Nu måste Piraternas valrörelse ha sett annorlunda ut än de flesta andra partiers. När Miljöpartiet gick in i valrörelsen med ständigt ökande medlemssiffror gick PP in i valrörelsen med det kanske största medlemstappet i svensk politisk historia i ryggen. Partiet tappade cirka 20-25 000 medlemmar under en kort tid – det rörde sig om dagar eller några veckor, i april 2010.

Detta skedde exakt ett år efter att Piratpartiet upplevt den troligtvis snabbaste medlemsökningen i svensk politisk historia. I samband med The Pirate Bay-rättegången gick tiotusentals personer med i Piratpartiet, som varit en stor del av medielogiken kring rättegången. Partiföreträdarna var mer uppblåsta än någonsin tidigare, vilket inte vill säga lite. Ung Pirat slog på stora trumman och meddelade att detta var “De ungas dom“. När nästan samtliga dessa nya medlemmar inte förnyade medlemskapet kom inget liknande pressmeddelande.

Ung Pirat gjorde förresten ett nytt utspel bara häromdagen, där de påstod att förbundet har 18 662 medlemmar. Eller, de påstod att Ungdomsstyrelsen påstår det. För Ung Pirat vet ju själva mycket väl att de inte har 18 662 medlemmar och att de inte är största ungdomsförbund. För detta framgår ju rentav på Piratparitets egen medlemsstatistisksida. Ung Pirat har i skrivande stund 5 271 medlemmar och är därmed tredje största ungdomsförbund enligt publicerade siffror.

Rimligtvis vet Ung Pirat också att de förbund som söker bidrag söker på gamla medlemsskapssiffror, från föregående årsskifte om jag minns rätt, samt att alla medlemmar inte räknas som bidragsgrundande. Att påstå att Ungdomsstyrelsen säger någonting om hur många medlemmar har (i presens) är alltså felaktigt, de säger inte ens något om hur många medlemmar förbunden har haft. Jag ställde en fråga om detta på Twitter till Ung Pirats förbundsordförande Stefan Flod. Inget svar, det förvånar mig inte.

Det gläder mig dock att Ung Pirat kommer få 3,5 miljoner i bidrag. Det är pengar som når en politisk grupp som sannolikt i stor utsträckning skulle ha varit oorganiserad annars. Det faktum att UP sannolikt kommer ha större finansiella resurser än moderpartiet är också en intressant situation att följa.

En aspekt på Piratpartiets medlemsras som också förtjänar att tas upp är också att det visar på att PP-medlemmarna inte är lika engagerade i sina partier som andra partimedlemmar. Att i princip samtliga som gick med i partiet i samband med TPB-rättegången har gått ur partiet igen är i sig ett tecken på det – vi kan tillåta oss att anta att de inte var jätteengagerade i partiet under medlemsåret för att sedan “glömma” förnya medlemskapet. Ett annat tecken på samma sak är den väldigt svaga utdelning av väljare per medlem som PP fick i valet. Med knappt 17 000 medlemmar på valdagen skrapade de bara ihop 38 491 röster, dvs bara knappt över 2 röster per medlem. Det kan jämföras med mitt eget Miljöparti, där motsvarande ratio låg kring 30 röster per medlem (osäker på exakt medlemsantal på valdagen).Piratpartiet som en Facebook-grupp snarare än som ett parti, har väl aldrig varit tydligare.

Kanske var det Rick Falkvinges fel. Vi har läst allt för mycket om hans snedsteg. Hans ledarstil har helt klart varit helt oförenlig med ett levande och dynamiskt (eller för den delen demokratiskt) politiskt parti. Jag hänvisar gärna än en gång till Johannes Forssberg. Detta blir än mer tydligt i ett av de orsaker han angav för att avgå: “Blue fire“, dvs attacker från de egna. När kritik kommer från det egna partiet så blev det genast ett inbördeskrig i ledningens huvud.

Men jag ska inte svära på att det är Falkvinges fel. Falkvinge har säkert satt en stor del av partikulturen, men en man skapar inte själv ett misslyckande. Bytet av partiledare ger ytterligare en referens till något fundamentalt märkligt i Piratpartiet.

I andra partiet väljs partiledarna av medlemmarna, i princip. Det är ofta på omvägar, vanligtvis genom en kongress med direktvalda ombud. Ibland, som inom S, tycks processen vara sluten till valberedningen, men själva valet görs formellt av kongressen. I andra partier avgörs frågan också i praktiken av medlemmarnas valda ombud. Utöver partiledaren finns sedan en partistyrelse som också är vald av det högsta beslutande organet i partiet.

I Piratpartiet däremot – till min och många andras förvåning – är det helt annorlunda. Där väljer årsmötet – det högsta beslutande organet – en partistyrelse. Denna väljer sedan i sin tur en partiledare, som sedan i sin tur väljer en “partiledning”, där bland andra vice partiledare ingår.

Den som tog över från Falkvinge, Anna Troberg, var alltså handplockad till posten – inte förtroendevald av medlemmarna eller deras representanter.

Många piratpartister bryr sig nog inte om detta. En attityd jag har stött på mycket när det gäller det lila partiet är att fokus ska ligga på effektivitet. Allt ska göras så effektivt som möjligt. Då hinns tyvärr (?) demokrati eller annat inte med. Det är enligt uppgift också effektivtetsargumentet som ligger bakom systemet med handplockad partiledning – istället byggdes en organisation av ja-sägare och en ganska allsmäktig ledare upp.

Effektivitet i ett parti är dock – som piraterna kommer få uppleva om de inte hajat det ännu – idéerna och allas deltagande i en livaktig och rik diskussion. Det bygger på engagemang, inte på att kommendera ut trupperna i strid. Någonstans kan jag känna att Piratpartiet var ett engagemangsparti i botten, men förlorade det i jakten på “effektivitet” för partitoppen.

Jag beklagar detta. Jag beklagar att partiet inte kunnat få genomslag annat än när medierna lyft dem dit. Jag beklagar att Piratpartiet i valrörelsen hellre kom med djupt osakliga påhopp på Miljöpartiet och Vänsterpartiet snarare än att känna igen sina vänner bland partierna och arbeta tillsammans. Jag beklagar att tonen inte förbättrats heller efter valet. Istället hör jag fortfarande påstås att “de andra partierna” försökte mörka integritetsfrågorna. Ett märkligt påstående då det var en av de gröna huvudfrågorna och rentav var temat av en av våra valrörelseaffischer.

Jag tror Piratpartiet fortfarande har en stor roll att spela. Det finns inget annat parti med ett så genuint engagemang och kunskap om informationsfrågorna. Kanske har de också en roll att spela som parti, även om jag har svårt att se det lyckas. Oavsett hur de försöker slå framtiden an så har de en lång väg att vandra, och jag hoppas att de vågar göra det med stark självkritik och att vi i framtiden möter ett Piratparti som utgörs konstruktiva och kunniga informationspolitiker, snarare än uppblåsta och aggressiva skrikhalsar.

Andra bloggar om: politik, samhälle, piratpartiet, rick falkvinge, anna troberg, val2010
Pingat till intressant.se

Inte bara ger frågorna olika svar, de representerar också två olika verklighetsbeskrivningar. Är frågan om förbifarten en fråga om en ny väg, eller inte en ny väg, eller är det en fråga om hur samhället fördelar resurserna till infrastrukturen? DN väljer alliansens verklighetsbeskrivning, utan att ens verka fundera över dess rimlighet. Artikeln är ett ifrågasättande av folkomröstningen i sin helhet. Ingen rödgrön person får ens uttala sig. Ett tråkigt och inte på något sätt nyanserat inlägg i valrörelsen, på redaktionell plats.

Även på ett annat område följer artikeln alliansens verklighetsbeskrivning. Via ett citat från Synovates opinionsanalytiker lägger artikeln fram tesen att frågan handlar om “att bygga förbifarten eller att bygga ut kollektivtrafiken”. Det är en bra problemformulering för alliansen, eftersom det är två saker som uppenbart faktiskt inte står emot varandra. Även om förbifarten byggs så kommer kollektivtrafiken att byggas ut. Detta upprepar alliansföreträdare närhelst de kommer åt.

Detta var också temat i en twitterkonversation jag hade idag med Tobias Holdstock. Holdstock är tidigare folkpartist, arbetade för LUF under dataintrångsskandalen under förra valrörelsen. Nu arbetar han istället för moderatarna i Stockholms stadshus som biträdande borgarrådssekreterare.

