gå därifrån till att under en period säga kategoriskt nej till alla upphandlingar, vårdval och liknande vore ett stort avsteg från den politik vi tidigare har fört.

Formuleringen för ”paus”-yrkandet har förändrats. I första vändan var förslaget ett ”moratorium”. Senare blev det ett ”stopp” och nu har det slutat på att motionärerna vill ”ta en paus”. I sak finns dock ingen skillnad. Enda skillnaden mellan ”stopp” och ”paus” i det här sammanhanget är att det är möjligt för motionärerna att hävda att ”paus” inte är samma som ”stopp”.

Miljöpartiet ser positivt på mångfald. Det finns inget egenvärde i att ha något i privat regi istället för offentligt, men det finns heller inget egenvärde i motsatsen. Vi måste våga se på omständigheterna kring varje givet tillfälle och vilka effekter privata alternativ kan ge där. På områden där det redan finns en mycket stor flora privata alternativ kan det finnas stora poänger med att låta landstingsdrivna verksamheter finnas kvar, och det finns områden inom landstinget som vi helt vill hålla landstingsdrivet. Men det finns också verksamheter där nya utövare och nya idéer kan bidra positivt, det ska vi inte säga nej till.

Att bifalla motionen vore också att sända en signal om att vi ser privata alternativ som sämre eller som farliga. Det är nämligen bara därför det kan finnas logik i att ”ta en paus” från fler privata alternativ under den period då privata alternativ ska utvärderas. Om motionärerna ville att MP fortsatt ska vara ett parti som ser privata alternativ som något positivt – under rätt förutsättningar – finns ju ingen som helst anledning att pausa. Då ska ju vårt budskap vara samma som tidigare: När vi ser att en upphandling kan leda till positiva effekter ska den genomföras – med våra förslag till bättre upphandlingar – annars ska den avslås på rent sakliga meriter. Sedan kan en utvärdering och kvalitetssäkring pågå under tiden .

Genom att föreslå att MP och landstinget ska säga kategoriskt nej till alla upphandlingar vill man att MP slår in på en ny politisk väg där kritiken mot privata alternativ står högst. Motionärerna har heller inte kunnat förklara, trots den långa processen och de många diskussionerna ,vad pausen annars skulle syfta till.

Att det förhåller sig så här blir också tydligt av en del formuleringar i själva brödtexten i debattartikeln (hänvisar till denna då jag i skrivande stund inte har slutversionen av motionen framför mig, artikeltexten är dock identisk eller nästan identisk med den senaste motionsversion jag sett). Där lyfts problem och risker fram och privata alternativ ställs mot patientnytta.

Dåligt faktuaunderstöd
Det sakliga underlaget för detta är dock svagt. Det enda faktabaserade underlag som överhuvudtaget presenteras är en artikel av Inge Axelsson (ursprungligen i Dagens Medicin, här på Newsmill), som på eget bevåg sett över några studier från USA/Kanada. I artikeln påstås att dessa studier visar att icke vinstsyftande aktörer presterar bättre än vinstsyftande.

Häri kan förvisso ligga något relevant. MP driver redan att välfärdsföretag inte ska drivas i vinstsyfte och har förslag kring detta. Men Axelssons artikel ger inte bas för att tala om vinstförbud eller ens ett tidsbegränsat stopp. Till att börja med vet vi inte vad studierna faktiskt studerar och vad resultaten faktiskt är. Jag har frågat motionärerna (som i motionen källhänvisat till artikeln snarare än till studierna) om de överhuvudtaget har läst studierna ifråga, utan att få svar (vilket jag tolkar som ett nej). Vi bygger alltså hela resonemanget på Inges personliga tolkning, vilket redan där förtar det påstått vetenskapliga i argumentationen.

Vi vet också att situationerna i USA och Sverige ser väldigt annorlunda ut. Varken motionärerna eller Inge Axelsson för något resonemang om detta. Det är anmärkningsvärt, då skillnaderna är enorma. Finansieringssystemet, som är helt grundläggande i Sverige, är tex helt annorlunda i USA. Vad som räknas som ”icke vinstdrivande” lär också skilja sig dramatiskt, då USA inte på samma sätt har offentligt drivna (och finansierade) vårdgivare som vi har i Sverige. Om det möjligtvis är så att studierna från nordamerika visar att den typ av privat drivna, av donationer finansierade och icke vinstsyftande verksamheter som det finns gott om i USA (men som inte existerar här) är mer effektiva än de helt patientfinansierade vinstdrivande företag som också finns där men inte här, så är det förvisso en intressant slutsats, men den säger inget om diskussionen i Sverige och eftersom det i sådana fall visar att privata alternativ kan vara positiva inslag talar det då snarare mot motionärernas förslag som stopp för nya privata alternativ.

Konkurrensens konsekvenser
SNS-antologin ”Konkurrensens konsekvenser” som motionärerna också hänvisar till är ett kapitel i sig. I de tidiga utkasten av motionen tog denna upp större plats i motionen, och det påstods saker som inte hade täckning i den faktiska publikationen. På en direkt fråga var det bara en av motionären som faktiskt hade läst antologin, vilket förklarar hur några av motionärerna kunde påstå att antologin visade att privata alternativ var sämre.

Tvärtom visar ju antologin att vi inte vet om de är varken bättre eller sämre och att mer studier behövs. En av få tydliga besked till politiken som antologin ger är dock att det är viktigt med en mångfald av aktörer för att innovationerna ska fortsätta i gällande branscher och att det därför är viktigt att inte överreglera. Ett stopp – även om det är tidsbegränsat – är i min åsikt en klar och tydlig överreglering. Att motionärerna därför hänvisar till SNS-antologin blir därmed något absurt.

Undersökningar visar inte vad de påstås visa
Ett sista problem jag vill lyfta med motionärernas argumentation är deras hänvisning till eftervalsundersökningen. Motionärerna hävdar massivt folkligt stöd (81%) för att säga nej till fler privata alternativ. Frågeställningen utsluter dock att några relevanta slutsatser kan dras alls. Frågan i sig är okej, och frågade hur undersökspersonen tyckte att sjukvården ska ägas och drivas. Alternativen var dock problematiska, det som fanns att välja på var ”mycket mer av landstinget”, ”något mer av landstinget”, ”ungefär som nu”, ”något mer av enskilda/privata företag” och ”mycket mer av enskilda/privata företag”.

Premissen för frågeställningen var alltså:

1. Personen som intervjuas ska ha en uppfattning av graden av privata alternativ idag.
2. Personen som intervjuas ska ha en principiell eller ideologisk uppfattning om vad graden av privata alternativ ska fortsätta vara.

Premiss 1 kan mycket väl vara uppfylld, även om få kan förväntas ha en särskilt precis bild av detta. Problemet ligger i premiss två. Den som inte bryr sig så mycket om huruvida graden av privata alternativ ökar eller minskar, utan fokuserar på kvalitet och effektivitet, har inget alternativ att välja. ”Ungefär som nu” täcker inte in detta, och självklart inte heller något av de övriga alternativen.

Exempelvis skulle MP:s egen landstingsgrupp, som har en pragmatisk hållning om att ta ställning från fall till fall beroende av faktaunderlaget, inte kunna svara på frågan som ställts. Personligen hade jag mycket väl kunnat landa i att svara att landstinget vill ha mer, eller kanske ”ungefär som nu”. Detta hade dock inte alls representerat mina åsikter.

Det finns goda skäl att anta att inte alla Stockholmare, eller ens en majoritet, har en ideologisk och principiell uppfattning om hurivida mer eller mindre av landstingets sjukvårdsverksamheter ska drivas i privat regi eller i landstingsregi, gentemot situationen idag. Eftersom detta dock är en premiss för själva frågeställningen blir det också absurt och totalt missvisande att som motionärerna gör dra sådana slutatser av resultatet.

Än märkligare blir det när de räknar in ”ungefär som nu”-svaren som stöd för att helt stoppa möjligheten till nya privata alternativ. Även om man accepterar premisserna att alla svarande har en principiell eller ideologisk uppfattning i frågan finns ju inget som tyder på att ”ungefär som nu” ska tolkas som ”inga fler privata alternativ”.

Avslutning
Som avslutning då kan sägas att jag inte är imponerad av motionen eller debattartikeln, vare sig i sak eller i framställning. Tvärtom tycker jag att det i sak var fel att försöka ändra partiets politik så drastiskt i landstingsgruppen, det kräver högre förankring på kongress eller regionmöte. Jag tycker också att motionen och artikeln är illa underbyggd, saknar relevant faktaunderlag och hänvisar till källor som inte visar vad motionärerna påstår att de visar.

Med detta sagt tycker jag dock att det är bra att motionen läggs och att debattartikeln skrivs. Det är bra att Miljöpartiet har högt i tak och det är bra att röster hörs även när de står i skarp kontrast mot majoritetens åsikter. Precis så ska det fungera.

Foto: Henrik Larsson | http://www.flickr.com/henrik_larsson/

Debatten har tyvärr varit allt annat än saklig eller konstruktiv. Bara av debatten att döma – och här har de politiska partierna lika stor skuld som ”medierna” – kan man lätt dra slutsatsen att det i dessa tre branscher pågår en kris förvållad av privatiseringar och konkurrensutsättningar. Att företag i dessa branscher regelmässigt skär ner på nödvändiga kostnader för att kortsiktigt öka vinsten. Att kvaliteten i verksamheterna är det sista företagen tänker på. Att företagen genom tveksamma metoder (”räntesnurror”, exempelvis) för ut pengar till skatteparadis för att slippa skatta i Sverige.

Korn av sanningar ligger i dessa påståenden, och i andra liknande. Men det är inte regel, snarare undantag. På samma sätt som nedskärningar sker i offentlig verksamhet sker det ibland i privat; inte sällan påverkar detta verksamheternas kvalitet, även om det inte heller alltid är sant. Företag inom vården, exempelvis, tappar ibland fokus på vad som är viktigt genom tryck från ägare, men inte i högre utsträckning än chefer för offentliga verksamheter tappar fokus på kvaliteten efter tryck från politiker om att uppnå det ena eller andra politiskt motiverade målet, budgetrestriktioner eller liknande. Pengar förs förvisso ut från landet, och så länge de är beskattade är det knappast något problem. Skatteplaneringen däremot kan mycket väl vara ett problem, ett problem som dock gäller för näringslivet i stort, inte ett problem som kan kopplas till just vinster i välfärden.

Även den som accepterar problembeskrivningarna fullt ut har anledning att ifrågasätta de föreslagna lösningarna. Ett vanligt förslag är att helt förbjuda vinster i dessa välfärdsområden. Det kan ju på ytan tyckas vara en vettig lösning, men faktum är att det finns gott om andra alternativ än direkt vinstutdelning för att plocka ut pengar ur ett företag. Räntesnurrorna nämnda ovan är ett sådant sätt, som i ett vinstförbudsförslag inte påverkas alls. Just efterom ett företag vars främsta syfte är att plocka ut pengar ur verksamheten har så många möjligheter utöver just vinstutdelning påverkas heller inte de andra påstått negativa effekterna om nedskärningar, sänkt kvalitet och så vidare. Det är helt enkelt inte en lösning på något enda problem, annat än möjligtvis problemet att verka slagkraftig.

Det finns också anledning att ifrågasätta varför just vinstutdelningen skulle vara problemet i just dessa branscher. Den totala upphandlingen i Sverige motsvarar en halv biljon varje år. Skola, vård och omsorg omfattar bara en mindre del av detta. Om nu vinstutdelning är det stora problemet och leder till sämre kvalitet och att pengar försvinner som skulle kunna användas av verksamheterna, borde det ju gälla samtliga – eller åtminstone en betydligt större del – av alla övriga varor och tjänster som köps upp varje år.

Det stora fokuset på själva vinstutdelandet eller på att verksamheten drivs av ett vinstdrivande bolag (i meningen att bolaget kan dela ut vinst, oavsett om så sker eller inte) är i min mening helt misslett. Det är inte i vinsten problemet ligger, det är i incitamenten och därmed ersättningssystemet.

Dagens ersättningssystem bygger på fasta ersättningar. Vid upphandlingar sker upphandlingen med konkurrens om billigaste pris (bland annat) och det priset är sedan fast under den upphandlade perioden. I system med fri etablering, exempelvis för skolor, gäller schablonersättningar (förskolorna skolpengen) som också ger en fast intäkt per elev/annat.

Detta system är problematiskt. Fördelen är i och för sig att det skapar starka incitament att effektivisera verksamheterna. Nackdelen är dock att det skapar incitament att skära ned lite för mycket, för att öka vinstmarginalerna. Nu tror jag förvisso inte att detta är regeln ute i versamheterna, men att incitamentet finns där är problem nog i sig och dess effekter har vi sett, om än i enstaka fall.

Ett bättre sätt att lösa ersättningen vore genom att ersätta faktiska kostnader, precis som man ersätter faktiska kostnader inom offentligt drivna enheter. Det innebär att om ett upphandlat sjukhus har tio personer anställda för en total summa på en halv miljon, så får sjukhuset en halv miljon för att täcka kostnaden. Detta gäller alla andra verksamehetsrelaterade kostnader, upp till ett tak. Utöver detta får sedan verksamheten ett tillskott antingen i procent eller i fasta kronor, detta blir ”vinsten”.