På Twitter upprepade Holdstock budskapet att Stockholm behöver både kollektivtrafik och förbifart, och att den borgerliga alliansen levererar just det. Han verkade ärligt inte förstå när jag kritiserade detta, utan menade gång på gång att alliansen levererar satsningar på både och, finansierat och färdigt.

Det kan verka korrekt vid en snabb blick, i länsplanen finns ungefär lika stora, i kronor räknat, satsningar på spår som på vägar med. Men det är falsk matematik, för en folkomröstning om förbifarten skulle inte röra någon annan del av länsplanen än just förbifarten. Istället är det då nya dragningar av framför allt dyrare trafikslag som pendeltåg och tunnelbana som kommer vara alternativet. Förslag som idag inte finns med i länsplanen (i planen finns inga nya tunnelbanedragningar med, exempelvis).

En folkomröstning om förbifarten skulle alltså inte bara ställa förbifarten mot kollektivtrafik, det skulle ställa förbifarten mot ny kollektivtrafik som vi inte har råd med annars. Det vill inte borgarna förstå.

För oss rödgröna blir det en viktig distinktion att göra. Självklart kan vi omöjligen ställa förbifarten mot all kollektivtrafik i regionen, det är en orimlighet. Kollektivtrafiken kommer att fortsätta att förbättras även om förbifarten byggs. Men vi kan inte använda samma pengar två gånger. Utan förbifarten får vi motsvarande summa, säg 25-27 nya miljarder, som kan ge en skjuts för kollektivtrafikens utveckling och innebär att större dyrare projekt kan genomföras redan de närmsta åren. Som jämförelse kan sägas att Citybanan, ett av de största kollektivtrafikprojekten på länge, planeras för en kostnad på 14 miljarder. Vi får alltså nästan två liknande jätteprojekt för förbifartspengarna.

Det är det vi ska ställa mot förbifarten, möjligheten att inom de närmaste 10 åren ta regionens kollektivtrafik till en helt ny nivå. Den frågan är inte en omöjlig folkomröstningsfråga, den frågan innebär ett tydligt ställningstagande mellan två binära alternativ. Är det den verklighetsbeskrivningen vi kan kommunicera om folkomröstningen så är jag övertygad om att folk både förstår och uppskattar det.

Andra gröna bloggare som skrivit om senaste mätningarna om förbifarten: Benjamin Juhlin, Elina Mörsäri Åberg, Helene Sigfridsson, Mikael Jämtsved
Andra bloggar om: politik, samhälle, stockholm, förbifarten, förbifart stockholm, val2010, kollektivtrafik, infrastruktur
Pingat till intressant.se
Foto: Eddie Kim | CC-AT-NC

gg

Centerpartist som larmar och gör sig till. Foto: CUF

För ett tag sedan beklagade jag mig för att många vanligtvis intressanta centerpartistiska bloggare de senaste månaderna gått från intressanta och analytiska till att hetsa mot allt som luktar rödgrönt. Det tar sig närmast extrema proportioner, när centerpartisterna försöker svartmåla framför allt Mp, även när de själva rimligtvis måste inse orimligheten.

Frågan är om inte gårdagens bravad tar priset. Per Ankersjö skriver om den intervju SvD gjort med Miljöpartiets Yvonne Ruwaida om att bygga fler bostäder i Stockholm. Detta jämför Per sedan med den faktaruta som var i Södermalmsnytt nyligen om bostadsbyggandet på Söder. I SvD framgår att Mp vill bygga drygt 1600 nya bostäder, medan det i Södermalmsnytt faktaruta står att Mp säger “i stort sett nej” till bostäder. Per Ankersjö påstår att Mp “bluffar” och försöker få detta att framstå som att Mp ger olika besked i olika tidningar. Han skriver: “[Centerpartiet] tycker att det är en poäng att ha samma budskap oavsett vem som frågar. Det är hederligast så.”

Problemet, för Per, är bara att det framgår mycket tydligt även av artikeln i Södermalmsnytt, som Ankersjö passande nog väljer att inte länka till, att Mp vill bygga mer på Södermalm. Där talas det om 1500 lägenheter, en mer ungefärlig siffra som dock naturligtvis harmoniserar gott med SvD:s uppgift om 1650. Denna siffra nämns redan i ingressen, så jag har svårt att tro att Per Ankersjö har missat den. Att hoppa på Miljöpartiet för att tala med kluven tunga, när han mycket väl vet att det inte är sant, är ohederligt och borde inte förekomma i svensk politik.

I samma inlägg oroar sig Per Ankersjö för var Miljöpartiet ska kunna bygga sina ca 1500 nya lägenheter. Hur ska det går till, när Mp inte vill bygga högt, undrar även oroliga centerpartisten Helen Törnqvist. Helen är även mer rakt på sak när hon skriver att Yvonne Ruwaidas målsättning vad gäller nya bostäder på Södermalm är orealistisk.

Jag tycker att det är synd att Mp är emot högre hus i innerstan. Men även här utelämnar centerpartisterna ett viktigt faktum: Miljöpartiet har inte bara satt en siffra på antalet nya lägenheter, de pekar också ut var detta kan ske. Emilia Hagberg pekar i artikeln i Södermalmsnytt bussdepån vid Bondegatan, området kring Södersjukhuset och Södra Hammarbyhamnen som bra områden att bygga nytt på. Inte heller detta kan exempelvis Per Ankersjö ha missat.

I Helen Törnqvists inlägg nämns även Förbifart Stockholm. Helen ondgör sig över att Mp vill bygga över 3000 nya lägenheter i Bromma, utan att ge dessa möjlighet att fara iväg över förbifarten. Vi vet att de flesta pendlarna ska in till eller mot stan. Men tydligen är det så att centerpartisterna tror att de boende i Alvik, Abrahamsberg och Brommaplan vill åka in till stan via Vällingby, Ekerö och Skärholmen. Märkliga människor!

Centerpartiet har helt uppenbarligen lämnat verkligheten därhän, och tar nu varje möjlighet till en “cheap shot”, främst mot Miljöpartiet. Det kan ju de få göra om de vill, när de gör det så enkelt för oss andra att visa vad de undanhåller så står de som förlorarna på slutet.

Uppdatering, 11/8
Johan Hedin på Peace, Love and Capitalism läste Ankersjös inlägg och gick på niten helt. Han skrev i sitt inlägg:

“På frågan om Miljöpartiet vill tillåta byggnation av nya bostäder på stadsdelen Södermalm i Stockholm svarar [Yvonne Ruwaida] i tidningen Södermalmsnytt ett tydligt “Nej”, men på samma fråga i Svenska Dagbladet svarar hon “Ja”.”

Vilket alltså är direkt felaktigt. Ett missförstånd, om det var så att Johan bara trott blint på Ankersjös historia. Så jag skrev en kommentar till inlägget där jag pekade på att det inte stämmer. Det var nu i förrgår och Johan har postat fler inlägg sedan dess, dock utan att varken svara på kommentaren eller ändra i inlägget. Det är då förmodat missförstånd närmar sig ren lögn. Centerpartiet verkar helt enkelt inte vara intresserade av sanningen, om missförstånden, glidningarna och de rena lögnerna ger dem större möjligheter till smutskastning.

Andra bloggar om: politik, samhälle, stockholm, centerpartiet, miljöpartiet, stadsbyggnad, bostäder, södermalm, förbifart stockholm, bromma, bostadsbrist
Pingat till intressant.se

I sak är en undersökning som den SvD presenterar en lätt “nyhet”. Idén är ju ett klassiskt inslag från olika humorshower, kanske mest känt från Jay Lenos “Jaywalking”: Skicka ut folk på stan med kort och skratta eller förfäras åt deras okunskap.

Nu ligger det ju också en verklighet i botten som tål att tänkas på. Faktum är att inte särskilt många vet vilka våra borgarråd är, och går vi vidare till andra toppolitiker i staden, tunga namn i nämnder eller dylikt, så är det förstås än sämre där.

Moderaternas kommunalråd på Lidingö, Paul Lindquist, tror at det handlar om dålig mediebevakning. Det kan ligga en del i det, en stark mediebevakning innebär att de politiska företrädarna syns mer, vilket också gör dem – likväl som deras åsikter, bedrifter och misslyckanden – mer kända bland allmänheten.

Allmänhetens kunskap om de (politiska) makthavare som i stor utsträckning bestämmer över deras liv är förstås helt nödvändig för en levande demokrati, och en levande mediedebatt om den politiken, och därför också med de politiska företrädarna i första rummet, blir då mediernas ansvar. Därför är Lindquists poäng inte helt fel ute; är företrädarna okända kan det mycket väl vara lika mycket ett mediernas misslyckande som partiernas. Men det behöver inte vara så. Partisystemet i Sverige fungerar normalt inte så att en person förkroppsligar ett parti.