Fördelen med det här systemet är att incitamentet att skära ned försvinner helt. Företaget har helt enkelt inget att vinna på att skära ned, eftersom det inte leder till ökade vinster eller möjlighet att på andra sätt föra pengar ut ur företaget. Är ersättningen i procent är incitamentet tvärtom att hålla verksamheten nära taket. Nackdelen är att effektiviseringsincitamentet minskar.  Det försvinner dock inte helt och kan dessutom återupprättas, åtminstone till del, genom ”effektiviseringsbonusar” eller liknande, alltså ökad vinstmarginal vid innovationer eller effektiviseringar. Liknande bonusar kan också ges för andra saker som upphandlande myndighet (tex en kommun) vill premiera, som strategiska investeringar, personaltäthet, på-plats-lagad mat eller liknande. På områden där kontinuitet är A och O kan man också tänka sig en vinstmarginal som är låg till en början och växer något allteftersom. Möjligtvis skulle detta utöka incitamentet för långsiktigt ägande av en verksamhet.

Ett ersättningssystem likt detta, systemet kalllas ofta ”cost plus”, skulle vara en faktisk lösning på både faktiska och påstådda problem kring privata utförare i tidigare offentligt utförda sektorer. Det ger rätt incitament och ger därför mindre behov av att vara supernoga i själva upphandlingen och kanske framför allt kräva mindre strikt uppföljning. Nu tror jag bättre upphandlingar och en bättre uppföljning inom verksamheterna, oavsett utförare, är viktigt ändå, skillanden är dock att det med dagens system blir de huvudsakliga säkerhetsfaktorerna för att tvinga in företag (och offentliga utförare) i ett system som de egentligen skulle vilja bryta emot, för att säkerställa att verksamheterna drivs i ett samhälleligt intresse. Med ett system med rätt incitament från början sammanfaller företagens intressen med samhällets.

Andra bloggar om: politik, samhälle, välfärd, vinst, miljöpartiet, cost plus,carema, upphandling
Pingat till intressant.se

Foto: Henrik Larsson | http://www.flickr.com/henrik_larsson/

Ansvarigt landstingsråd Anna Starbrink skriver på sin blogg att hon kommer svara i DN. Det ser jag fram emot. Däremot så ser jag med oro på den märkliga argumentation som Anna för fram i bloggposten. Anna skriver där att eftersom nämnden har ett uppdrag att prioritera barn och ungdomar så ska stödet till ungdomsorganisationer bara gå till de organisationer som har en majoritet barn och ungdomar som medlemmar. Det är förvisso en helt korrekt beskrivning av hur stödet bör användas, men genom att använda det som ett argument mot att SSCO ska få del av stödet så vänder Anna Starbrink verkligheten helt på ända.

Till att börja med så gällde det Anna skriver redan tidigare. Reglerna innan kulturnämndens beslut i september i år gav att en organisation måste ha minst 50% av medlemmarna i åldersspannet 7-25 år, det vill säga barn eller ungdomar. SSCO uppfyllde det kravet. SSCO är en organisation som har en majoritet barn och ungdomar bland sina medlemmar. Det är konstigt att ansvarigt landstingsråd försöker påskina något annat.

Vad Kulturnämnden nu beslutade i september var att det skulle krävas mer än en majoritet, nämligen 60%. För detta nämner Anna Starbrink inga argument i sin bloggpost, men det kommer i DN-repliken kan man hoppas. Officiellt har anledningen till denna förändring varit att harmonisera landstingets regler med de regler som gäller för statligt stöd  till ungdomsorganisationer. Den bakomliggande orsaken har dock mycket tydligt varit att landstinget inte vill eller inte har råd att släppa in SSCO i stödssystemet. Detta diskuterades öppet i Kulturnämnden under förra mandatperioden, och när jag tidigare bloggade om detta fick jag också en kommentar från en företrädare för Stockholms Ungdom, en paraplyorganisation för en stor del av de ungdomsorganisationer som idag får stöd av landstinget, som bekräftade att detta varit ett tydligt syfte till förändringarna.

Jag tycker förstås det är tråkigt att landstinget ändrar reglerna enbart i syfte att stänga ute en viss organisation. Jag reserverade mig också i Kulturnämnden mot det beslutet. Mitt förslag till beslut var dels att behålla 50%-gränsen, men att utöka spannet nedåt från 7 till 6 år. Förutsatt alliansens beslut var dock mitt förslag att de åtminstone skulle genomföra samma övergångsregler som staten har. Förändring av de statliga reglerna sker över flera år med genomslag av de nya reglerna först 2013. Om nu harmoniseringen med de statliga reglerna är så viktiga, borde samma sak gälla övergångsreglerna. Också där sa alliansen nej, och här var också Anna Starbrink, öppet och så att hela nämnden kunde höra det, väldigt tydlig med att detta gällde just för att inte släppa in SSCO.
Min reservation går att läsa här.

Men framför allt är jag besviken över hur detta hanterats av landstingsmajoriteten. De faktiska anledningarna till beslutet verkar vara dels en idé om att studenter per definition inte ska få del av ungdomsstöd, även om de är ungdomar. Detta har åtminstone ansvarigt landstingsråd vid flera tillfällen öppet sagt vara hennes övertygelse. Dels är det också en fråga om pengar. Skulle en organisation stor som SSCO komma in i stödsystemet måste mer pengar skjutas till, om stödet inte ska urlakas. Det har landstingsmajoriteten tydligt sagt nej till. Det är inte något som majoriteten prioriterar, och därför har alliansen i kulturnämnden helt enkelt inte råd.

Dessa faktiska argument bubblar upp till ytan då och då. Det är dock inget som majoriteten vill skylta med. Istället har en lång rad argument prövats under det halvår som den här processen rullat. Jag har gått igenom hela processen i mitt tidigare inlägg (här). De argument – i sak helt felaktiga – som Anna Starbrink nu kommer med på sin blogg är bara de senaste i raden.

Jag vill uppmana Anna Starbrink att i sitt svar till SSCO ha hederligheten att istället för rökridåer och halvsanningar våga stå för det alliansen i landstinget har beslutat om. Stå upp för att ni inte vill ha SSCO i stödet, eller att ni inte har råd att släppa in SSCO i stödet. Våga stå för den politik ni faktiskt för.

Andra bloggar om: politik, samhälle, sll, stockholms läns landsting, kultur, ssco, studenter, studentliv, elevråd, moks, ungdomsorganisationer, svpol, ungdomspolitik, ungdomar, föreningsliv, anna starbrink

Pingat till intressant.se

Kruxet är att SSCO har, i landstingets perspektiv, väldigt många medlemmar. I landstingets bidragssystem skulle de bli en av de största organisationerna. Eftersom bidraget har en rörlig del där ett bidrag per medlem ges, skulle SSCO få en stor del av den gemensamma potten. Landstingsmajoriteten skulle då ställas inför valet att behöva tillföra mer pengar, eller se stödet per organisation kraftigt urholkas.

Alliansens stänger SSCO ute
Majoriteten valde en annan, betydligt mer kontroversiell väg: Leta anledningar till att hålla SSCO utanför. Som ni kan se i ovan länkat inlägg på denna blogg, så var argumenten i mars att SSCO var en “studentfacklig” organisation, och att en sådan studentfacklig verksamhet inte hör hemma i systemet.

Bortsett från att SSCO:s verksamhet är mycket mer än den studentfackliga delen så vore det också ett trendbrottt att landstinget skulle gå in och tycka till om enskilda verksamheter, det erkände också förvaltningen vid tillfället. Det var också oklart varför just studentfacklig verksamhet skulle vara olämplig att ge stöd till, när samtidigt pingströrelsens ungdomsorganisation, som får stöd både före och efter regelförändringen, syftar till att få unga att “utveckla ett livslångt lärjungeskap”. Majoriteten släppte ganska snart den tråden.

En tidig angreppspunkt var också det faktum att studenter dricker en del alkohol. Majoriteten verkar ha bollat med tanken på att detta inte lever upp till nämndens krav på hälsoaspekt i verksamheten. Bortsett från att regeln är såpass löst formulerad att den knappast kan förbjuda att SSCO ordnar ett mingel med alkohol, som är en av de typer av alkoholrelaterade verksamhet SSCO såvitt jag förstår ägnar sig åt, så har organisationen också självmant erbjuda sig att göra förändringar i organisationen så att de lever upp till de krav som landstinget eventuellt tolkar in i gällande regler på området. Också denna argumentationslinje föll snart i träda.

Någon gång innan sommaren bestämde sig istället landstingsalliansen för att det de skulle göra var att ändra reglerna så att det krävs att 60% av en organisations medlemmar är ungdomar för att organisationen ska kunna få stöd av landstinget, mot tidigare 50%. Då SSCO:s medlemkår består av drygt 50% ungdomar når de inte upp till en sextioprocentsgräns och uppfyller då inte längre kraven.

Oharmonisk harmonisering
I remissen som gick ut lagom till midsommar var detta huvudspåret. Argumentationen var att det var viktigt att harmonisera landstingets bidrag med de statliga bidragen, som nyligen också ändrat procentsatsen från 50% till 60%. I remissen föreslås också att spannet för vad som räknas som ungdomar utökas i den nedre delen från sjuåringar till att också inkludera sexåringar. De nya reglerna skulle alltså kräva att 60% av medlemmarna i en organisation ska vara mellan 6 och 25 för att kunna få stöd från landstinget.

Harmoniseringen med de statliga reglerna är i mångt och mycket nonsens. Självklart är det inte nödvändigtvis fel när regelverk är så lika varandra som möjligt, men här har landstingsmajoriteten kraftigt försökt blåsa upp effekterna av att ha olika procentregler för stöd till ungdomar. Kulturlandstingsråd Anna Starbrink (FP) har påstått att denna skillnad skulle kosta organisationerna “mycket tid” på “byråkrati och administrativt internt arbete”. Det är förstås långt från sanningen, när inga distriktsorganisationer kan söka de statliga stöd vars regler vi nu efterapar. För sådant stöd krävs aktivitet i fem län, och procentandelen 6-25-åringar i ett enskilt län är en icke-fråga.

Harmoniseringens vikt har också sina gränser, det är tydligt. De statliga förändrade reglerna får genomslag först nästa år, då Ungdomsstyrelsen tycker det är viktigt att ungdomsorganisationer får veta nya regler i god tid innan de börjar gälla. Det nya statliga regelverket trädde i kraft första mars 2011, men appliceras först för ansökningarna som kommer in under nästa år. Det kan jämföras med landstingets hantering, där nya regler beslutas långt efter sista ansökningsdag och börjar gälla direkt. I ärendet direkt efter ärendet om nya regler på  kvällens möte applicerades de nya reglerna genom att två organisationer fick sina ansökningar avslagna, med direkt hänvisning till de regler vi instiftat ungefär en och en halv minut tidigare. När Ungdomsstyrelsen ger ungdomsorganisationerna ett och ett halvt års varsel får samma organisationer i landstinget en och en halv minuts varsel. Så viktigt var det att harmonisera systemen.

Svag remiss täcks upp med halvsanning
Nå, för att återgå till kronologin: Remissen med majoritetens förslag till förändringar går passande nog ut lagom till semestrarna, och med anledning av detta svarar bara åtta organisationer (av totalt 46 remissmottagare). Av dessa ger två specifikt sitt stöd till den nya 60-procentsregeln, Stockholms Ungdom och Unga Forskare. En organisation, SSCO själva, avstyrker. Övriga nämner den inte ens eller konstaterar bara att den förändringen inte påverkar dem.

Jag har såklart pratat med Stockholms Ungdom om deras ställningstagande. De gjorde tydligt att de var rädda för att studentorganisationer som SSCO skulle komma in i systemet som det ser ut idag. De ser den politiska realiteten av att alliansen inte kommer skjuta till några extra pengar, varför SSCO:s inträde skulle få betydande effekter på Stockholms Ungdoms möjlighet att finansiera sin verksamhet. Det är ett ställningstagande som jag har full förståelse för. Min kritik riktas här självklart inte mot Stockholms Ungdom, Unga Forskare eller någon annan av ungdomsorganisationerna, utan mot landstingsmajoriteten som cyniskt spelar ut ungdomsorganisationerna mot varandra.

Trots en påtagligt svag remissomgång lutar sig landstingsmajoriteten starkt mot remissen. Anna Starbrink har hänvisat framför allt till att Stockholms Ungdom representerar en stor majoritet av länets ungdomsorganisationer och att förslaget därför har starkt stöd. I nämnd organisations remissvar kan man däremot läsa att tidpunkten för remissen gjort det svårt att få in svar, och när jag pratade med dem svarade de “ja och nej” på min fråga om huruvida deras remissvar var också å deras medlemsorganisationers vägnar. I någon mån menade de att det förstås representerar dem, men de ville också understryka att de denna gång inte kunnat förankra ställningstagandena hos sina medlemsorganisationer.

Syftet att stänga ute SSCO tydligt
Då går ridån upp för kvällens kulturnämnd. På bordet har vi ett förslag som i princip är samma som gått ut på remiss (bara en förändring, som också är helt oviktig). Det intressanta där är egentligen inte att nämndens formella argument för att göra förändringar består till mycket stor del av ingenting, det har jag gått igenom ovan. Det intressanta är att det uppstår en diskussion om huruvida syftet med förändringarna är att slippa släppa in SSCO i systemet eller inte. Moderaterna och Centerpartiet förnekar nämligen detta.

Därav sammanställningen av hela processen från mars och framåt, ovan. Det visar nämligen tydligt att det under det senaste halvåret funnits många olika typer av inriktningar till förändrade regler kring stödet till ungdomsorganisationer. De olika stöden har i de flesta fall slagit mot fler organisationer än SSCO: när argumentet var att “studentfackliga” organisationer inte passade in föreslogs också Stockholms Elevråds Distriktsorganisation bland annat tas bort och i nuvarande förslag slår det mot tre andra förslag. Det enda som varit genomgående är dock att SSCO med de föreslagna förändringarna försvinner. Det har varit tydligt fokus.