Visst finns det undantag – Gudrun Schyman, Alf Svensson, kanske också Maria Wetterstrand – men huvudregeln är att partierna försöker profilera sig på ett (eller flera) budskap, snarare än på en person. Skulle SvD fråga folk vad de olika partierna står för i stora drag, skulle resultatet nog bli bättre än resultatet vid persontestet. Inte jättemycket bättre, men bättre.

Det här är förstås bra på ett sätt. Dels ger det partier som blir mer beständiga över tid, och vi får partier som åtminstone låtsas ha en reell sakpolitisk grund för sin existens.

Nackdelarna med samma system är att det ger medborgarna en svagare koppling till sina politiska företrädare. Jag tror det är en betydande nackdel, som partierna behöver ta större hänsyn till. Vi vet att det spelar roll vem från ett visst parti som har en viss post. Alla partier har en stor bredd: en centerpartist kan vara en ganska extrem nyliberal likväl som socialliberal; en moderat av idag kan vara mer gråsosse än de gråaste socialdemokraterna, eller en konservativ hök av gammal moderat snitt; och för all del kan en del miljöpartister vara vänsterinriktade, medan många andra inte är det.

Det spelar alltså roll exakt vem som företräder oss, inte bara från vilket parti vederbörande kommer. Ändå har medborgarna mycket litet inflytande på vem inom ett parti som ska tillsätta olika poster.

Jag har tidigare skrivit en hel del om personval mot partival här på bloggen. Jag är en varm förespråkare av personval och skulle helst se betydligt starkare inslag av personval i svensk politik, till att börja med ett slopande av personvalsspärren. En politiker kan inte i sanning kalla sig folkvald – företrädare för tusentals människor – om hon i mycket högre utsträckning är vald på ett slutet och partiinternt möten, där kanske färre än hundra personer deltog.

Jag tror att detta är en delförklaring till varför våra lokalpolitiker är såpass okända. Det gäller kommunalpolitiken men kanske i högre utsträckning landstingspolitiken. (Hur många känner igen sina landstingsråd när de ser dem?) De har inte varit med och valt dem, frågorna är sällan uppe på dagordningen och företrädarna skuggas i valrörelsen av mer populära och välkända företrädare på riksplanet.Rikspolitiken är i Sverige alltid det viktigaste valet, de övriga följer liksom med på köpet.

Separata valdagar har diskuterats, och jag tror det är väl värt att fundera över. Idén är att lägga valen till å ena sidan riksdagen och å andra sidan kommun- och landstingsfullmäktige olika år. Det skulle ge allt fokus i lokalvalrörelserna på lokala frågor och de lokala företrädarna. Å andra sidan innebär detta, förutsatt samma mandatperioder, att vi får val vartannat år, ibland tre år i rad med EU-valet. Kanske mer med eventuella folkomröstningar och (ännu mer hypotetiska, men någon gång kommer de väl) nyval. Det, som troligen skulle uppfattas som en konstant valrörelse, skulle antagligen inte gynna intresset för valen bland allmänheten med minskat valdeltagande som följd.

I Sverige har vi ett val per politisk nivå, och det valet styr upp övriga platser som ska tillsättas. Vi väljer en riksdag som utser en statsminister, som utser övriga ministrar. I princip fungerar det likadant lokalt och regionalt. Vi väljer ett fullmäktige som i sin tur väljer kommunstyrelse, oppositionsråd med mera (formellt, normalt sett väljs det mesta direkt av partierna). Ett alternativt sett att organisera det politiska samhället, som samtidigt kan höja temperaturen på de lokala valen genom att blanda personvalssystemets fördelar med partivalssystemets fördelar, är att sprida makten vertikalt i systemet, enkelt uttryckt dela upp de olika uppgifterna och skilja dem ansvarsmässigt och organisatoriskt från varandra.

Det här är vanligt i federala system, där vi ofta ser en direktvald president och där parlamentet består av två kamrar som är valda i två skilda val. Det skapar tre särskilda instanser som inte är kopplade till varandra; de agerar var och en för sig eftersom de krävs på ansvar av medborgarna var och en för sig.

Om vi istället valde de högsta politiska posterna i Stockholms kommun respektive det framtida Region Stockholm i särskilda val – låt oss kalla posterna borgmästare och regionpresident – tror jag att det skulle föra med sig flera spännande effekter.

Till att börja med skulle det bidra till att lyfta fram partiernas främsta företrädare, tillsammans med eventuella utmanare. Samtliga som ställde upp i valet, även de som inte vinner, skulle ju synas i hela staden/länet och därför bli mer känd bland befolkningen. Samtidigt skulle medborgarna få en enskild person att hålla ansvarig för vad som sker inom ramen för den post som vederbörande besitter. Det sätter en stor press på den politikern att faktiskt också göra ett bra jobb, och jag tror också att det skulle gynna också mindre partiers kandidater. När vi är trötta på den konservativa moderata borgmästaren, men vi ser att gråsossen som satt innan henne inte är mycket bättre, så skulle folket gå till något av de andra partierna, en uppstickare.

Borgmästare över landets viktigaste stad och regionpresident över landets viktigaste region lär också vara lockande uppdrag även för andra än gamla svettiga partipolitiker, varför vi kan komma att se nya ansikten äntra politiken. Det ser jag bara som positivt, vi behöver personer utifrån på viktiga poster, för nya idéer och nya perspektiv.

En annan trolig och positiv effekt är en större dynamik i lokalpolitiken. Vi kommer ur det tråkiga majoritet-mot-opposition, när en fristående stadshus-/landstingshusledning ska samarbeta med sitt respektive fullmäktige. Vidare kommer vi ha sitautioner där inte samma parti sitter på borgmästar- eller regionpresidentsposterna som har majoritet i respektive fullmäktige och även när så är fallet kommer vi troligtvis se att en borgmästare inte nödvändigtvis följer “sin” fullmäktigegrupps idéer, och inte heller vice versa. Därför får vi en större dynamik för fullmäktigena, med intressanta allianser och nya politiska möjligheter som följd. En förhoppning utöver detta är att det innebär mer individuell frihet för varje fullmäktigeledamot, vilket också är en av personvalens stora poänger.

Demokratin behöver utvecklas och politiken behöver återknyta en stark kontakt med sina medborgare. Maktdelning och större personligt ansvar tror jag är stora delar av lösningen och det behöver vi våga pröva.

Foto: CC-AT-SA lumaxart | www.flickr.com/lumaxart
Andra bloggar om: politik, samhälle, personval, demokrati, partival, val2010, val, borgmästare, president, stockholm
Pingat till intressant.se

Monopoliserandet av ett verk är i sig inte underlig. Upphovsrätten efterliknar vanlig äganderätt, och för det flesta är de självklart att något jag äger har jag också monopol på. Köper jag en påse bröd så har ingen rätt att utan min tillåtelse ta av det brödet. Även om brödet återlämnas, någon kanske bara ville bära omkring på brödet en stund i rent ickekommersiellt syfte, så är det inte tillåtet. Detta är för de flesta grundläggande.

Nu är ju dock digitala verk annorlunda än fysiska saker. Tar någon min påse bröd har jag ju inget bröd kvar, men om någon i ett youtubeklipp lägger in ett foto jag har tagit har jag ju fortfarande fotot kvar. Rakt av applicerad äganderätt i meningen monopol är alltså inte nödvändigtvis rimligt, eftersom det är två ganska väsensskilda saker som berörs.

Problemet med monopoliserandet av digital kultur är att det är ett effektivt sätt att strypa den fria kulturen. Det handlar om att jag, om jag vill bearbeta, förbättra, uppdatera eller på andra sätt använda befintliga verk måste fråga upphovsrättsinnehavaren om lov först. Eftersom detta ofta är krångligt eller rentav omöjligt så blir resultatet mindre nyskapad kultur och/eller olagligt nyskapad kultur.

Upphovsrätten ger också möjlighet för mig att neka andra att använda mina verk, även om de vill betala för sig. Om vi vanligtvis diskuterar upphovsrätten ur perspektivet av att upphovsrättsinnehavarna ska ha rätt att ta betalt för sina verk, så är det här upphovsrättsinnehavarnas rätt att inte sälja sina verk alls.

Också detta är en, till synes självklar, överföring från normal äganderätt. Om jag har en TV så har jag förstås rätt att inte sälja den. Om jag målar en tavla har jag förstås rätt att inte sälja den. Även här finns skillnader mellan fysiska ting och digitala kopior, men även filer på min dator har jag rimligtvis rätt att inte sälja om jag inte vill.

Ingen behöver alltså förundras över rätten att inte sälja i sig och ingen behöver heller förundras över oviljan att sälja till alla som är intresserade. För det jag ovan pratat om som den ideella upphovsrättens monopol, har nu tagit klivet över till den kommersiella upphovsrättens monopol, och som vi alla vet är kommersiella monopol guld värda.

För den som sitter på ett kommersiellt monopol är det en guldgruva. För konsumenter och marknaden i övrigt är det en rävsax. Ett bra exempel är Spotify. Denna omhuldade innovation har verkligen förändrat hur vi ser på musik och fildelning. Samtidigt kan Spotify, på några års sikt, snarare vara ett hot än en räddning. Spotify är inte den enda tjänsten för streamad musik, men det är den (åtminstone i Sverige) bredaste och största aktören.

Det är också, såvitt jag vet, den enda relevanta aktören där skivbolagen har egna ekonomiska intressen. Fem stora skivbolag äger en del av aktierna i Spotify, enligt en IDG-artikel från förra året. 18% var det då.

Marknaden skulle behöva ett nytt spotify, en stor och relevant konkurrent. Många skulle nog kunna bygga en plattform för musikströmning som skulle vara lika bra eller bättre som Spotify. Den stora frågan blir då, skulle de få köpa rättigheterna från skivbolagen?

Monopolen leder till inlåsningseffekter, också inlåsning per land. Internet uppfattas lätt som internationellt och blint för nationsgränser, men utan anonymiseringsverktyg eller liknande är det lätt att se var en användare sitter, och vad vederbörande därmed bör ha rätt att se och inte se.

Även här kan vi ta Spotify som exempel, då det bara är tillgängligt i sju europeiska länder, rimligtvis för att de saknar rättigheter för musiken i övriga länder. Möjligtvis är det också fler än jag som fått tidigare tillgänliga musikstycken blockerade med felmeddelandet “no longer available in your country”. Men tydligast är inlåsningseffekterna antagligen på TV-branschen. Rättigheterna till olika sändningar, det vill säga olika TV-kanaler eller enskilda program, säljs per land (eller per mediemarknad). Har då en svensk kanal köpt rättigheterna för ett visst program, så kan jag inte se det via internet.

Detta är framför allt tydligt i sportens värld, då tex normalt sett bara en kanal per land får rättigheter att sända ett idrottsevenemang. Nu senast i fotbolls-VM delade SVT och TV4 på det, men varje match sändes bara av en kanal. Så ser det ut för de flesta (större) sportevenemang, men samma princip gäller för TV-serier eller filmer.

Monopolsituationer brukar försöka undvikas av samhället genom marknadsregleringar, men på just detta område tycks det snarare uppmuntras. Det allmänna vurmandet för allt som gör att upphovsrättsinnehavare får lättare att tjäna pengar värnas som kulturens grundsten. Men monopol är ingen bra grund för en levande och dynamisk marknad. Tvärtom bör också kulturmarknaden bygga på pluralism och spridning av kultur.

Vilken kanal som än vill visa fotbolls-VM borde få göra det, förutsatt att de betalar för sig såklart. Detsamma borde gälla hela TV-kanaler. Jag som konsument borde kunna prenumerera på vilken TV-kanal jag vill, antingen genom en operatör genom exempelvis kabel-nätet, eller direkt över internet i min favorit-webbläsare. De streaming-tjänster som når marknaden ska kunna erbjuda den musik, de filmer eller annat som deras kunder vill ha. Upphovsrättsinnehavarnas roll bör begränsas till att sätta priset för tillgängliggörandet av verken, och det med den ytterligare begränsningen att priset ska vara skäligt. Den upphovsrättsinnehavare som inte vill sälja vissa verk alls bör förstås inte tvingas till det, men de verk som ligger för en marknad (exempelvis genom att säljas till andra), bör huvudsakligen vara tillgängliga för köp för alla som vill.

På samma sätt är det rimligt att den ideella upphovsrätten begränsas. Jag tar inspiration av Creative Commons, där en upphovsrättsinnehavare kan tillgängliggöra sina verk för spridning på vissa premisser. Det kan vara exempelvis att hänvisa till upphovsrättsinnehavaren, att användningen inte får vara i kommersiellt syfte eller att verket inte får omarbetas eller modifieras. Däremot finns ingen licensiering som innebär att upphovsrättsinnehavaren kan välja ut några som får använda verket, men inte andra. Det tycker jag är sympatiskt. Regler för spridning ska dels vara enkla, det ska inte krävas uttryckligt godkännande för varje enskild användning, dels ska de vara lika för alla.

Det finns flera aspekter av upphovsrätten som är omoderna och en black om foten för samhällets kulturliv. Upphovsrättens monopolisering tror jag är en av dessa aspekter, som en upphovsrättsrevision måste se över.

Foto: CC-AT Horia Varlan | www.flickr.com/horiavarlan
Andra bloggar om: politik, samhälle, fildelning, piratkopiering, tv, film, musik, kultur, monopol, creative commons, upphovsrätt
Pingat till intressant.se

För det första är det ett tydligt intrång i det kommunala självstyret. Vi har ett kommunalt planmonopol, och det är uppenbart att ett förbud mot nya handelscentrum är ett sätt för staten att tvinga kommunerna bete sig på ett visst sätt, helt enkelt eftersom att det är enklare än att driva frågan i varje enskild kommun. Jag tycker att “det är enklare” är en helt otillräcklig grund för att förstatliga ett kommunalt ansvarsområde. Vill Miljöpartiet arbeta emot nya köpcentrum generellt, så får vi faktiskt lyfta det i de kommuner som berörs.

För det andra tycker jag det är dålig politik eftersom det är ett förslag sprunget ur ett innerstadsperspektiv, som inte tar hänsyn till hur läget faktiskt ser ut här i förorten. I innerstaden finns det mat, nöjen och annan service i princip överallt. Hela innerstaden är ett stort centrum. Det finns alltså goda möjligheter att handla det man efterfrågar på rimligt avstånd. Så ser det sällan eller aldrig ut i Stockholms förorter. I förorten finns, i bästa fall, små “jourlivs”-butiker eller liknande sprinklade över områdena, samt ett mycket tydligt “centrum”, vid tub/buss med ett fåtal butiker.

Vill jag köpa något mer än mitt dagliga bröd, en spelkupong, sprit eller en kebab, så måste jag åka någonstans. Antingen in till stan, eller till något av de fyra större köpcentrum som ligger häromkring: Vällingby centrum, Barkarby handelsplats, handelsområdet vid Bromma flygplats (som jag inte vet om det har nåt formellt namn) och Kista centrum.

När MP i sitt stadspolitiska program skriver “När stora köpcentrum slår ut de lokala affärerna
tvingas allt fler ha bil för att klara sina vardagliga behov” så talar de inte om Stockholms förorter. Här har aldrig funnits några “lokala affärer” att prata om. Här har funnits områden för att bo i, och områden för att handla i. Bostadsområden och köpcentrum, alltså.

Det är dålig politik att lägga skarpa förslag som bygger på en verklighet som inte gäller i förorten. Det positiva är att andra delar av det stadspolitiska programmet verkligen tar förortens verklighet till sig, och ger konkreta förslag på hur den kan förändras och förbättras. Det är förstås positivt, men det är också skäl nummer tre för att moratoriet var ett dåligt förslag: det behövs inte.

Det stadspolitiska programmet tar upp behovet om att bygga om funktionsseparerade områden så att bostäder, kontor och affärslokaler finns i samma område, i samma hus. Det vore en gudagåva med mer av detta i förorten, så att vi får levande områden snarare än sovstäder. Det skulle minska behovet av köpcentrumen. Programmet tar upp problemet med utglesning (urban sprawl) och tar istället ställning för en tät stad. Det gynnar närservice och andra, som självklart behöver ett visst befolkningsunderlag för att kunna leva. Programmet tar upp förbättrad kollektivtrafik, vilket också krävs för att kunna ta sig runt till de affärer som inte ligger precis runt knuten. Programmet tar upp behovet av att stimulera hemkörning av alla typer av leveranser.

Kanske framför allt det sista tror jag är speciellt intressant. Hemkörning är idag en lyx man kan unna sig bara vid stora eller dyra inköp. IKEA tar exempelvis (minst) 500 för hemkörning. Ingen köper en Billy bokhylla för att lägga nästan lika mycket bara för frakten. Mataffären.se, Coops onlinebutik, tar 85 kronor, vilket också det gör att det krävs ett par stora matkassar för att inte bli en väsentlig fördyring gentemot att ta bilen till närmsta affär.