Min företrädare i nämnden har sagt att detta, att stänga ute SSCO, också diskuterades öppet i nämnden förra mandatperioden. Anna Starbrink har också under lång tid varit öppen med att hon inte tycker att studentorganisationer “passar in” i stödet. Hon gjorde under kvällens möte inte heller något försök att förneka att syftet är att stänga SSCO ute. Tvärtom, när jag lyfte frågan om varför övergångsreglerna inte harmoniseras såsom tydligen är så viktigt i övrigt, säger Anna Starbrink rätt ut att anledningen till att de inte har övergångsregler likt de statliga är att det skulle innebär att SSCO blir berättigade för stöd för 2012.

Mer än bara SSCO
Frågan handlar inte bara om SSCO, även om det är helt uppenbart att SSCO är den direkta anledningen till att förändringarna görs. Förändringarna slår även mot tre andra organisationer. Förutom SSCO avslås också ansökan från Moks östra distrikt. Det innebär vidare att Sverok Stockholm och Stockholms läns Modellflygarförbund, som fått stöd fram tills nu, ramlar ur systemet. De två senare organisationerna får 2012 halva stödet, som en del av övergångsreglerna.

Sverok, Sveriges Roll- och Konfliktspelsförbund, är en organisation för en stor mängd spelrelaterade organisationer. Nationellt har de 120 000 medlemmar. Exakt siffra för Stockholms län vet jag inte, men av deras ombudsberäkning i årsmöteshandlingarna 2011 att döma är det ett avsevärt antal, även om viss överlappning kanske finns mellan föreningarna. Som också framgår av årsmöteshandlingarna finansieras verksamheten nästan helt av landstingsbidrag. Att föreningen kan fortsätta sin verksamhet utan stöd i framtiden verkar otroligt.

Moks, Musik- och Kulturföreningarnas samarbetsorganisation, eller Modellflygarförbundets möjligheter att överleva vet jag betydligt mindre om, men risken finns helt klart att Stockholm tappar alla dessa fyra organisationer.

Det är rejält tråkigt att Alliansen i landstinget väljer att stänga ute fler och fler organisationer, istället för att skjuta till de pengar som behövs för att ge alla ungdomsorganisationer plats i systemet som uppfyller de krav som gällde fram till idag. Det skulle inte handla om mycket pengar, ens i perspektiv av kulturbudgeten, som i sin tur är mindre än en procent av landstingsbudgeten i sin helhet. Framför allt är det tråkigt att majoriteten i landstinget så tydligt skjuter in sig på en enda organisation, och gör till synes allt för att stänga den ute, även om det också stänger ute också andra organisationer som bidrar till demokratifostran och kulturverksamheter för länets unga.

Oppositionens agerande på nämnden
På nämnden var Miljöpartiets huvudförslag att i huvudsak godkänna de nya regler som föreslogs, men med 50%-procentsregeln intakt från tidigare regler. Utvidgningen till att också inkludera 6-åringar har vi ingenting emot. Vi föreslog också att övergångsreglerna borde gälla likt statens regler, även om det inte spelar någon roll med vårt förslag, för att markera att nämnden måste agera långsiktigt.

Socialdemokraterna la ett återremissförslag, som vi också stödde. En återremiss hade varit ett utmärkt sätt före majoriteten att erkänna att något gått fel och göra om delar av processen, inte minst dialogen med berörda ungdomsorganisationer. Vårt huvudsakliga förslag var dock att föreslå de regler som vi i Miljöpartiet skulle vilja se. Därför är det också märkligt att ansvarig landstingsråd på sin blogg bara påstår att “Oppositionen föreslog återremiss”. Det är förvisso sant, men inte hela sanningen. Att bara berätta en del av sanningen, ligger dock väl i linje med hur den här processen har hanterats av landstingsmajoriteten, så jag är tyvärr inte förvånad.

Min reservation mot beslutet går att läsa här.

Andra bloggar om: politik, samhälle, sll, stockholms läns landsting, kultur, ssco, studenter, studentliv, elevråd, sverok, moks, ungdomsorganisationer, svpol, ungdomspolitik, ungdomar, föreningsliv

Pingat till intressant.se

Som radiolyssnare via podcast blir jag ofta lite efter. Därför kunde jag först idag i Spanarna avnjuta Gabriella Ahlströms skarpa skildring av ett Sverige där anställda i servicesektorn hålls i hårda tyglar, utan möjlighet att faktiskt ge service.

Ahlströms berättelse tar sin början i en episod där ett cafébiträde inte sätter på ett kaffemuggslock ordentligt, varpå Ahlström spiller ned sig. Istället för att kräva någon typ av ersättning, eller åtminstone en ny kaffe, så står hon sedan bara där. Hennes egen förklaring är att hon uppfattade biträdets “totala matktlöshet”; “hon hade inget mandat utöver att servera kaffe”.

Ahlström kopplar själv detta till Dokument Inifrån-dokumentären “Säljsekten” och andra vittnesmål om hårda villkor på arbetsmarknaden, kanske framför allt för unga. Visst ligger det en hel del i det. Arbetsgivarnas marknad skapar en rädsla som inte tillåter en att gå utanför de snävt hållna ramarna. Alltför många oseriösa – knappast i längden vinnande, men i nutid tydligt närvarande – personer i chefsposition, ibland hela företag, bygger på att deras arbetare är lydiga robotar som gör som de blir tillsagda snarare än som tänker själva. Att ge bort en kaffe när så inte var nödvändigt, kanske kan leda till att man inte får behålla jobbet.

Analysen är inte fel, men inte heller komplett. Det handlar inte bara om privata företag som vill tjäna så mycket pengar som möjligt och därför inte vill ha anställda som ger bort saker till höger och vänster, även om det kan vara befogat. Jag ser också en tydlig koppling till flera andra system i samhället, som vi bygger upp för att ingen ska kunna fuska, snarare än för att de ska fungera bra.

För bara några dagar sedan skrev en av mina facebook-vänner om hur hon skulle försöka ta sig igenom spärrarna till Stockholms kollektivtrafik med både barn och väskor. Hon började med att blippa kortet för att släppa igenom barnen, och skulle sedan blippa igen för att släppa igenom sig själv. Men tji fick hon. Det är nämligen så att man inte kan använda samma kort två direkt på varandra följande gånger. Detta för att eventuella plankare inte ska kunna släppa in sig flera personer på ett kort. Att hon faktiskt hade rätt att göra så, spelade ingen roll. Regler är regler, och i SL handlar reglerna inte om att betalande resenärer ska kunna ta sig till tåget, utan att icke betalande resenärer under inga omständigheter ska kunna göra det. (Sedan att det inte fungerar, är en annan sak. Jag har tidigare skrivit om hur vi stoppar plankningen mer effektivt.)

På samma sätt får vi hårdare och hårdare regler för att ta emot stöd från samhället vid sjukdom eller arbetslöshet. Vi har en regering som gick till storms mot påstått bidragsfusk, med resultat att även ett stort antal människor som helt uppenbart inte fuskat eller ens tänkt tanken att fuska, nu står utan det stöd till samhället en stor majoritet av oss faktiskt anser dem ha rätt till.

Syftet med våra trafiksystem eller trygghetssystem, eller vilka system det nu handlar om, förvrids till att handla om att ingen ska utnyttja det felaktigt, istället för att låta det fokusera på att det ska vara lättillgängligt för oss som faktiskt behöver det. I ett försök att fånga även de minsta fula fiskarna, gör vi nätet så finmaskigt att också vi själva fastnar.

Det är lätt att se hur vissa företag kan resonera på det här viset. De borde inte ha rätt att utnyttja ungdomar för den sakens skull, men det är lätt att se hur kortsiktiga ekonomiska kalkyler gör att de hamnar i slutsatsen att riktigt service faktiskt inte lönar sig. Däremot förstår jag inte hur vi kan acceptera att samma principer appliceras på grundläggande samhällsservice, som tunnelbanan eller trygghetssystemen. Det är våra system, det är vi som bygger dem. Vi borde se till att de formas efter våra behov. Att ett café inte ger oss en ny kaffe när de kanske borde är dumt. Att vi inte släpper in oss själva i tunnelbanan är dummare.

Andra bloggar om: politik, samhälle, kalla sverige, spanarna, sl, plankning, akassa, trygghetssystem, sjukförsäkringen, tunnelbanan

Pingat till intressant.se

Foto: CC-AT www.flickr.com/visualpanic

Operan på Gustav Adolfs torg

Kultur som viktig ekonomisk drivkraft har varit ett viktigt tema i Miljöpartiets kulturpolitik de senaste åren. I såväl som vårt kulturprogram som vår kulturpolitiska partimotion i riksdagen hade sitt fokus där: för kultur som nyckel till en positiv ekonomisk utveckling.

Via utredarna noterar jag nu att vi nu har ännu mer vetenskapligt stöd för den här synen på kultur – eller de kreativa näringarna, som vi väljer att kalla det i program och motion. Det är NY Times som lyfter fram en tysk studie som visar att bygget av ett operahus vid 1800-talets början eller tidigare gav bättre ekonomisk utveckling för staden jämfört med städer som inte byggde operahus.

Det är förstås bra att vi kan lägga ytterligare en studie till högen som backar upp våra teser, men i sak så är det väl knappast någon som är förvånad. Olika kulturformer är olika statusfyllda, en kvalitetsopera drar andra personer än en speedway arena. Ett stort utbud av små teaterscener lockar antagligen ett annat klientel än en aktiv klubbscen. Men oavsett vilken typ av kultur vi pratar om så är det dessa saker som ger en stad puls, som ger oss invånare meningsfylla sysselsättningar att fylla vår fritid. Ingen blir väl förvånad att det är populärt och ger staden ifråga en positiv skjuts framåt. Det är en del av att göra Stockholm attraktivt, och få saker är så attraktiva som olika kulturevenemang eller kulturaktiviteter.

Jag har tidigare skrivit att ett nytt operahus i Stockholm – som självklart blir ett hus också för en rad andra kulturformer – skulle vara ett positivt tillskott i Stockholm. Men jag ser också andra behov. Vi är ganska bra på att stödja de klassiska konstarterna, men lika bra måste vi bli på att stödja moderna kulturyttringar. Genom att stötta unga kulturskapare fostrar vi framtidens världsstjärnor, men vi kan också skapa entreprenörerna bakom framtidens succéföretag. Det handlar om att kreativitet är grund till all utveckling och kreativitet är kreativitet, oavsett utlopp. Drivkrafterna bakom en människa som driver igenom sin affärsidé och lyckas få ett företag att gå runt och växa, är samma drivkrafter bakom en idé till ett manus som sedan sätts upp på den lokala teaterscen. Genom att stötta skapande i vilken form det än yttrar sig, ger vi människor en tro på sig själva och sin egen förmåga som gynnar också ett ökat företagande.

Härmed inte sagt att alla satsningar på kultur är bra. Vi måste hela tiden vara medvetna om att det är offentliga medel vi använder, vilket kräver försiktighet. Men en stark och livskraftig kulturscen är bra. Det lockar fler människor till Stockholm och stärker och roar de som redan bor här. Att skära i detta är att ge Stockholm en sämre utvecklingen än vi annars kunnat få.

Andra bloggar om: politik, samhälle, kultur, opera, stockholm, teater, tillväxt, ekonomisk utveckling, musik

Pingat till intressant.se

Miljöpartiet var för ett avskaffande av kårobligatoriet, förutsatt att kårerna fick en ny finansiering av sin viktiga verksamhet. Vi föreslog samma nivå på finansieringen som obligatorieutredningen: 310 kronor per helårsstudent plus 30 miljoner för studiesocial verksamhet. Regeringens förslag låg påtagligt lägre, på blott 105 kronor per helårsstudent.

Nu börjar effekterna av denna kraftiga försämring bli tydlig. Ett exempel är att SSCO, Stockholms studenters centralorganisation, har problem. Paraplyorganisationen för studentkårerna i Stockholms län finansierades tidigare av sina medlemskårer, men nu har dessa medlemskårer inte längre möjlighet att casha upp. SSCO står – såvitt jag förstår – utan egna möjligheter att fortsätta sin verksamhet. Däremot har de upptäckt att de uppfyller kraven för landstingets stöd till ungdomsorganisationer. SSCO har därför anmält till landstingets kulturförvaltning att de avser lämna in en ansökan under våren, för att få stöd från och med 2012.

Frågan lyftes av förvaltningen till kulturnämnden till nämndens möte i onsdags. Tjänsteutlåtandet (sidorna 11-12) konstaterar att det inte är möjligt för SSCO att fortsätta med ett kvalitativ arbete med bara medlemsavgifter som finansiering, men slutar trots detta i en märklig slutsats om att SSCO (tillsammans med två andra studerande- eller elevrelaterade organisationer) inte “faller inom ramen” för stödet.

“Förvaltningen ställer sig tveksam till om föreningsverksamhet av sådan studerandefacklig karaktär som fallet är med SSCO faller inom ramen för det ursprungliga syftet med stödet till föreningslivet. Samma sak gäller Stockholms Elevråds Distriktsorganisation och Syrianska/Arameiska Akademikerförbundet (SAAF) redan får stöd som distriktsorganisationer. Kulturnämnden föreslås därför ge förvaltningen i uppdrag att se över reglerna för stöd till ungdomsorganisationernas regionala distriktsorganisationer och återkomma med förslag till reviderade regler.”