Skulle fler företag börja med hemkörning till lägre priser tror jag att det skulle kunna få ett reellt genomslag för bilanvändandet. Leveransernas kommer troligtvis med bil, men företagen har större möjlighet att strömlinjeforma logistiken, vilket både de och samhället vinner på. Exempelvis kan man tänka sig att grannar som beställer hemleverans till samma tid premieras.

Det skulle också bli en rejäl fritidsreform. Få leveranser leverarar i och för sig på givna klockslag, utan snarare i tidsintervall, men de väntans timmarna kan åtminstone tillbringas med familjen, hobbyn eller (i värsta fall) arbete snarare än att gå runt med en kundvagn.

Det är på detta sätt vi förändrar livsmönster, genom att visa att den gröna vägen inte bara är bättre för klimatet, utan också smartare för individen. Det är sådana smarta lösningar vi måste uppmuntra, och de gör vi också i det stadspolitiska programmet. Skulle programmet genomföras 100%, förutom moratoriet på externa köpcentrum, skulle det moratoriet inte behövas.

Det är tre bra skäl att vara emot moratoriet på externa köpcentrum. Men av all den kritik jag läst mot förslaget, har detta knappt varit någon del alls. Någon har nämnt planmonopolet, men framför allt har kritiken varit förenklad, fördummad och förljugen.

Flera kommentatorer har hänvisat till Aftonbladets “lögndetektor” där tidningen går igenom politiska påstenden för att se om de stämmer, i det här fallet MP:s påstående om att externa köpcentrum utarmar handeln i stadskärnorna. Aftonbladet hänvisar till en utredning från Handelns utredningsinstitut som visar att handel i stadskärnorna har behållt sina marknadsandelar när ett externt köpcentrum etablerats. Men Aftonbladet erkänner också att MP har poänger i sitt påstående och resultatet blir därför “inte helt rätt”. Det bryr sig inte bloggarna om. Flera hänvisar till Aftonbladetartikeln med påståenden om att den skulle visa att MP ljuger. En bloggare hänvisar till HUI:s utredning som “forskning”, när det snarare handlar om ett särintresse.

Centerpartiet går, inte helt oväntat, i första ledet vad gäller miserabelt ointelligent kritik. Jonas Pettersson menar att Miljöpartiet för ett “krig mot medelklassen” och skriver att De gröna “gör allt för att försvåra livet för oss heterosexuella, som gillar att jobba, köra bil, bestämma över vårt eget familjeliv och resa till Kanarieöarna”.  Per Ankersjö har nog överhuvudtaget inte läst programmet, men sågar det ändå. Han har gjort en bild där Peter Eriksson påstås vara “miljöbilshatare”. Christian Ottosson menar att Miljöpartiet “stannar Sverige”. Helen Törnqvist låtsas också hon som att det har nåt med miljöbilar att göra, och menar att varlet står mellan “stormarknadsförbud eller miljöbilar”.

Folkpartiets bloggare var inte heller sena med att komma med infantila utrop mot förslaget. Hans Åberg menar exempelvis att Miljöpartiet har ett “korståg mot medelklassen”. På samma spår verkar Liberala ungdomsförbundets ordförande Adam Cwejman vara. Han kallar det hela planekonomi och illustrerar med en bild på Lenin. Tydligen var Lenin inte alls en massmördare, han gillade bara inte köpcentrum. Allt enligt Liberala ungdomsförbundets historieskrivning.

Cwejman visar sedan att han antingen inte läst programmet eller förstått förslaget om moratorium, när han börjar yra om att samma logik ska göra att man ska stänga ner Adlibris och Amazon, för att de skulle utarma mindre boklådor. Men nu var det ju inte stora butiker generellt som MP ville ha moratorium på, utan externa köpcentrum. Även om det där råkar ligga en eller annan nätt bokhandel.

Cwejman kan också få bli omslagspojke för en typ av argumentation som också varit vanlig bland de liberala bloggar jag sett kommenterat moratorieförslaget. Nämligen i premissen till den här meningen:

Bortsett från att Cwejman tydligen missat att MP har förslag på just hur barnfamiljen ska slippa detta, så är det just i “jag har ingen lust”-argumentet som jag hittat en röd tråd mellan en rad olika bloggar som kommenterat.

Just lust-argumentet, att “folk får väl göra som de vill” är ett bärande tema. Inte oväntat, det är i sanning en liberal idé. Vad den saknar är problematiseringen. Inte ens Liberala ungdomsförbundet tycker att alla bara ska få göra vad de vill. Nu har vi ett klimathot som, detta står rimligen klart även för liberaler, kräver en grön omställning till ett samhälle där vi i betydligt mindre utsträckning använder exempelvis fossila bränslen. Det handlar inte att vi inte vill ha ett bilburet samhälle för att vi är emot att människor har kul, utan för att världen som vi känner den hänger på att vi bryter bilberoendet.

Centerpartiet har i vanlig ordning sitt eget lilla svar på det problemet, nämligen: miljöbilar. Exakt hur de ska byta ut hela Sveriges bilpark på bara några år, ett par decennier som absolut längst, har de sällan eller aldrig något svar på.

Men det är väl just där Miljöpartiet skiljer sig från Centerpartiet och Folkpartiet. Vi ser inte politiken som en tävling om vem som kan säga “jag är mest liberal”, utan som en tävling om vem som har bäst politik som faktiskt också löser de problem vi står inför. Där, samt i tävlingen “saklig argumentation”, har C och FP uppenbarligen lämnat walk over. För i De grönas stadspolitik finns en sammanhållande tanke om hur en grön stad ser ut, men också konkreta förslag om hur vi når dit. Och guess what, det är en stad som det är enklare och roligare att leva i. Synd bara att vi slängde in moratoriet att överskugga allt det.

Uppdatering:
Daniel Bergvall bidrar med konstruktiv kritik och ger också fler tankar och idéer på hur man kommunalt kan ta sig an frågan om handeln i en grön stad.

Andra bloggar om: politik, samhälle, köpcentrum, miljöpartiet, centerpartiet, folkpartiet, luf, handel, stadsbyggnad, stadsplanering, val2010, maria wetterstrand
Pingat till intressant.se

Konstruktionen, som kallas privatkopieringsersättning (tidigare “kassettersättning”), finns formellt till för att ge upphovsmännen ersättning för den helt legala kopieringen för privat bruk. Om jag köper en CD så har jag laglig rätt att också göra en kopia till mig själv eller till min sambo/syster/undulat eller motsvarande. Upphovsrättsorganisationernas, mycket svaga, logik är då att om jag inte haft den rätten, så hade jag köpt två ex av plattan. Därför tar Copyswede alltså ut en extra ersättning på följande produkter:

“1. C-kassetter över 15 minuter
2. E-kassetter (VHS) från 15 minuter och uppåt
3. Minidisc
4. CD-R/-RW audio
5. CD-R/-RW andra än CD-R/-RW audio
6. DVD-R/-RW, DVD+R/+RW, DVD-RAM, DVD-R/+R Double Layer
7. MP3-spelare, videospelare som t.ex. DVD-spelare med inbyggd hårddisk, set- top boxar och liknande anordningar med inbyggt minne”

C-kassetter (dvs vanliga musikkassetter), VHS och Minidisc är ju ganska uppenbart utdaterade medier, men nu minskar alltså även användningen av brännbara CD- och DVD-skivor. Detta hotar pengarna från privatkopieringsersättningen, vilket som mest varit kring 200 miljoner kronor (2007).

Lösningen är för Copyswedes del uppenbar: fler digitala lagringsmedier måste ersättningsbeläggas! Framför allt hoppas Copyswede kunna få en del av mobiltelefonskakan, men även externa hårddiskar står på önskelistan.

Copyswede har bara ett problem: Det är inte lagstiftning, utan avtal mellan marknadsparter, som avgör vad som ska ersättningsbeläggas och med hur mycket. Tyvärr har återförsäljare av mobiltelefoner, externa hårddiskar med mera har mycket litet intresse i att lägga på ytterligare kronor på priset för sina produkter. Lagstiftarna har lättare att införa orimliga extrakostnader på en sakligt mycket skakig grund, så därför vänder sig Copyswede till dem.