Det är mycket märkligt att förvaltningen därmed har åsikter om en ungdomsorganisations verksamhet, och ännu konstigare att de tycker att just studerandefacklig verksamhet är så opassande. I ett annat tjänsteutlåtande (sid 7) – presenterat bara strax innan frågan om SSCO kom upp – kan vi exempelvis läsa att Pingströrelsens ungdomsförbund har som syfte att för barn och unga “kunna presentera Jesus och utveckla ett livslångt lärjungeskap”. Utan att vara särskilt insatt i vad det innebär i praktiken så kan jag spontant känna att jag inte är säker på att det är en verksamhet av en “karaktär” som jag jättegärna vill ge stöd. Då tycker jag att SSCO och Stockholms Elevråds Distriktsorganisation mycket bättre passar in i stödet. Det som kulturförvaltningen kallar “studerandefacklig” verksamhet kallar jag för demokrati och påverkan i praktiken. Om landstinget ska ge stöd till något, så är det väl just detta.

På nämndmötet konstaterade också förvaltningen att det var ett trendbrott att lägga sig i verksamheten hos de ungdomsorganisationer som uppfyller regelkraven för stöd. Jag kan inte svara på varför det trendbrottet kommer just nu, och varför det riktas just mot SSCO och Stockholms Elevråds Distriksorganisation. Men jag skulle inte bli förvånad om det är rena budgetskäl. SSCO skulle med över 20 000 bidragsgrundande medlemmar antagligen bli den största eller näst största organisationen som får stöd, Stockholms Elevråds Distriktsorganisation varandes den andra stora organisationen. Tillsammans står de för ett samlat stöd om knappt fem och en halv miljon, räknat i 2011 års bidragsnivåer. Förvaltningen menar själva att om SSCO (och en annan organisation,  Musik- och Kulturföreningarnas Samorganisation, MoKS) tillkommer som mottagare av stödet så måste budgeten öka med över 3 miljoner eller bidraget till per medlem till övriga organisationer minska.

Inför nämndmötet hade vi i Miljöpartiet tillsammans med Socialdemokraterna enats om att stödja SSCO och Stockholms Elevråds Distriktsorganisation, och stödja deras rätt att få del av ett stöd som de uppfyller alla regler för att få. Vi deltog inte i beslutet, då beslutet gällde budgetunderlag för nästkommande budget, men lämnade följande särskilda uttalande:

“Inför 2012 har Stockholms Studenters Centralorganisation (SSCO) aviserat att de planerar inkomma med ansökan om stöd till ungdomsorganisationer. SSCO uppfyller idag de krav som ställs på ansökande organisationer, men i tjänsteutlåtandet höjs ändå tvivel om att stödet ska gå till en organisation likt SSCO, som kategoriseras som ”studentfacklig”. På samma grund ifrågasätts stödet till Stockholms Elevråds Distriktsorganisation och Syrianska/Arameiska Akademikerförbundet. Förvaltningens förslag blir att göra om reglerna för stödet med anledning av detta.

Både SSCO, såväl som Stockholms Elevråds Distriktsorganisation, är två stora och för regionen viktiga organisationer som i högsta grad arbetar med att förbättra situationen för unga. Genom det sätt som organisationerna fungerar är det också en utmärkt praktisk skola i demokrati, vilket ett av syftena med stödet till ungdomsorganisationerna också handlar om. Vi ser alltså det som självklart att båda dessa organisationer ska få stöd av landstinget, i enlighet med de regler som idag ligger.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet har inget emot en översyn av reglerna som sådan. Däremot så vill vi inte se förändringar i syfte att helt eller delvis stänga ute organisationer som idag når målen för stöd. Vi vill istället att en översyn ska ha som utgångspunkt att fler ska släppas in i stödet, och vill se reviderade regler för att stödet ska få så stor effekt som möjligt.”

Alliansens ståndpunkt var desto mer otydlig. En av ledamöterna uttalade sig om att det ju inte är bra om att studentorganisationer får del av stödet då en del studenter är “30, 40, ja kanske 50 år” (parafras, exakt citat minns jag inte). Att kravet för att få stöd är utformat så att en majoritet måste vara under 25, men att inga krav ställs på ålder bland övriga och att samma argument sålunda kan vara sant för samtliga föreningar som får stöd, tycktes inte föresväva.

Allianslinjen som den framfördes av nämndens ordförande var också att det var olyckligt att blanda in studentorganisationer i ett stöd riktat till ungdomar. De tycktes istället vara inne på att hitta andra lösningar; att ge SSCO stöd på andra sätt. Eventuellt gällde också detta Stockholms Elevråds Distriktsorganisation och SAAF. En lösning som nämndes kort var ett (finansiellt, kan antas) samarbete med Stockholms stad.

Jag har svårt att förstå argumentet att det är synd att studenter får del av ungdomsorganisationsstödet. De kan ju göra det just eftersom de uppfyller villkoren för att räknas som en ungdomsorganisation. Detta blir ju ännu tydligare för Stockholms Elevråds Distriktsorganisation, som omöjligt kan hävdas vara annat än en ungdomsorganisation.

Om alliansen med det sagt hellre vill införa ett stöd riktat speciellt till SSCO så må väl det vara hänt. Detta lär då i och för sig bli lägre än stödet till ungdomsorganisationer, vilket är synd, men det vore ändå då ett sätt att långsiktigt kunna trygga SSCO:s verksamhet. Jag skulle då gärna se detta utvecklas till ett stöd till studentorganisationer i länet i stort. Vi behöver en stark studentrörelse i Stockholms län. Vi behöver en stark studentrörelse som är på oss politiker när vi inte bygger tillräckligt mycket (student)bostäder; vi behöver en stark studentrörelse som är på våra högskolor så att de håller utbildningskvaliteten hög; och vi behöver en stark studentrörelse för att väga upp regionens i övrigt svaga studenttraditioner. Stockholms län behöver studenter för att kunna bygga en livskraftig kunskapsregion, därför ska vi också se att det ligger i vårt egenintresse att stötta studenternas samarbetsorganisation när de som mest behöver det. Den tiden är nu.

Andra bloggar om: politik, samhälle, sll, stockholms läns landsting, kultur, ssco, studenter, studentliv, elevråd

Pingat till intressant.se

Söder om den nya bebyggelsen finns ett trekantigt område som i plankartan är angiven som “park”. Om det verkligen anläggs något liknande en park här – snarare än att det blir bara ännu en tom gräsmatta, så skulle det vara ett positivt tillskott i området. Också i planområdets norra del, precis invid korsningen Växthusvägen/Skälbyvägen finns ett område angivet som “park. Eftersom det ligger precis vid korsningen så utgår jag ifrån att det inte blir något annat än gräsmatta där, för siktens skull. Även om något anläggs, lär det inte vara någon populär plats att vara på ändå, bara meter ifrån bilarna.

Vägarna, både Växthusvägen och Skälbyvägen, är vältrafikerade gator – åtminstone med förortsmått mätt – och mer lär det bli. Förutom förbifarten, som kommer driva upp trafikmängderna i dessa områden rejält, så ska även Växthusvägen förlängas norrut upp till Järfälla. Den senare vägen kan eventuellt avlasta Skälbyvägen något, men totalt lär trafikmängderna öka.

Kollektivtrafikförsörjningen i den här delen av staden är inte så mycket att yvas över. dålig. Linje 541 från Vällingby till Jakobsberg via Barkarby går normalt sett i femtonminuterstrafik, förbi områdets norra del vid korsningen Växthusvägen/Skälbyvägen. 518 från Vällingby till Kista, via Barkarby, går bara i halvtimmestrafik förutom i rusningen och inte alls på helgerna. Den går längs med de nya områdets sträckning, men den närmsta stationen blir på samma hållplats som 541, precis norr om området. Linje 543 går också ett fåtal avgångar i rusningstid, mellan Vällingby och Jakobsberg.

Med stockholms-mått mätt är det dåliga kommunikationer, och det är troligt att de nya invånarna kommer vara bilburna i stor utsträckning. Strongt därför av miljöpartisterna i Stadsbyggnadsnämnden som har drivit ett sänkt parkeringstal för detta nya område. Vad Hässelby Villastad behöver är en bättre kollektrafik, och då kan vi inte planera för fortsatt bilberoende.

Eftersom jag stundtals kritiserat Cecilia Obermüller och Martin Hansson, som föregående mandatperiod (den här planen antogs i maj 2009) har varit våra gröna röster i stadsbyggnadsnämnden, för att inte vilja bygga tillräckligt stadsmässigt är det inte mer än rätt att jag creddar dem när de i det här fallet faktiskt gjorde det. Skrivningen till protokollet, som i detta stycke också var gemensam med Socialdemokraterna, löd: “Radhusbebyggelsen bör helt utgå ur planen och ersättas med antingen mer stadsmässig flerbostadsbebyggelse eller ingenting alls.” Jag tycker det var utmärkt formulerat. I detta område vore det bättre att avvakta med att bygga något överhuvudtaget än att bygga ännu mer radhus.

Med det sagt så är det svårt att vara jätteupprörd över planerna. Det är inget stort område, platsen är helt menlös som den idag ser ut och det är svårt att se att marken skulle kunna användas så särskilt mycket bättre i framtiden.

Läs mer om planerna på stadsbyggnadskontorets hemsida.

Andra bloggar om: politik, samhälle, stadsbyggnad, hässelby, hässelby villastad, järfälla, stadsplanering, stad
Pingat till intressant.se

Jag kan ha förståelse för att många engagerade politiker kan känna en frustration över att det är så svårt att vända samhället i en mer hållbar riktning. Det är naturligt att vända sig till drastiska politiska lösningar då sådana Alexanderhugg kan te sig som den enda lösningen. Verkligheten är dock betydligt mer komplicerad än legenden om den Gordiska knuten. Ett exempel är att GU-motionen begränsats till “transporter, el och uppvärmning” just för att det är alltför krångligt att korrekt beräkna utsläppen från säg en kopp latte. Denna begränsning begränsar förstås också de negativa effekterna av förslaget, men det gör inte att dessa negativa effekter försvinner. Själv har jag två huvudsakliga orsaker till att förhålla mig kallsinnig till idén om personliga utsläppsrätter, oavsett vad systemet omfattar.

Den första anledningen är integritetsskäl. Poängen med en utsläppsransonering är att varje individ tilldelas ett visst antal “enheter” utsläpp, som vederbörande får konsumera upp. Någon måste hålla kolla på jag inte överskrider min kvot. Enligt motionen är detta inte ett problem eftersom bankerna är tänkta att administrera systemet. Ur integritetssynpunkter är det då ingen skillnad, menar man, eftersom banken “ändå” registrerar mina köp.

Argumentet tycker jag inte håller. Det finns nämligen väsentliga skillnader mellan bankverksamhet och ransoneringsverksamhet. Banken är inte intresserad av vad jag köper, utan bara intresserad av att föra över summan pengar som angivits vid köpet från mitt konto till företaget. Om den angivna summan är fel, så är det en sak mellan mig och företaget jag handlar hos.

För att ett ransoneringssystem ska fungera behöver det däremot vara någorlunda centraliserat. Det kan inte vara upp till varje enskild företagare att dra koldioxidkrediter från min ranson, för de har ingen egen vinning i det systemet. Tvärtom har de intresse av att behålla mig som kund och att därför se åt ett annat håll. Förutom att ett ransoneringssystem alltid inbjuder till fusk av den här typen, mer om det nedan, ger detta med nödvändighet att systemet måste administreras centralt. Det vill säga att om bankerna ska administrera systemet så måste de också börja hålla koll på exakt vad jag köper. Det är en stor skillnad från idag och en integritetsfråga som inte bara kan viftas bort.

Till det kommer att systemet ska vara, enligt Grön Ungdom, 100% i privat – och vinstdrivande – ägo. Jag är mycket osäker på om det är en bra idé, eller än mindre om det är acceptabelt att staten inte har någon insyn alls. Ska de ha sådan insyn är det å andra sidan ett än större integritetshot. Oavsett detta kommer dock bankerna, om de ska hantera systemet på egna händer, behöva ha någon typ av samordning, för att undvika att jag lever upp min kvot fyra gånger på fyra olika banker. Så helt decentraliserat – och okontrollbart – kan systemet aldrig bli. Detta ger integritetspolitiska moment 22 som jag inte kan se att det går att komma runt.

En annan följd av varje ransonering – även om vi kallar det “personliga kvoter” är ju ransonering precis vad det handlar om – är ett visst mått av fusk. Detta blir ett större problem ju mer decentraliserat systemet är, se ett exempel ovan, men existerar i någon grad även i stora centraliserade system. Enskilda – och nu pratar vi om samma människor som alltid skor sig på stora statliga strukturer, nämligen de redan priviligerade, de redan rika och de redan mäktiga – kommer självklart att i någon mån kunna fuska sig till, muta sig till eller försnilla sig till extra ransoner, eller kanske rentav tillskansa sig mer formella förmåner av samma typ.

Inte för att vi vill att det ska vara så, Grön Ungdom har säkert ett perfekt system i åtanke. Men i alla samhällen som präglas av resursernas knapphet är det de fattigaste som hamnar i kläm, de redan priviligerade har vägar till möjligheter som de fattigare saknar. Så var det i de marxistiska misslyckandena, system som ändå hade en utjämnande ambition. Så är det än mer i rusktigt fattiga länder som Zimbabwe och Kongo. Ett system som dessutom även formellt ger möjligheten att “köpa sig fri” kommer ju i än större grad att slå mot de som har det mest knapert. Även om rika generellt står för större utsläpp än mindre bemedlade har de ju också råd att köpa mest utsläppsrätter. Vad som händer med låginkomsttagaren som får slut på sin kvot i oktober, förtäljer inte historien.

Ur en politisk-strategisk aspekt är också kvoter knappast den väljarsuccé som motionen tycks tro. Ransonering är ingen hit. Det för tankarna till krig och till fattigdom, samt för många säkert till köernas Sovjet. Med tanke på vad jag anfört ovan, ligger det också nära till hands att konstatera att tankarna går dit med rätta.