Får Copyswede som de vill skulle alltså regeringen föreslå riksdagen att tvångsinföra privatkopieringsersättning även på mobiltelefoner och externa hårddiskar. Jag hoppas att så inte är fallet. Jag hoppas så av flera skäl, men här är mina två främsta:

1. Privatkopieringsersättningen bygger på premissen att privat kopiering av lagligt material är något som upphovsrättsinnehavarna har “accepterat” men ändå lider skada av och behöver ersättning för. Jag ser tvärtom privat kopiering av lagligt material som en självklarhet, den enda möjligheten för mig som har köpt ett album, en film eller dylikt att avnjuta den såsom det passar mig bäst. Alltså min rättighet som konsument, även om det innebär att göra kopior att ha till datorn, på telefonen eller till någon i min familj. Privatkopieringsersättningen är alltså inte så mycket en ersättning, som ett sätt att ta betalt för samma sak två gånger. Det tycker jag är orättmätigt.

2. Även om man accepterar behovet av en ersättning, vilket jag alltså inte gör, så innebär en alltför bred privatkopieringsersättning, det vill säga en ersättning som tas ut på en alltför många olika lagringsmedier, att det i oproportionerlig utsträckning tas ut ersättning av “fel” personer. Tanken är at ta ut ersättningen av dem som privatkopierar för eget bruk, men om ersättningen slår mer mot andra som inte borde beröras, så saknar den legitimitet.

CD, DVD, VHS, kassetter, MP3-spelare med mera kan också användas till annat, men den traditionella användningen är för musik/film, det vill säga det som Copyswede menar privatkopieras. Med framför allt mobiltelefoner, men även andra lagringsmedier såsom externa hårddiskar, ser vi den direkta motsatsen. Dessa kan användas till att lagra privatkopierad musik, film eller liknande. Men det är inte deras traditionella användningsområde och inte deras syfte. Mobiltelefoners främsta syfte är att kommunicera, och större lagringsmedier lagrar allehanda data, varav bara en del rimligtvis är privatkopierad.

Om jag fotograferar mycket behöver jag en (antagligen flera, de har en tendens att gå sönder) externa hårddiskar. I och med mitt köp av en hårddisk för förvaring av fotografier jag själv har upphovsrätt på ska jag inte behöva betala upphovsrättsersättning till helt andra människor. Eller, för all del, om jag nu köper den senaste iPhonen för att kunna spela Angry Birds, ska jag inte tvingas skänka någon hundralapp extra till musiker, koreografer, journalister med mera.

Copyswede verkar ha haft ett par dåliga år nu sedan rekordåret 2007. Privatkopieringsersättningen kräver som vi sett gigantiska nyförhandlingar med mycket ovilliga motparter, och dessutom sitter paraplyorganisationen i konflikt med en rad kabel-TV-företag om vidaresändningsrätt av de TV-kanaler (svenska och en lång rad utländska) som Copyswede sitter på. Kanske är det därför de försöker smyga in bakvägen via lagstiftning.

Jag hoppas som sagt frågan om lagstiftning inte lyfts, men skulle det göra det ser jag det som en möjlighet. Det ger en möjlighet till offentlig debatt om frågan. Jag tror att det gynnar oss som vill ha en modern upphovsrätt och som tycker att en del upphovsrättsorganisationers agerande drar upphovsrättens goda namn i smutsen.

Illustration: Ryan Jones | www.flickr.com/ichibod
Andra bloggar om: politik, samhälle, privatkopiering, privatkopieringsersättning, kasettersättning, fildelning, copyswede, it
Pingat till intressant.se

Men JMW:s Brit Stakston håller inte själv med om att det var slutsatsen. Stakston skriver:

“Nej jag anser inte att sociala medier handlar om att t.ex. gödsla Facebooksidor med statusuppdateringar [...]. Mitt uttalande handlar om att jag är förbluffad över att partierna år 2010 inte använde Almedalen som ett realtidscase för att testa allt det pratats om vad gäller sociala medier. Att göra mer! Här fanns chansen att testa nya sätt att engagera partimedlemmar, berätta om vad som gjordes för de som inte var på plats, dra fler besökare till de seminarier som arrangerades och helt enkelt synliggöra för alla som inte var på plats vad som verkligen skedde – i stort som smått. Och att därmed göra det möjligt för allt fler att dela sina upplevelser.”

Det är ju en väsentligen annan slutsats än den som Svd lyfter fram. Jag har i och för sig inte själv läst rapporten, men det hade ju varit märkligt om en kommunikationsbyrå så kapitalt misslyckats med att i rapporten föra fram sitt budskap.Gissningvis är det Svd som missförstått, eller vridit.

Det ligger en förväntan i luften – förvisso hos politiker och medier snarare än hos allmänhet – att sociala medier ska revolutionera det politiska landskapet. Det kan i och för sig mycket väl vara så, jag är själv en av de förväntansfulla. Men när dessa förväntningar inte tar hänsyn till att de nya medierna inte ser ut eller fungerar som de gamla massmedierna tar sig förväntan märkliga uttryck. Svenska dagbladets fokus vid hur mycket partierna, genom partikontona, statusuppdaterat är ett lysande exempel, då det utgår från premissen om partiet som via medierna basunerar ut budskap till massorna. När de sociala mediernas roll kanske snarare ligger i att bjuda in och bjuda upp, snarare än basunera ut.

Endast tio kvittringar per person är förstås heller inte särskilt imponerande. Massmedielogiken berättar då självklart att mycket lite, maximalt 1300 tecken (om jag förutsätter att de skulle få plats med “#almedalen” i varje kvittring också) är en mycket kort artikel. Antingen fragmenterat eller banalt; således innehållslöst. Samtidigt berättar siffran 3800 mikrobloggare, bara på Twitter, om en fantastisk kör av ståndpunkter, inlägg, tankar och perspektiv, som vi aldrig skulle fått genom vanliga medier. Flera inlägg i minuten, momentant. Bara en sån sak.

Jag ska inte utgöra mig för att vara en expert på sociala medier, men jag förstår så mycket att sociala medier inte kan värderas på tradmediernas principer.

Med allt detta sagt så är det dock också mig tydligt att sociala mediers funktion och mening inte heller slagit rot hos partierna. Framför allt om man ett större sammanhang där nya medier samsas med kollaborativa forum (tex wikis) och större möjlighet till lösa nätverk kring ett gemensamt syfte, både på och utanför internet; ett sammanhang som visar på ett annat (jag räds säga “nytt”) sätt att kanalisera sitt engagemang än det som partiorganisationerna normalt erbjuder. Det sammanhanget, som mycket väl kan vara en samhällstrend som är här för att stanna, har inte landat hos partierna.

För ändamålet anställda personer, som arbetar med just detta, har antagligen rimligt välgrundade tankar om hur medierna ska användas, men det saknas nog en bit innan de genomsyrar ens partiernas kommunikationsapparater, än mindre är vi nära ett system där partipolitikens interna verksamhet byggs upp efter en samhällsapparat där alla kan delta i demokratiska processer, på lika eller nästan lika villkor. Även Miljöpartiets, jämfört med andra partier relativt radikala, arbete med interna rådslag och medlemsomröstningar där medlemmarna verkligen fick fatta besluten, står sig slätt i jämförelse med en tänkt process där partiernas hierarki inte ens sätter dagordningen själva; en process med grupperingar utan medlemsmatriklar, kanske utan namn.

Det parti eller den politiska gruppering som är tidigt ute där har säkert också fördelar att hämta. Samtiden är dock svår att analysera; framtiden än mer så. Än så länge får det nog räcka med att konstatera att i höst har sociala medier – likväl som andra sätt för olika människor att kommunicera friare, kollaborera mera och komponera sin egen agenda – en reell roll att spela. Om de får verka på sina egna villkor, användas för sina fördelar och förlåtas sina brister.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, wiki, wikikrati, demokrati, sociala medier
Pingat till intressant.se

Planerna verkar vara taffligt genomförda. En presskonferens hålls och förslaget presenteras som i princip färdigt. Samtidigt säger stadens ansvariga att många frågetecken återstår och Djurgårdsförvaltningens ansvarige uppger att ingen kontakt hafts med DIF på flera månader.

Det är inte särskilt förtroendeingivande. Det är som däremot är mycket positivit är att DIF säger sig vara villigt att stå för hela kostnaden själva. Alltför ofta förväntar sig storklubbarna att det offentliga ska köpa dem nya arenor eller anläggningar för skattebetalarnas pengar, samtidigt som de själva bedriver sin verksamhet kommersiellt. Jag ställer mig mycket skeptisk till sådana investeringar.