Vi ska inte dra för stora politiska växlar på att förslaget om personliga utsläppsrätter bifallits av Grön Ungdoms årsmöte. Grön Ungdom driver samma politik som moderpartiet, så detta är främst ett ställningstagande gentemot Miljöpartiets kommande kongress. Så länge inte Miljöpartiet tagit ställning för ransoneringen så är det heller inte Grön Ungdoms formella åsikt, även om de säkert kommer driva frågan fram till kongressen. Däremot säger motionen, och det faktum att den antogs, något om Grön Ungdom.

Tyvärr är Grön Ungdom fortfarande en starkt personorienterad organisation. Det är ingen slump att motionen bifalles nu, samma årsmöte när Maria Ferm och Jakop Dalunde avgår och samma årsmöte när Björn Lindgren, som skrivit motionen, och Rebecka Carlsson, som skrivit under motionen, blir valda till nya språkrör. Både Maria och Jakop var starkt engagerade i integritetsfrågorna, Björn och Rebecka har uppenbarligen större fokus på den Gordiska klimatknuten. Så vänder hela organisationen i praktiken på en femöring som följd.

Jag tycker det är synd att Grön Ungdom lämnar integriteten som en viktig politisk fråga. Dels för att det är fråga jag tror verkligen behöver ett stint grönt öga, som Grön Ungdom normalt utgör; dels för att GU drivit integritetsfrågorna starkt, både utåt och inom partiet, de senaste tre åren (åtminstone). Att förbundet nu helt byter fot och accepterar lagstiftning utan att åtminstone ha gjort en ordentlig utredning om hoten mot integriteten gör allt det tidigare arbetet mindre trovärdigt. Det gör därmed att GU troligen blir mindre relevant för partiet, oavsett hur kongressen väljer att behandla motionen. Ett velande GU som är alltför beroende av vad deras “ledare” tycker är inte den position som bäst gynnar förbundet varken internt inom partiet eller utåt mot väljarna.

Andra bloggar om: politik, samhälle, grön ungdom, rebecka carlsson, björn lindgren, maria ferm, jakop dalunde, personliga utsläppsrätter, miljö, klimat, ransonering
Pingat till intressant.se

Nu måste Piraternas valrörelse ha sett annorlunda ut än de flesta andra partiers. När Miljöpartiet gick in i valrörelsen med ständigt ökande medlemssiffror gick PP in i valrörelsen med det kanske största medlemstappet i svensk politisk historia i ryggen. Partiet tappade cirka 20-25 000 medlemmar under en kort tid – det rörde sig om dagar eller några veckor, i april 2010.

Detta skedde exakt ett år efter att Piratpartiet upplevt den troligtvis snabbaste medlemsökningen i svensk politisk historia. I samband med The Pirate Bay-rättegången gick tiotusentals personer med i Piratpartiet, som varit en stor del av medielogiken kring rättegången. Partiföreträdarna var mer uppblåsta än någonsin tidigare, vilket inte vill säga lite. Ung Pirat slog på stora trumman och meddelade att detta var “De ungas dom“. När nästan samtliga dessa nya medlemmar inte förnyade medlemskapet kom inget liknande pressmeddelande.

Ung Pirat gjorde förresten ett nytt utspel bara häromdagen, där de påstod att förbundet har 18 662 medlemmar. Eller, de påstod att Ungdomsstyrelsen påstår det. För Ung Pirat vet ju själva mycket väl att de inte har 18 662 medlemmar och att de inte är största ungdomsförbund. För detta framgår ju rentav på Piratparitets egen medlemsstatistisksida. Ung Pirat har i skrivande stund 5 271 medlemmar och är därmed tredje största ungdomsförbund enligt publicerade siffror.

Rimligtvis vet Ung Pirat också att de förbund som söker bidrag söker på gamla medlemsskapssiffror, från föregående årsskifte om jag minns rätt, samt att alla medlemmar inte räknas som bidragsgrundande. Att påstå att Ungdomsstyrelsen säger någonting om hur många medlemmar har (i presens) är alltså felaktigt, de säger inte ens något om hur många medlemmar förbunden har haft. Jag ställde en fråga om detta på Twitter till Ung Pirats förbundsordförande Stefan Flod. Inget svar, det förvånar mig inte.

Det gläder mig dock att Ung Pirat kommer få 3,5 miljoner i bidrag. Det är pengar som når en politisk grupp som sannolikt i stor utsträckning skulle ha varit oorganiserad annars. Det faktum att UP sannolikt kommer ha större finansiella resurser än moderpartiet är också en intressant situation att följa.

En aspekt på Piratpartiets medlemsras som också förtjänar att tas upp är också att det visar på att PP-medlemmarna inte är lika engagerade i sina partier som andra partimedlemmar. Att i princip samtliga som gick med i partiet i samband med TPB-rättegången har gått ur partiet igen är i sig ett tecken på det – vi kan tillåta oss att anta att de inte var jätteengagerade i partiet under medlemsåret för att sedan “glömma” förnya medlemskapet. Ett annat tecken på samma sak är den väldigt svaga utdelning av väljare per medlem som PP fick i valet. Med knappt 17 000 medlemmar på valdagen skrapade de bara ihop 38 491 röster, dvs bara knappt över 2 röster per medlem. Det kan jämföras med mitt eget Miljöparti, där motsvarande ratio låg kring 30 röster per medlem (osäker på exakt medlemsantal på valdagen).Piratpartiet som en Facebook-grupp snarare än som ett parti, har väl aldrig varit tydligare.

Kanske var det Rick Falkvinges fel. Vi har läst allt för mycket om hans snedsteg. Hans ledarstil har helt klart varit helt oförenlig med ett levande och dynamiskt (eller för den delen demokratiskt) politiskt parti. Jag hänvisar gärna än en gång till Johannes Forssberg. Detta blir än mer tydligt i ett av de orsaker han angav för att avgå: “Blue fire“, dvs attacker från de egna. När kritik kommer från det egna partiet så blev det genast ett inbördeskrig i ledningens huvud.

Men jag ska inte svära på att det är Falkvinges fel. Falkvinge har säkert satt en stor del av partikulturen, men en man skapar inte själv ett misslyckande. Bytet av partiledare ger ytterligare en referens till något fundamentalt märkligt i Piratpartiet.

I andra partiet väljs partiledarna av medlemmarna, i princip. Det är ofta på omvägar, vanligtvis genom en kongress med direktvalda ombud. Ibland, som inom S, tycks processen vara sluten till valberedningen, men själva valet görs formellt av kongressen. I andra partier avgörs frågan också i praktiken av medlemmarnas valda ombud. Utöver partiledaren finns sedan en partistyrelse som också är vald av det högsta beslutande organet i partiet.

I Piratpartiet däremot – till min och många andras förvåning – är det helt annorlunda. Där väljer årsmötet – det högsta beslutande organet – en partistyrelse. Denna väljer sedan i sin tur en partiledare, som sedan i sin tur väljer en “partiledning”, där bland andra vice partiledare ingår.

Den som tog över från Falkvinge, Anna Troberg, var alltså handplockad till posten – inte förtroendevald av medlemmarna eller deras representanter.

Många piratpartister bryr sig nog inte om detta. En attityd jag har stött på mycket när det gäller det lila partiet är att fokus ska ligga på effektivitet. Allt ska göras så effektivt som möjligt. Då hinns tyvärr (?) demokrati eller annat inte med. Det är enligt uppgift också effektivtetsargumentet som ligger bakom systemet med handplockad partiledning – istället byggdes en organisation av ja-sägare och en ganska allsmäktig ledare upp.

Effektivitet i ett parti är dock – som piraterna kommer få uppleva om de inte hajat det ännu – idéerna och allas deltagande i en livaktig och rik diskussion. Det bygger på engagemang, inte på att kommendera ut trupperna i strid. Någonstans kan jag känna att Piratpartiet var ett engagemangsparti i botten, men förlorade det i jakten på “effektivitet” för partitoppen.

Jag beklagar detta. Jag beklagar att partiet inte kunnat få genomslag annat än när medierna lyft dem dit. Jag beklagar att Piratpartiet i valrörelsen hellre kom med djupt osakliga påhopp på Miljöpartiet och Vänsterpartiet snarare än att känna igen sina vänner bland partierna och arbeta tillsammans. Jag beklagar att tonen inte förbättrats heller efter valet. Istället hör jag fortfarande påstås att “de andra partierna” försökte mörka integritetsfrågorna. Ett märkligt påstående då det var en av de gröna huvudfrågorna och rentav var temat av en av våra valrörelseaffischer.

Jag tror Piratpartiet fortfarande har en stor roll att spela. Det finns inget annat parti med ett så genuint engagemang och kunskap om informationsfrågorna. Kanske har de också en roll att spela som parti, även om jag har svårt att se det lyckas. Oavsett hur de försöker slå framtiden an så har de en lång väg att vandra, och jag hoppas att de vågar göra det med stark självkritik och att vi i framtiden möter ett Piratparti som utgörs konstruktiva och kunniga informationspolitiker, snarare än uppblåsta och aggressiva skrikhalsar.

Andra bloggar om: politik, samhälle, piratpartiet, rick falkvinge, anna troberg, val2010
Pingat till intressant.se

Ersättningens totala summa har minskat de senaste åren, då användningen av de lagringsmedier som idag omfattas av ersättningssystemet har minskat. Idag omfattas kassetter; minidiskar; CD- och DVD-skivor; dvdspelare eller liknande med inbyggd hårddisk ; samt Mp3-spelare. De förstnämnda är förstås redan utdaterade och lär inte ge Copyswede några stora inkomster. Däremot var mp3-spelarna en stor kassako för några år sedan, inte minst genom ipodens genombrott. Nu minskar dock användandet av separata mp3-spelare, när allt fler har sin musik i mobilen.

För att inte minska inflödet av pengar vill därför Copyswede naturligtvis bredda gruppen lagringsmedier som är avgiftsbelagda. Jag skrev om detta i somras, när Copyswede gick ut och ville ha pengar också för mobiltelefoner, externa hårddiskar med mera.

Problemet då, precis som nu, var att dessa avgifter tas ut enligt avtal med branschorganisationerna. Och elektronikbranschens företrädare är föga intresserade av den här typen av extra avgifter. I somras verkade Copyswedes linje därför vara att uppvakta justitiedepartementet för att trycka på för en avgiftsbeläggning genom riksdagsbeslut.

Något sådan beslut kom inte i valrörelsen, och regeringen verkar ha varit allmänt avogt inställd till idén, för i början av december valde Copyswede att gå en helt annan väg. Då annonserades helt enkelt att nya avgifter börjar gälla den 1 april, på USB-minnen och externa hårddiskar.

Jag måste säga att jag själv var förvirrad. Jag hittade ingen information om ett nytt avtal med branschorganisationerna och jag hittade verkligen inget om att regeringen eller riksdagen skulle agerat. Så jag förstod inte riktigt var det nya beslutet kom ifrån.

Ett mycket läsvärt och informativt inlägg från Rasmus Fleischer rätade dock ut frågetecknena. Copyswede har helt enkelt struntat i förhandlingarna med branschorganisationerna – eftersom de inte kommit överens – och när justitiedepartementet (kan man anta) var kallsinniga till att agera så gjorde Copyswede det själva.

Mattias Åkerlind från Copyswede skriver själv i en kommentar till Rasmus inlägg:

“I december tog vi förnyad kontakt med importörer och tillverkare och meddelade att vi från 1 april kommer att inkludera USB-minnen och externa hårddiskar i redovisningen till Copyswede.”

Det innebär att Copyswede helt enkelt förväntar sig att dessa importörer och tillverkar från och med datumet inkluderar USB-minnen och externa hårddiskar i avgiftssystemet, redovisar hur många som köpts in/tillverkats och betalar för detta.

Branschorganisationerna som berörs av detta samordnas av “Branschkansliet”. De gillar inte dessa nya avgifter men det är osäkert hur de kommer hantera situationen. De har kallat till ett möte den 27 januari, för att diskutera igenom vad de ska göra.

Utan att ha särskild inblick i organisationen kan jag tänka mig ett visst intresse av att få saken prövad i domstol, vilket väl är den typen av agerande som i första hand skulle kunna få avsedd effekt. Regeringen säger själv på sin informationssida att “privatkopieringsersättning tas endast ut på sådana produkter som är särskilt ägnade för privat kopiering av upphovsrättsligt material”. Att USB-minnen eller hårddiskar skulle vara särskilt ägnade åt detta, får väl anses vara något långsökt.

Så tydligt som regeringen formulerar sig är det dock inte skrivet i lagen. Jag kan inte avgöra om en rättslig prövning skulle ha goda chanser att falla ut till elektronikbranschen eller inte. Dessutom ska branschens affärsmässiga intresse av att undvika dessa avgifter inte överdrivas, konstnaderna förs i huvudsak över på konsumenterna och avgifterna slår lika över marknaden. Därför är det inte omöjligt att branschen helt enkelt väljer att försöka sluta ett avtal med Copyswede istället.

Oavsett hur elektronikbranschen agerar så är det för mig tydligt att Copyswedes agerande är ett politiskt problem. Genom den tolkning av lagen som Copyswede gör så har de en mycket långtgående rättighet att ta ut avgifter på lite av varje. De har tidigare visat intresse för att ta ut avgifter på mobiltelefoner, så det finns anledning att tro att det är härnäst på listan. Även allehanda datorer, eller det mesta digitalt som har ett inbyggt minne, kan komma i fråga.

Rent politiskt upplever jag inte privatkopieringsersättningen som särskilt välgrundad i sak – mer om mina sakliga invändningar mot ersättningen i sin helhet i mitt inlägg från i somras – utan snarare som en eftergift till vissa intresseorganisationer; en politisk hantering för att göra dessa något till lags.