Idrotten får redan idag mångdubbelt mer stöd per aktiv medlem än andra viktiga och samhällsnyttiga verksamheter, som friluftsliv eller kulturverksamheter, både i direkta bidrag och i förmånligare skatteregler. Detta ger fördelningseffekter som är intressanta, exempelvis är det tydligt att pengar satsade på idrott huvudsakligen kommer män till del och att pengar som satsas i olika kulturverksamheter huvudsakligen kommer kvinnor till del.

Detta tycker jag ger anledning att ta ett steg tillbaka och fundera på hur Stockholms skattepengar egentligen används. Om de satsas där de gör mest nytta, eller om det ligger andra strukturer bakom.

Min princip är tydlig. Vill stora kommersiella klubbar inom exempelvis elitfotbollen ha nya anläggningar, så får de hosta upp pengarna själva. Det innebär till exempel att jag ställer mig mycket skeptisk till den nya “Stockholmsarenan” som byggs i Globen-området. Där är det Stockholms stad, genom underbolag, som står för hela kostnaden. Den grundläggande idén är att bygget ska bära sig genom hyror och andra intäkter, men om detta vet vi ännu intet. Nästan 3 miljarder ska plöjas ner i projektet, hur mycket som kommer tillbaka återstår att se.

Jag är skeptisk till det risktagandet med offentliga medel, som huvudsakligen syftar till att ge Stockholms fotbollsklubbar en ny och bättre anläggning. Är det en bärande kommersiell idé, så kan klubbarna själva åta sig det ekonomiska riskttagandet. Precis som Djurgården nu vill göra.

Det känns inte heller långsökt att det är med anledning av Stockholmsarenan som staden ställer sig skeptisk till Djurgårdens nya planer. Djurgårdens arena blir förvisso betydligt mindre än Stockholmsarenan, men den blir ändå en konkurrent om fotbollsmatcher och andra evenemang. En konkurrent om intäkterna till Stockholmsarenan, alltså.

Det återstår en hel del frågor om den nya arenan på Östermalm. Staden har investerat en hel del pengar i planer och en isbana där, som måste flyttas om bygget blir av. Självklart är också dessa kostnader något som måste belasta DIF snarare än Stockholms stad. Men dessa frågor är också lösbara, och är Djurgården villiga att hosta upp, ser jag ingen anledning till att staden ska sätta käppar i hjulet.

Andra bloggar om: politik, samhälle, idrott, fotboll, djurgården, stockholmsarenan
Pingat till intressant.se
Bild/ill: Djurgården fotboll

Programmet tar otvivelaktig ställning för staden och stadskaraktären. Programmet tar exempelvis upp att uppdelningen mellan arbete, bostäder och centrum i miljonprogramsområdena är djupt problematiskt, att “hus i park” istället blir “hus i parkering” och slår ett slag för handelsutrymmen i bottenplan. Vidare tar programmet kraftigt avstånd från urban sprawl, det vill säga stadsplanering genom att sprida en glas stad på en stor yta.

Ett program i min smak, onekligen. I den mån jag får något att säga till om i ett framtida Stockholm kommer jag arbeta för att stadskaraktären sprids även utanför dagens innerstads gränser. En levande stad tror jag behöver en tydlig kvartersstruktur med service och handel i gatunivå och gärna med gröna innergårdar (eller varför inte gröna tak). Det innebär ett gigantiskt behov av nytänk för våra förorter där stora delar på sikt kommer behöva byggas till och byggasom, en del kanske rentav rivas.

Jag gillar att Miljöpartiet tar stark och tydlig ställning för en grön stad värd namnet, det ger mig råg i ryggen på väg in i valrörelsen.

Andra bloggar om: politik, samhälle, stadsplanering, stadsutveckling, stadsbyggnad, stockholm
Pingat till intressant.se

Andra bloggar om: politik, samhälle, almedalen, megavega, teckenspråk

Piratpartiet har hanterat det här utspelet ganska illa. Partiledare Rick Falkvinge stakar ut kritiken mot utspelet i att det inte står i debattartikeln hur MP kommer rösta.

“Så jag saknar två tydliga uttalanden från C, MP och V:

• Vi kommer aldrig att rösta för datalagringsdirektivet.
• Vi kommer att fälla en regeringskoalition där något ingående parti röstar för datalagringsdirektivet.

Detta är Piratpartiets ståndpunkter. “

Jag kallade mitt första inlägg i den här frågan “MP leder motståndet mot datalagringen“. Det står jag fast vid. Jag menar nämligen att Piratpartiet, bortsett från att ha rätt om att datalagringsdirektivet inte ska implementeras i Sverige, gör bort sig ur tre olika perspektiv:
1. EU-politisk strategi: hur slipper vi datalagringsdirektivet?
2. Kunnande: Vad handlar striden om?
3. Inhemsk politisk strategi: Vad kan PP driva igenom?

Ur samtliga dessa tre perspektiv har Miljöpartiet en bättre politik än vad Piratpartiet har. Piratpartiet gör mycket väsen av sig, Miljöpartiet har de politiska verktygen att få något gjort i en rödgrön regeringen. Jag går igenom dessa tre perspektiv nedan.

Hur slipper vi datalagringsdirektivet?
Piratpartiet har redan från första stund varit tydliga med sin linje för att stoppa implementeringen av datalagringsdirektivet, och det är samma linje som Falkvinge lyfter ovan: att rösta nej. Det är ett tydligt ställningstagande, och det ska de ha all heder för.

Problemet för Piratpartiet är att ett “nej”, oavsett hur tydligt, inte stoppar datalagringsdirektivet. Direktivet finns kvar oavsett hur vi ställer oss till det i Sverige. Piratpartiets linje går i stort sett ut på att leka struts, att stoppa huvudet i sanden och inte låtsas om direktivet. Deras huvudsakliga plan är att, när datalagringsdirektivet förs på tal, stoppa fingrarna i öronen och skrika högt för att slippa höra talas om det eller reagera på det.

Det är inte politik, det är obstruktion. Och visst är obstruktion bättre än att lägga sig platt, men bättre än obstruktion är att ta strid mot direktivet. Det är vad Miljöpartiet har sagt att vi ska göra, och genom att vi gör det kan vi få direktivet upphävt i hela unionen, på sikt rentav införa ett pan-europeiskt förbud mot datalagring. Även om vi inte lyckas fullt så bra öppnar vi ändå för möjligheten att i en omförhandling göra direktivet svagare, med fler integritetssäkringar obligatoriska, och också därigenom förbättra situationen något för mindre integritetsälskande länder. Framför allt ser jag möjligheten att få direktivet att bli frivilligt att genomföra.

Till sist finns det också en poäng med att inte bara vägra genomföra EU-direktiv. Det gynnar inte EU-systemet. Det finns direktiv som vi har drivit igenom som vi faktiskt tycker är bra, och som vi vill att andra länder ska införa. Om vi inför en praxis i EU där alla regeringar som inte gillar ett direktiv helt enkelt vägrar, väljer vi också bort möjligheten att påverka andra EU-länder inom samma system, och det gäller både integritetsfrågor likväl som andra frågor.

Att ta strid ger alltså en lång rad fördelar och möjligheter, som man avsäger sig om man som Piratpartiet bara säger nej. Och huvudpoängen är väl lite den, att om man tar strid så behöver man antagligen varken säga ja eller nej. Striden står nämligen inte främst i riksdagen, utan främst inom EU-systemet. Miljöpartiet tar striden på rätt ställe, och har därför en bättre möjlighet än Piratpartiet att lyckas.

Piratpartiet förstår inte frågan
Mitt andra problem med de lilas höga svansföring i den här frågan är att de inte överhuvudtaget verkar ha förstått vad det är de skriker om. Notera exempelvis att Falkvinge ovan skriver att PP aldrig kommer “rösta för datalagringsdirektivet”. Det kanske bara är en slarvig formulering, men faktum är att det inte är direktivet riksdagen eventuellt kommer rösta om. Riksdagen äger inte frågan om direktivet, det gör EU. Riksdagen äger frågan om implementeringen av direktivet.

Det kan tyckas vara en fånig formsak att reagera på, men Piratpartiets små fåniga formfel samlar ihop sig till en mycket relevant hög av sakfel. I mitt första inlägg i den här frågan lyfte jag fler liknande uppenbara sakmissar från Piratpartiet. Exempelvis att Falkvinge inte verkade ha koll på att Sverige blivit stämda av EU för att inte genomföra direktivet.

Ett tydligt exempel är Falkvinges reaktion när Tysklands konstitutionsdomstol slagit ned på Tysklands implementation av direktivet:

“Kan Tyskland, så är det helt uppenbart att vi också kan.”