Så redan den nuvarande ersättningen är möjlig att ifrågasätta. När nu Copyswede går ett steg längre, och framför allt när de lämnar avtalsvägen för att i praktiken tvinga motparten att dansa på Copyswedes villkor, finns det all anledning att se över ändringar på lagen. Jag säger inte att privatkopieringsersättningen ska tas bort helt – även om jag ser det som ett fullt rimligt alternativ – men lagen borde göras tydligare; Copyswedes manöverutrymme att agera utan avtal begränsas.

Illustration: Ryan Jones | www.flickr.com/ichibod
Andra bloggar om: politik, samhälle, privatkopiering, privatkopieringsersättning, kassettersättning, fildelning, copyswede, it
Pingat till intressant.se

Frågan om en ny opera har varit på tapeten länge. Det nuvarande operahuset vid Gustav Adolfs torg är gammalt och otidsenligt. Som alltid vid stora investeringar är det dock svårt att komma till skott, inte minst är det ju dyrt och ingen vill sitta kvar själv med notan.

Den stora kostnaden, kalaset lär gå på flera miljarder, är ett bra argument mot att överhuvudtaget bygga en ny opera. Hade jag dessa miljarder att satsa vore opera inte mitt förstaval. Samtidigt är det svårt att komma ifrån behovet, om vi överhuvudtaget vill ha opera i Stockholm. En förnyad opera och en bättre användning av teknik, för att tex streama föreställningar ut till andra platser i landet, kräver dock – åtminstone på sikt – ett nytt operahus.

Sjöstedt och Nylander talar om privat finansiering i artikeln, i ett inslag i ABC menar Sjöstedt att det krävs en blandning av offentliga och privata medel. Jag tror det är helt rätt tänkt. En ny opera är sannolikt lågprioriterat bland Stockholmarna i gemen, men har lika sannolikt desto starkare dragningskraft på stadens kapitalägare. Att därför minimera belastningen på skattebetalarna verkar väldigt rimligt.

Även staten bör vara med och betala viss del av kakan. En ny opera i Stockholm blir med nödvändighet en nationell institution, som Stockholmarna inte kan förväntas vara ensamma att betala, ens med privata bidrag. Samtidigt kan staten inte pytsa in alltför mycket pengar i ännu en nationalscen i Stockholm. En blandning mellan stat-kommun-privat, verkar sålunda både rimligt och eftersträvansvärt.

Även om opera har ett egenvärde som stor och klassisk konstart, och även om det – vilket jag uppfattar är riktigt som påstås – är så att opera upplever en liten boom just nu, så tycker jag det är viktigt att operahuset inte blir inriktad uteslutande på opera. Till att börja med bör ledningen för operan ha en målsättning att bredda operakonsten, både vad gäller innehåll och publik. Sedan bör operahuset också kunna inrymma andra konstarter, både musikaliska och andra. Exakt hur detta ska se ut varken kan eller vill jag förstås föreskriva i förväg, men Kulturbloggen tar upp en uppsättning av Pink Floyds “The wall” och en årlig hårdrocksfestival som exempel på just detta. De jämför också med Dramaten som breddat perspektiven och vad som kan framföras under deras tak. Det tycker jag vore positivt. Ett nytt operahus får inte vara till för operakonsten allena.

Vad gäller platsen, så lyfter Sjöstedt och Nylander tomten bakom Nationalmuseum, på Blasieholmen. Det fick flera av mina miljöpartikollegor att reagera på olika sociala medier. Där ligger nämligen en park, museiparken. Mats Berglund är en av dem som pekar på att parken eventuellt ligger i skottlinjen för ett nybygge, samt att parkmarken vore svår att ersätta på Blasieholmen. Miljöpartiets princip är ju att exploaterad parkmark ska ersättas, naturligtvis då inom rimligt avstånd.

Jag håller i och för sig med om att det vore synd om Blasieholmen blev helt utan parkmark. Men för mig är det inte ens klart att det var just i Musieparken som Folkpartiet ville bygga sin opera. De hänvisar till “tomten bakom Nationalmuseum”, som är betydligt större än den ganska lilla Museiparken. Rimligtvis vill vi ändå bygga operan så mycket ner mot vattnet som möjligt, vilket gör det osäkert om parken överhuvudtaget berörs.

Däremot kan man ju tänka sig att parken blir väldigt instängd med så stora byggnader runt sig. Det behöver ju dock inte vara en nackdel. Att göra om parken till ett stort atrium, med café för Operans – och varför inte också Nationalmuseums! – gäster, vore en utmärkt parkanvändning.

För att göra en ny opera inbjudande bör staden också, vid en placering bakom Nationalmuseum, fundera på att stänga av Nybro-/Museikajen för allmän biltrafik, åtminstone upp till Stallgatan men helst hela vägen upp till Nybroplan,  för att istället göra det till ett gångstråg och/eller grönområde. Självklart med stora kulturinslag i form av musik och konst. Det skulle höja kvaliteten väsentligt på området, samt också ge turister och stockholmare en mer naturlig tillgång till Skeppsholmen, förutom till Nationalmuseum/nya operan.

Jag vill härmed inte säga att jag utlovar mitt stöd – för vad det nu skulle vara värt – obehindrat till folkpartisternas förslag på ny opera, vare sig vad gäller om huruvida det alls ska byggas, finansiering eller plats. Däremot uppskattar jag inspelet så att diskussionen hålls vid liv. I vanlig ordning vänder jag mig också mot den ryggradsreaktion många miljöpartister ger ifrån sig så fort ett grönområde är hotat. Nästan oavsett var ett nytt operahus skulle planeras så blir inte ett hot mot någon grönstruktur, tvärtom blir det otvetydigt en gigantiskt möjlighet för staden att ge det området ett betydligt högre värde än tidigare, både vad gäller kulturvärden och grönområden.

Andra bloggar om: politik, samhälle, kultur, opera, stockholm, museiparken, miljöpartiet
Pingat till intressant.se.

Hässelby slott var också “nordiskt kulturcentrum” från 60-talet och framåt, genom “Stiftelsen Hässelby – de nordiska huvudstädernas centrum för kulturutbyte”. Stiftelsen lades dock ned kring millenieskiftet, redan 1995 tog Fazer konferens över driften av slottet.

Idag är slottet sålt till Svensk Inredning Viking AB, som också köpt Ulvsunda slott i Bromma. Jag är skeptisk till försäljningen. Köpesumman, 50 miljoner, gör ingen skillnad för staden på längre sikt, samtidigt som man avhänder sig möjlighet att ta ansvar för slottet i framtiden. Även om Svensk Inredning förhoppningsvis sköter om slottet väl, så finns ingen garant för att så kommer ske. Den tidigare konstruktionen, med staden som ägare men med en hyresgäst som sköter drift av olika verksamheter på slottet, hade varit fortsatt att föredra.

För nu kommer dock verksamheten inte förändras så mycket, vad det verkar. Fazer konferens fortsätter driva konferens och hotell på slottet, och det är väl utmärkt. Slottet blir också TV-kändis i vår, då “Rum för en stjärna” ska gå i TV3 med start 17 januari. I det ska vi, enligt Fazers egen information, få följa 8 kända svenska artister när de inreder var sitt rum på slottet.

Inte direkt för att det tillför slottets kulturarv något vidare, men exponering av Hässelby är aldrig fel, även när det är för Fazer konferens vinning.

Jag ska inte svära på om det är Fazers eller Svensk inrednings idé, men enligt samma informationssida som ovan så ska namnet på slottet ändras 14 januari, från Hässelby slott till Hesselby slott. Hesselby är den äldre stavningen på Hässelby och jag gissar att det är tänkt att alludera på slottets ärorika (?) historia. Med tanke på att Vällingby centrum nyligen bytt namn till Vällingby city får en väl vara glad så länge de inte kallar kåken “Hässelby castle”.

Det riktigt trista med försäljningen är att delar av slottsområdet stängs för allmänhetens tillgång. Slottsparken framför slottet och omgivningarna ska fortsatt vara tillgängliga dygnets alla timmar, men barockträdgården på slottets baksida ska bara vara tillgängliga 06.00-22.00, samt vara stängda vid speciella evenemang. Terassen ovanför barockträdgården samt borggården ska inte vara tillgängliga för allmänheten alls.

De här villkoren omfattas av servitutsavtalet och var inte färdig när beslut om ny detaljplan fattades.

Det är förstås en förlust för Hässelby- och Vällingbyborna att inte få tillgång till slottet såsom vi tidigare har fått, men det är också osäkert i vilken utsträckning denna nya instängdhet kommer manifestera sig i praktiken. Jag har varit förbi flera gånger sedan försäljningen, utan att ha blivit åthutad vare sig för vistande i barockträdgården eller för på borggården. Jag har också svårt att se att någon ägare skulle ha intresse för att hägna in slottet, eller liknande.

Grundproblemet blir – som med många försäljningar – att vi lämnar viktiga kulturbyggnader åt privata intressens nycker. Det är knappast ett ansvarsfullt agerande på lång sikt. Staden borde ha krävt tillgång till hela slottsområdet, med undantag av festligheter och liknande, såklart. Det är överhuvudtaget oklart varför trädgården ska vara avstängd på natten. Om nu någon ur allmänheten vill hänga där vid halv tre på morgonen, vad är problemet med det?

I bästa fall kan nya ägare låta slottet leva upp. Slottet skulle kunna vara Hässelbys ögonsten, där man kan gå och äta och fika. Inte minst på sommaren vore parken ett eftertraktat område för en kaffe och bulle. Slottet skulle också kunna vara en kulturmötesplats, där det går att uppleva 1600-talsarkitekturen innifrån, samt för all del mer modern konst. Huset Plaisiren har länge fungerat som galleri, och ett uppskattat sådant.

I sämsta fall får vi se en utveckling där slottet ska bli lyxhotell och där ägarna försöker hålla oss övriga – pöbeln – ute. Det vore en stor förlust för Hässelby, och alliansmajoriteten i stadshuset har inte gjort något för att genom avtalet förhindra detta.

Andra bloggar om: politik, samhälle, stockholm, hässelby, hässelby slott, hesselby slott, Bonde
Pingat till intressant.se
Läs mer om detaljplanen för slottsområdet på stadsbyggnadskontorets hemsida.

Tacome-dalen i Zabul-provinsen

Den 4 november ska regeringen lägga fram sitt förslag om de svenska trupperna i Afghanistan. Överläggningar pågår nu mellan alliansen och de rödgröna partierna.

Som gammal pacifist så kan det tyckas självklart vad min åsikt är. Krig är aldrig en bra lösning på ett problem. Däremot tycker jag att debatten om den nuvarande militära insatsen är märklig.

En del debattörer ställer militär närvaro mot civil närvaro, exempelvis med biståndsverksamhet. Hans Linde har presenterat det som Vänsterpartiets åsikt i Aftonbladet. Birger Schlaug har också skrivit om saken, genom att ställa en del märkliga frågor på sin blogg. Schlaug och Linde är överens om att vi borde ha bistånd istället för militär. Det är också så jag uppfattat den gemensamma rödgröna linjen, som ju talar om ett slutdatum för svenskt militärt deltagande i Afghanistan senast 2013.

Det är ett märkligt resonemang. De olika afghanska styrkorna är inte ens nära att kunna hantera egen kontroll över ens stora delar av landet. Effekten av ett totalt militärt tillbakadragande blir därför att talibanerna kan återta makten. Många biståndsorganisationer har förstås en vana av att operera i icke-demokratiska stater och gör så relativt lyckosamt. Men det är alltid på ledarnas villkor. Kanske skulle en ny talbianregim acceptera utbildning och rättigheter för kvinnor, och bli en övergång till en demokratisk muslimsk nation. Kanske. Men det finns faktiskt inget som talar för det.Ett totalt militärt tillbakadragande vore att acceptera fortsätt stenhård teokratisk diktatur i Afghanistan.

Linde tar också upp det faktum att kriget i Afghanistan inte kan vinnas militärt. Det är det knappast någon som betvivlar, inte minst med tanke på att talibanerna kan söka skydd i grannlandet Pakistan om det skulle knipa. Frågan måste dock ställas vem som Linde egentligen menar tror att kriget ska vinnas militärt. Åtminstone är det inte tänkt att utländska styrkor ska besegra talibanerna. Planen är att utländska militära styrkor ska skydda Afghanistan tills afghanerna kan göra det själva. En militär seger är alltså när afghanerna själva säger: “okej, vi är redo, ni kan åka hem nu”. Det vore också demokratins seger; en starkare bas för en demokratisk utveckling än en sådan situation skulle vara har vi inte sett på länge i Afghanistan.

Ett relaterat problem är vanan att diskutera de svenska styrkorna som om de vore där på egen hand, snarare än del av ett större internationellt åtagande. En del debattörer verkar acceptera behovet av utländska styrkor i landet, men tycker bara att Sverige inte ska behöva ta ansvar för detta. Det tycker jag är hyckleri. Så länge vi anser att en militär insats fortsatt behövs ska Sverige vara en del av den. Först när vi inte anser att det längre behövs kan vi åka hem.”Vi åkte till Afghanistan i en bred internationell koalition och vi bör också lämna landet som en koalition” skriver Robert Egnell på DN Debatt och det håller jag helt med om.

Tidsplanen, det som i Sverige verkar vara den största (inrikes)politiska stötestenen, är för mig en ickefråga. Kabulkonferensen slog fast att målet är att de afghanska styrkorna ska ha egen kontroll över hela landet 2014. Det är dock en målsättning, ingen deadline. I samma dokument slås fast att den internationella insatsen förbinder sig att hjälpa afghanerna både före och efter, beroende på vilket behov som finns. Att då göra årtalsexercis till riksdagens främsta verksamhet tycker jag är oseriöst.

Den enda tidsplanen borde vara att vi åker hem när de afghanska styrkorna kan hantera situationen själva. Vi åker hem när afghanerna själva ber oss om det. Vi har ett uppdrag som går ut på att hjälpa till att bygga upp ett demokratiskt Afghanistan som kan klara sig självt. Vi åker hem när det är klart.

Andra bloggar om: politik, samhälle, afghanistan, försvar, bistånd, krig
Pingat till intressant.se
Foto: CC-AT | The US Army | www.flickr.com/soldiersmediacenter

Gamla Stan, mycket tätt och väldigt poppis

En artikel i Stockholm City (14/10, sidorna 8-9) basunerar ut att nu blir det dagsljusfritt i Stockholm. Artikeln menar att Stockohlm nu ska byggas tätt, och exemplierar hur detta kan komma att se ut med hjälp av Norra Station.

Rubriken “nu blir det mörkt och tätt” beskriver mycket väl vad det handlar om. City gör på uppslaget gällande att en tät stad är dålig eftersom det bland annat påstås innebära att inget solljus når ner i lägenheten. På mer än ett ställe nämns att det blir som på nedre botten, även några våningar upp.

Som nedre botten-bo överväger jag möjligheten att känna mig kränkt över denna nedvärderande inställning till att bo på nedre botten. Men framför allt förundras jag över den helt onyanserade inställningen på hela uppslaget.

Till att börja med: högre hus som står tätt kan mycket väl innebära att mindre solljus når fram till de nedersta våningarna. Men det innebär ju också att det finns fler våningar uppåt som solljuset faktiskt når fram till.

I huvudsak tycker jag dock City gör rätt att kritisera byggplaner. Det är väl det vi har medier till, att lyfta upp politiska beslut till diskussion. Då ska det dock ske med ett seriöst och nyanserat underlag. Ett sådant får vi inte här. Här sätts likhetstecken mellan “tätt” och “dåligt” (och “mörkt”, förstås). Exempelvis lyfts en förskola fram, som tydligen ligger helt under jord. Det kan man ju tycka vad man vill om, jag tycker det verkar märkligt, men man kan inte påstå att det nödvändigtvis måste vara så för att kunna bygga tätt.

Artikeln tar också fram det täta Gamla Stan som exempel, men gör också sig själv till expert och slår fast att folk inte flyttar tll Gamla Stan för att det är trångt, utan för at där finns “andra kvaliteter”. Småskalighet, påstår författaren själv. Nå, nog för att ingen flyttar någonstans bara för att det är tätbebyggt (det säger ju sig självt) men anledningen till att människor gillar att bo i Gamla Stan är inte främst att det är småskaligt,då hade de väl snarare bott i Gnosjö, Sigtuna eller i en stuga i skogen. Rimligtvis är det Gamla Stans centrala läge som lockar. Ett centralt läge är det också i Norra Station, vilket är anledningen till att vi där behöver bygga tätt. Så att fler får plats där flest vill bo.

Daniel Helldén är miljöpartist på Södermalm. Han tycker artikeln är “utmärkt” och beskriver Norra Station som “omänsklig”. Men liksom artikeln missar Daniel att ta upp vad alternativet är. Hur ska vi bygga, om inte tätt och högt?

Såvitt jag ser har vi två alternativ. Vi kan satsa på att bygga bort bostadsbristen, eller vi kan strunta i att bygga bort bostadsbristen. Att överhuvud inte vilja bygga särskilt mycket är en vanlig åsikt bland kritiker av de som vill bygga tätt. Att vi bland de fyra som intervjuas hittar en riktig extremist, som tycker Stockholm är “färdigbyggt”, är faktiskt inte alls förvånande. Men det innebär också en kraftigt accelererande bostadsbrist, med de sociala problem som följer på det: trångboddhet, hemlöshet, segregation med mera. City har själva lyft den problematiken. Att de inte ens andas något om det i artikeln om Norra Station blir i det ljuset nästan oseriöst.

Jag tycker inte vi ska acceptera de öden av bostadslöshet som City beskriver (plus att det finns långt värre exempel), utan bygga bort bostadsbristen. Lyckligtvis har jag också med mig partiet i den frågan, så jag förutsätter att det är det vägval de flesta miljöpartister skulle göra.

Förutsatt att man då vill bygga bort bostadsbristen så behöver vi avgöra var vi ska bygga. Också här finns huvudsakligen två alternativ: Bygga centralt, eller bygga perifert. Jag vill bygga centralt, med förtätningar i praktiken i hela Stockholms kommun. Alternativet är att bygga glest och lågt, över större yta. Det kan te sig som en bra lösning, men innebär att marken snabbt tar “slut” och att vi måste söka oss längre och längre bort från staden.

Den där KTH-forskaren City dragit fram får säga vad hon vill, jag känner faktiskt ingen som föredrar utsikt från fylletolvan på Hässelby torg framför en mörk lägenhet i Gamla Stan. En gles byggstrategi leder alltså till fler bostäder folk inte vill ha. I praktiken leder det i sin tur till segregation. Bristen på bostäder i lägen som människor efterfrågar i högre utsträckning består ju faktiskt.

Utglesning leder också till ett mycket större transportbehov. I bästa fall kommer den mesta delen av dessa transporter ske med kollektivtrafik, i vilket fall landstinget behöver kraftigt ökade resurser – även per capita – för att kunna upprätthålla systemet. Troligtvis kommer dock mycket av de transporterna ske med (bensin)bil. Utglesning är därför knappast ett led i klimatarbetet, och då har vi inte ens tagit upp vilket tryck en utglesnnigsstrategi sätter på att bebygga våra grönområden.

En strategi om att bygga täta stadsmiljöer är då en bättre lösning. Det innebär många fler bostäder på samma yta, vilket ger större möjligheter för fler att kunna få ett bra och centralt boende. Det innebär också mindre transporter, det ger ökade möjligheter att upprätthålla ett bostadsnära utbud av arbetsplatser, nöjen och service och det innebär också ett lägre tryck på att bebygga viktiga grönområden.

Med det sagt, så kan förstås också täta områden byggas fel. Yimby hade en hel del kritik mot Norra Station när det var uppe, och en större hänsyn till deras genomtänkta idéer hade nog inte varit fel. Det hade till exempel inneburit fler lägenheter med utsikt och bättre solmöjligheter, förutom bättre stadsmiljöer på andra sätt.

Tätt är rätt, det är min fasta övertygelse. Däremot kan man behöva granska boendemiljöerna ur andra perspektiv. Det är bra att City gör den granskningen, men oseriöst att de sätter likhetstecken mellan eventuella brister i ett visst projekt och tät bebyggelse i stort.

Andra bloggar om: politik, samhälle, stockholm, stadsplanering, stadsbyggnad, yimby, miljöpartiet
Pingat till intressant.se

För själva boendmiljöerna innebär det en uppstyckad och ogenomtänkt struktur som gör det mindre attraktivt att bo där. Också för byggandet på längre sikt är det negativt. Dels för att det är svårare och dyrare att förtäta en illa genomtänkt stadsdel, dels för att människor snabbt lär sig att nybyggen är detsamma som försämringar. Genom att istället börja med att – tillsammans med medborgarna – sätta upp planer för stadsdelens utveckling, skapar vi en positiv process runt byggandet, som i slutändan gör att vi kan bygga mer, billigare och fortare.

Jag skulle till det som Emilia skriver om vilja lägga ett tidsperspektiv i stadsdelsstrategierna som ser ganska långt framåt. Det finns gott om byggnader, områden med mera som jag tror det egentligen finns en stark uppslutning kring att bygga om. Det kan vara gamla uttjänta byggnader som inte längre fyller sin funktion, det kan vara gamla industriområden som kunde ge plats åt bostäder med mera. I en kortsiktig stadsplanering kommer det alltid vara för dyrt, tidskrävande och allmänt omständigt att göra något åt dessa objekt. I en långsiktig stadsplanering kan man se dessa objekt i sitt sammanhang, vad området eller kvarteret skulle kunna bli och vad de här gamla och fula byggnadern står i vägen för. Åtminstone kan vi då få en rimlig tidsplan. Först när vi vet vart vi ska, går det att lägga upp planeringen för resan dit.

Stadshusalliansen verkar ju dock inte lyssna till Miljöpartiet. Det är ju inte första gången Miljöpartiet lyfter den här typen av planering, men med inga tecken på gehör från stadshusmajoriteten.

Till vårt försvar så är det inte bara oss de inte lyssnar på. De lyssnar heller inte på sina förtroendevalda kollegor ute i staden. I min stadsdelsnämnd Hässelby-Vällingby har vi nu minst ett par gånger kunnat enas om skrivningar, ursprungligen från mig och Miljöpartiet såklart, om just en mer sammanhållen planering. Detta efter att vi gång på gång tvingats se på när centrala nämnderna beslutar om nybyggnationer som i praktiken bygger in vår stadsdel i erbarmligt dåliga boendemiljöer.

Jag tycker stadshusalliansen ska börja lyssna både på oss och på sina egan partikollegor, och börja planera sammanhållna kvarter och stadsdelar i hela kommunen. Det behöver nämligen, om bostadsbristen någonsin ska kunna byggas bort!

Andra bloggar om: politik, samhälle, stockholm, emilia hagberg, miljöpartiet, stadsplanering, stadsbyggnad, hässelby, vällingby
Pingat till intressant.se

Inte bara ger frågorna olika svar, de representerar också två olika verklighetsbeskrivningar. Är frågan om förbifarten en fråga om en ny väg, eller inte en ny väg, eller är det en fråga om hur samhället fördelar resurserna till infrastrukturen? DN väljer alliansens verklighetsbeskrivning, utan att ens verka fundera över dess rimlighet. Artikeln är ett ifrågasättande av folkomröstningen i sin helhet. Ingen rödgrön person får ens uttala sig. Ett tråkigt och inte på något sätt nyanserat inlägg i valrörelsen, på redaktionell plats.

Även på ett annat område följer artikeln alliansens verklighetsbeskrivning. Via ett citat från Synovates opinionsanalytiker lägger artikeln fram tesen att frågan handlar om “att bygga förbifarten eller att bygga ut kollektivtrafiken”. Det är en bra problemformulering för alliansen, eftersom det är två saker som uppenbart faktiskt inte står emot varandra. Även om förbifarten byggs så kommer kollektivtrafiken att byggas ut. Detta upprepar alliansföreträdare närhelst de kommer åt.

Detta var också temat i en twitterkonversation jag hade idag med Tobias Holdstock. Holdstock är tidigare folkpartist, arbetade för LUF under dataintrångsskandalen under förra valrörelsen. Nu arbetar han istället för moderatarna i Stockholms stadshus som biträdande borgarrådssekreterare.

På Twitter upprepade Holdstock budskapet att Stockholm behöver både kollektivtrafik och förbifart, och att den borgerliga alliansen levererar just det. Han verkade ärligt inte förstå när jag kritiserade detta, utan menade gång på gång att alliansen levererar satsningar på både och, finansierat och färdigt.

Det kan verka korrekt vid en snabb blick, i länsplanen finns ungefär lika stora, i kronor räknat, satsningar på spår som på vägar med. Men det är falsk matematik, för en folkomröstning om förbifarten skulle inte röra någon annan del av länsplanen än just förbifarten. Istället är det då nya dragningar av framför allt dyrare trafikslag som pendeltåg och tunnelbana som kommer vara alternativet. Förslag som idag inte finns med i länsplanen (i planen finns inga nya tunnelbanedragningar med, exempelvis).

En folkomröstning om förbifarten skulle alltså inte bara ställa förbifarten mot kollektivtrafik, det skulle ställa förbifarten mot ny kollektivtrafik som vi inte har råd med annars. Det vill inte borgarna förstå.

För oss rödgröna blir det en viktig distinktion att göra. Självklart kan vi omöjligen ställa förbifarten mot all kollektivtrafik i regionen, det är en orimlighet. Kollektivtrafiken kommer att fortsätta att förbättras även om förbifarten byggs. Men vi kan inte använda samma pengar två gånger. Utan förbifarten får vi motsvarande summa, säg 25-27 nya miljarder, som kan ge en skjuts för kollektivtrafikens utveckling och innebär att större dyrare projekt kan genomföras redan de närmsta åren. Som jämförelse kan sägas att Citybanan, ett av de största kollektivtrafikprojekten på länge, planeras för en kostnad på 14 miljarder. Vi får alltså nästan två liknande jätteprojekt för förbifartspengarna.

Det är det vi ska ställa mot förbifarten, möjligheten att inom de närmaste 10 åren ta regionens kollektivtrafik till en helt ny nivå. Den frågan är inte en omöjlig folkomröstningsfråga, den frågan innebär ett tydligt ställningstagande mellan två binära alternativ. Är det den verklighetsbeskrivningen vi kan kommunicera om folkomröstningen så är jag övertygad om att folk både förstår och uppskattar det.

Andra gröna bloggare som skrivit om senaste mätningarna om förbifarten: Benjamin Juhlin, Elina Mörsäri Åberg, Helene Sigfridsson, Mikael Jämtsved
Andra bloggar om: politik, samhälle, stockholm, förbifarten, förbifart stockholm, val2010, kollektivtrafik, infrastruktur
Pingat till intressant.se
Foto: Eddie Kim | CC-AT-NC

gg

Centerpartist som larmar och gör sig till. Foto: CUF

För ett tag sedan beklagade jag mig för att många vanligtvis intressanta centerpartistiska bloggare de senaste månaderna gått från intressanta och analytiska till att hetsa mot allt som luktar rödgrönt. Det tar sig närmast extrema proportioner, när centerpartisterna försöker svartmåla framför allt Mp, även när de själva rimligtvis måste inse orimligheten.

Frågan är om inte gårdagens bravad tar priset. Per Ankersjö skriver om den intervju SvD gjort med Miljöpartiets Yvonne Ruwaida om att bygga fler bostäder i Stockholm. Detta jämför Per sedan med den faktaruta som var i Södermalmsnytt nyligen om bostadsbyggandet på Söder. I SvD framgår att Mp vill bygga drygt 1600 nya bostäder, medan det i Södermalmsnytt faktaruta står att Mp säger “i stort sett nej” till bostäder. Per Ankersjö påstår att Mp “bluffar” och försöker få detta att framstå som att Mp ger olika besked i olika tidningar. Han skriver: “[Centerpartiet] tycker att det är en poäng att ha samma budskap oavsett vem som frågar. Det är hederligast så.”

Problemet, för Per, är bara att det framgår mycket tydligt även av artikeln i Södermalmsnytt, som Ankersjö passande nog väljer att inte länka till, att Mp vill bygga mer på Södermalm. Där talas det om 1500 lägenheter, en mer ungefärlig siffra som dock naturligtvis harmoniserar gott med SvD:s uppgift om 1650. Denna siffra nämns redan i ingressen, så jag har svårt att tro att Per Ankersjö har missat den. Att hoppa på Miljöpartiet för att tala med kluven tunga, när han mycket väl vet att det inte är sant, är ohederligt och borde inte förekomma i svensk politik.

I samma inlägg oroar sig Per Ankersjö för var Miljöpartiet ska kunna bygga sina ca 1500 nya lägenheter. Hur ska det går till, när Mp inte vill bygga högt, undrar även oroliga centerpartisten Helen Törnqvist. Helen är även mer rakt på sak när hon skriver att Yvonne Ruwaidas målsättning vad gäller nya bostäder på Södermalm är orealistisk.

Jag tycker att det är synd att Mp är emot högre hus i innerstan. Men även här utelämnar centerpartisterna ett viktigt faktum: Miljöpartiet har inte bara satt en siffra på antalet nya lägenheter, de pekar också ut var detta kan ske. Emilia Hagberg pekar i artikeln i Södermalmsnytt bussdepån vid Bondegatan, området kring Södersjukhuset och Södra Hammarbyhamnen som bra områden att bygga nytt på. Inte heller detta kan exempelvis Per Ankersjö ha missat.

I Helen Törnqvists inlägg nämns även Förbifart Stockholm. Helen ondgör sig över att Mp vill bygga över 3000 nya lägenheter i Bromma, utan att ge dessa möjlighet att fara iväg över förbifarten. Vi vet att de flesta pendlarna ska in till eller mot stan. Men tydligen är det så att centerpartisterna tror att de boende i Alvik, Abrahamsberg och Brommaplan vill åka in till stan via Vällingby, Ekerö och Skärholmen. Märkliga människor!

Centerpartiet har helt uppenbarligen lämnat verkligheten därhän, och tar nu varje möjlighet till en “cheap shot”, främst mot Miljöpartiet. Det kan ju de få göra om de vill, när de gör det så enkelt för oss andra att visa vad de undanhåller så står de som förlorarna på slutet.

Uppdatering, 11/8
Johan Hedin på Peace, Love and Capitalism läste Ankersjös inlägg och gick på niten helt. Han skrev i sitt inlägg:

“På frågan om Miljöpartiet vill tillåta byggnation av nya bostäder på stadsdelen Södermalm i Stockholm svarar [Yvonne Ruwaida] i tidningen Södermalmsnytt ett tydligt “Nej”, men på samma fråga i Svenska Dagbladet svarar hon “Ja”.”

Vilket alltså är direkt felaktigt. Ett missförstånd, om det var så att Johan bara trott blint på Ankersjös historia. Så jag skrev en kommentar till inlägget där jag pekade på att det inte stämmer. Det var nu i förrgår och Johan har postat fler inlägg sedan dess, dock utan att varken svara på kommentaren eller ändra i inlägget. Det är då förmodat missförstånd närmar sig ren lögn. Centerpartiet verkar helt enkelt inte vara intresserade av sanningen, om missförstånden, glidningarna och de rena lögnerna ger dem större möjligheter till smutskastning.

Andra bloggar om: politik, samhälle, stockholm, centerpartiet, miljöpartiet, stadsbyggnad, bostäder, södermalm, förbifart stockholm, bromma, bostadsbrist
Pingat till intressant.se

I sak är en undersökning som den SvD presenterar en lätt “nyhet”. Idén är ju ett klassiskt inslag från olika humorshower, kanske mest känt från Jay Lenos “Jaywalking”: Skicka ut folk på stan med kort och skratta eller förfäras åt deras okunskap.

Nu ligger det ju också en verklighet i botten som tål att tänkas på. Faktum är att inte särskilt många vet vilka våra borgarråd är, och går vi vidare till andra toppolitiker i staden, tunga namn i nämnder eller dylikt, så är det förstås än sämre där.

Moderaternas kommunalråd på Lidingö, Paul Lindquist, tror at det handlar om dålig mediebevakning. Det kan ligga en del i det, en stark mediebevakning innebär att de politiska företrädarna syns mer, vilket också gör dem – likväl som deras åsikter, bedrifter och misslyckanden – mer kända bland allmänheten.

Allmänhetens kunskap om de (politiska) makthavare som i stor utsträckning bestämmer över deras liv är förstås helt nödvändig för en levande demokrati, och en levande mediedebatt om den politiken, och därför också med de politiska företrädarna i första rummet, blir då mediernas ansvar. Därför är Lindquists poäng inte helt fel ute; är företrädarna okända kan det mycket väl vara lika mycket ett mediernas misslyckande som partiernas. Men det behöver inte vara så. Partisystemet i Sverige fungerar normalt inte så att en person förkroppsligar ett parti.

Visst finns det undantag – Gudrun Schyman, Alf Svensson, kanske också Maria Wetterstrand – men huvudregeln är att partierna försöker profilera sig på ett (eller flera) budskap, snarare än på en person. Skulle SvD fråga folk vad de olika partierna står för i stora drag, skulle resultatet nog bli bättre än resultatet vid persontestet. Inte jättemycket bättre, men bättre.

Det här är förstås bra på ett sätt. Dels ger det partier som blir mer beständiga över tid, och vi får partier som åtminstone låtsas ha en reell sakpolitisk grund för sin existens.

Nackdelarna med samma system är att det ger medborgarna en svagare koppling till sina politiska företrädare. Jag tror det är en betydande nackdel, som partierna behöver ta större hänsyn till. Vi vet att det spelar roll vem från ett visst parti som har en viss post. Alla partier har en stor bredd: en centerpartist kan vara en ganska extrem nyliberal likväl som socialliberal; en moderat av idag kan vara mer gråsosse än de gråaste socialdemokraterna, eller en konservativ hök av gammal moderat snitt; och för all del kan en del miljöpartister vara vänsterinriktade, medan många andra inte är det.

Det spelar alltså roll exakt vem som företräder oss, inte bara från vilket parti vederbörande kommer. Ändå har medborgarna mycket litet inflytande på vem inom ett parti som ska tillsätta olika poster.

Jag har tidigare skrivit en hel del om personval mot partival här på bloggen. Jag är en varm förespråkare av personval och skulle helst se betydligt starkare inslag av personval i svensk politik, till att börja med ett slopande av personvalsspärren. En politiker kan inte i sanning kalla sig folkvald – företrädare för tusentals människor – om hon i mycket högre utsträckning är vald på ett slutet och partiinternt möten, där kanske färre än hundra personer deltog.

Jag tror att detta är en delförklaring till varför våra lokalpolitiker är såpass okända. Det gäller kommunalpolitiken men kanske i högre utsträckning landstingspolitiken. (Hur många känner igen sina landstingsråd när de ser dem?) De har inte varit med och valt dem, frågorna är sällan uppe på dagordningen och företrädarna skuggas i valrörelsen av mer populära och välkända företrädare på riksplanet.Rikspolitiken är i Sverige alltid det viktigaste valet, de övriga följer liksom med på köpet.

Separata valdagar har diskuterats, och jag tror det är väl värt att fundera över. Idén är att lägga valen till å ena sidan riksdagen och å andra sidan kommun- och landstingsfullmäktige olika år. Det skulle ge allt fokus i lokalvalrörelserna på lokala frågor och de lokala företrädarna. Å andra sidan innebär detta, förutsatt samma mandatperioder, att vi får val vartannat år, ibland tre år i rad med EU-valet. Kanske mer med eventuella folkomröstningar och (ännu mer hypotetiska, men någon gång kommer de väl) nyval. Det, som troligen skulle uppfattas som en konstant valrörelse, skulle antagligen inte gynna intresset för valen bland allmänheten med minskat valdeltagande som följd.

I Sverige har vi ett val per politisk nivå, och det valet styr upp övriga platser som ska tillsättas. Vi väljer en riksdag som utser en statsminister, som utser övriga ministrar. I princip fungerar det likadant lokalt och regionalt. Vi väljer ett fullmäktige som i sin tur väljer kommunstyrelse, oppositionsråd med mera (formellt, normalt sett väljs det mesta direkt av partierna). Ett alternativt sett att organisera det politiska samhället, som samtidigt kan höja temperaturen på de lokala valen genom att blanda personvalssystemets fördelar med partivalssystemets fördelar, är att sprida makten vertikalt i systemet, enkelt uttryckt dela upp de olika uppgifterna och skilja dem ansvarsmässigt och organisatoriskt från varandra.

Det här är vanligt i federala system, där vi ofta ser en direktvald president och där parlamentet består av två kamrar som är valda i två skilda val. Det skapar tre särskilda instanser som inte är kopplade till varandra; de agerar var och en för sig eftersom de krävs på ansvar av medborgarna var och en för sig.

Om vi istället valde de högsta politiska posterna i Stockholms kommun respektive det framtida Region Stockholm i särskilda val – låt oss kalla posterna borgmästare och regionpresident – tror jag att det skulle föra med sig flera spännande effekter.

Till att börja med skulle det bidra till att lyfta fram partiernas främsta företrädare, tillsammans med eventuella utmanare. Samtliga som ställde upp i valet, även de som inte vinner, skulle ju synas i hela staden/länet och därför bli mer känd bland befolkningen. Samtidigt skulle medborgarna få en enskild person att hålla ansvarig för vad som sker inom ramen för den post som vederbörande besitter. Det sätter en stor press på den politikern att faktiskt också göra ett bra jobb, och jag tror också att det skulle gynna också mindre partiers kandidater. När vi är trötta på den konservativa moderata borgmästaren, men vi ser att gråsossen som satt innan henne inte är mycket bättre, så skulle folket gå till något av de andra partierna, en uppstickare.

Borgmästare över landets viktigaste stad och regionpresident över landets viktigaste region lär också vara lockande uppdrag även för andra än gamla svettiga partipolitiker, varför vi kan komma att se nya ansikten äntra politiken. Det ser jag bara som positivt, vi behöver personer utifrån på viktiga poster, för nya idéer och nya perspektiv.

En annan trolig och positiv effekt är en större dynamik i lokalpolitiken. Vi kommer ur det tråkiga majoritet-mot-opposition, när en fristående stadshus-/landstingshusledning ska samarbeta med sitt respektive fullmäktige. Vidare kommer vi ha sitautioner där inte samma parti sitter på borgmästar- eller regionpresidentsposterna som har majoritet i respektive fullmäktige och även när så är fallet kommer vi troligtvis se att en borgmästare inte nödvändigtvis följer “sin” fullmäktigegrupps idéer, och inte heller vice versa. Därför får vi en större dynamik för fullmäktigena, med intressanta allianser och nya politiska möjligheter som följd. En förhoppning utöver detta är att det innebär mer individuell frihet för varje fullmäktigeledamot, vilket också är en av personvalens stora poänger.

Demokratin behöver utvecklas och politiken behöver återknyta en stark kontakt med sina medborgare. Maktdelning och större personligt ansvar tror jag är stora delar av lösningen och det behöver vi våga pröva.

Foto: CC-AT-SA lumaxart | www.flickr.com/lumaxart
Andra bloggar om: politik, samhälle, personval, demokrati, partival, val2010, val, borgmästare, president, stockholm
Pingat till intressant.se

Som många nya nättjänster har dess betydelse och innebörd för framtiden blåsts upp. Det sägs vara svaret på frågan om hur kulturskapare ska kunna få betalt för det de producerar, en lösning där all kultur är fri och frivilliga betalningar mer än väl täcker upp behovet av inkomster för upphovspersonerna.

Så tror jag inte att det kommer bli, av flera anledningar. En anledning är just att det är ett fastpris. Alltför många användare kommer nog hålla sin månatliga insättning alltför låg för att det ska bli såpass mycket pengar för enskilda kulturutövare att det går att leva på. Jag vill understryka att jag inte heller tror att detta är tanken från grundarna av Flattr.

Jag tror inte Flattr är “svaret”. Jag tror dock inte heller att nya tjänster behöver vara svaret. Flattr är en utmärkt tjänst för oss som vill bidra med några kronor till dem som vi uppskattar att läsa, lyssna på eller liknande. Det räcker, tycker jag, och jag uppmanar alla att gå med i Flattr. Ännu är det i beta, så den intresserade får registrera sitt intresse för en inbjudan. När jag gjorde detta tog det någon vecka, tror jag, för inbjudan att dyka upp.

Andra bloggar om: politik, samhälle, kultur, upphovsrätt, flattr
Pingat till intressant.se