Med detta menar Falkvinge att datalagringsdirektivet är dött i Tyskland, och att det innebär att det borde kunna vara dött i Sverige också. Men vem har påstått att det är dött i Tyskland? Det den tyska domstolen har ansett strida mot den tyska grundlagen är det tyska förslaget till implementation, inte direktivet i sig.

I Rumänien slog också där landets författningsdomstol ned på direktivimplementeringen. Då var Falkvinge än tydligare i sin totala oförståelse för vad det innebär:

“För politik handlar om att vilja och att våga. Den som inte vågar blir kroniskt överkörd av den som gör det.

Rumänien valde nyligen den här vägen. ‘Vi tänker inte införa datalagringsdirektivet, för det strider mot grundläggande mänskliga rättigheter.’ Där var det slut på historien för Rumäniens del.”

Men såvitt jag har kunnat hitta har inte den rumänska regeringen sagt att den nu ger upp försöken att implementera direktivet. Det citat som Falkvinge tillskriver Rumänien är inget den rumänska regeringen står bakom, och det är trots allt de som bestämmer om en ny proposition ska läggas eller inte. Ingenstans har heller EU gått ut och sagt att Rumänien nu slipper eller får dispens. Det är implementeringen som blivit nedslagen, inte direktivet.

Direktivet existerar fortfarande och Tyskland likväl som Rumänien har fortfarande det formella kravet på sig att implementera direktivet. Hur EU och respektive land hanterar detta har vi fortfarande att se. Kanske innebär det att EU släpper kravet på Tyskland/Rumänien, men troligare innebär det bara att de två länderna lägger fram nya lagförslag som respektive författningsdomstol kan acceptera.

Rick Falkvinge tycks inte förstå den stora skillnaden i detta, och det är oroväckande. Hur ska Piratpartiet kunna kämpa emot direktivet om de inte ens förstår skillnaden mellan direktiv och implementation, eller mellan författningsdomstol och att rösta nej i riksdagen?

I samma inlägg som Rumänien-citatet ovan kommer ifrån argumenterar Falkvinge vidare för att EMU är ett exempel på att Sverige inte behöver genomföra direktiv om vi inte vill. Falkvinge skriver också:

“Det finns flera andra direktiv som Sverige helt enkelt struntat i för att vi inte tyckt att de passat oss. Det är inte svårare än så att hantera datalagringsdirektivet precis likadant.”

Men så är det inte. Eller snarare: Falkvinge känner inte till “flera andra” direktiv som Sverige struntat i. I en kommentar på en direkt fråga skriver han att han inte vet om det finns flera direktiv, han hittade bara på det.

EMU är såvitt jag vet inget direktiv, och det finns inget formellt krav på Sverige att gå med innan vi uppfyller konvergenskriterierna (vilka det inte finns några krav på oss att uppfylla). Det enda direktiv som, såvitt Piratpartiet vet, Sverige faktiskt undkommit att implementera är avloppsdirektivet. Detta var dock inte riktat mot Sverige, vars avloppsrening var helt okej redan innan direktivet, varför EU-kommissionen knappast såg det som värdefullt att ta strid. Nu tycker uppenbarligen EU-kommissionen att det är värdefullt att ta strid, varför avloppsdirektivet är ett ointressant exempel.

Jag tycker det är helt förståeligt att Piratpartiet inte har full koll. Deras främsta kompetens är datateknik, inte politik. För att rösta nej i riksdagen behövs heller inte koll på alla sakfrågor. Men för att vinna debatten såväl i Sverige som i EU behövs mer på fötterna än gissningar och advokatyrer. Miljöpartiet har den politiska erfarenheten och detaljkunskapen för att se igenom sådana lätta retoriska fällor, och är därför det säkraste kortet när debatten tar fart.

Vad kan Piratpartiet egentligen driva igenom?
Mitt sista problem med Piratpartiet är en fråga som jag lyft flera gånger tidigare på den här bloggen: De lilas totala missförstånd av hur politiska förhandlingar går till.

Piratpartiets politiska strategi går ut på att på förhand avsäga sig ansvar för en stor mängd helt avgörande politiska frågor. I och med detta tänker de att de kan fokusera på vissa kärnfrågor och därför få bättre resultat där. Så långt är nog resonemanget både korrekt och rimligt. Problemet är när de i tanken gör en logisk kullerbytta från “bättre resultat” till “the perfect score”. Hela den piratpartistiska kommunikativa strategin bygger ju nämligen på att de tvärsäkert kan lova allt till alla, om än inom det de (något vagt) hänvisar till som “våra kärnfrågor”.

Anna Troberg, vice partiledare i PP, uttrycker det så här:

“Vi fläskar på ordentligt på några viktiga fokusområden. Det gör det omöjligt för oss att kompromissa med dem.”

Det gör att PP tror sig kunna lova att aldrig någonsin rösta för datalagring eller släppa fram en regering som gör det. Detsamma lovar de om ACTA, IPRED, FRA et cetera ad nauseam.

Vem tror på fullaste allvar att Piratpartiet kommer få igenom alla sina politiska frågor, direkt vid starten av nästa mandatperiod? Ingen seriös politisk bedömare. Ändå lovar Piratpartiet guld och lila skogar.

Det brukar sägas att det är lättare för Piratpartiet att få igenom sina frågor, helt eftersom de har färre frågor. Men en förhandling handlar inte i grunden om att övertyga motparten om förslagets förträfflighet. Det är inte en fråga om tid eller resurser. Motparten är fullt medveten om de idéer, förslag, fördelar och nackdelar som läggs fram i en förhandling.

Istället handlar en förhandling om ett samspel. Det i sin tur bygger på ett förtroende. En förhandlare som känner sig lurad kommer vara mindre benägen att ge bort fler förhandlingsvinster. Det måste hela tiden finnas ett förtroende i botten som grundar sig i att förhandlingen sker för att ge bästa möjlighet åt det regeringsalternativ man försöker bilda eller det regeringsalternativ som man har att leda Sverige.

Piratpartiets förhandlingsstrategi bygger på ett minimum av förtroende. Tvärtom, det bygger på utpressning. PP kommer säga till valets vinnare: acceptera våra villkor, annars gör vi oppositionen till regering. Det är en helt förlegad syn på förhandlingar. Utpressning är en del av varje förhandling, men det kan aldrig vara grunden till en lyckad förhandling.

Och för att på riktigt slå spiken i den kista som Piratpartiet kallar “strategi”: Vänligen notera att Piratpartiets vågmästarstrategi innebär att de släpper fram en minoritetsregering oavsett vad den regeringen driver för politik, i syfte att sätta majoriteten “i utvisningsbåset” för att de inte ville ge PP allt PP ville ha. Det innebär alltså även om då den minoritetsregeringen lägger fram förslag om FRA, IPRED, datalagring et cetera. Förslag som går igenom eftersom de, trots motstånd från de gröna och lila, kommer ha brett stöd även nästa mandatperiod.

Piratpartiet är ett missnöjesparti och som alla missnöjespartier kan de visa sig nöjda med att sitta i kammaren och rösta nej till det mesta, utan att själva få igenom något alls. Om det är därför Piratpartiet bildats, så har de valt helt rätt strategi.

Men det är inte vad jag söker i ett parti. Jag vill ha ett parti som kan kombinera starka idéer med både vilja och möjlighet att driva igenom sin politik. Det kan Miljöpartiet, eftersom vårt rödgröna samarbete bygger på att vi bygger upp ett förtroende för varandra och arbetar oss samman redan innan valet. Piratpartiet bygger sin strategi på utpressning parat med logiska kullerbyttor vilket till syvende och sist gör att de måste flytta berg under några korta veckor efter valet för att ens få igenom en väsentlig del av sin politik.

Att få igenom alla kärnfrågor utan att kompromissa, är helt enkelt inte möjligt. Så enkelt är det. Och det inser nog också Piratpartisterna. I en kommentar till ett inlägg på Falkvinges blogg skriver Mikael Nilsson:

“Däremot, skulle vi fälla en regering som gav oss uppriven FRA-kabel och uppriven IPRED, men inte upprivet dld? Om man fäller den regeringen får man kanske ha kvar FRA och IPRED liksom. Där ställs kärnfrågorna mot varandra, och svaret blir inte från början givet.”

Enligt partistyrelsens sekreterare är svaret inte från början givet om man ska släppa igenom datalagringen eller inte. Det sagt i en kommentar till samma inlägg där partiledaren ger ett explicit vallöfte om att fälla varje regering där något ingående parti röstar igenom datalagringen.

Och så anklagar de Miljöpartiet för dubbla budskap.

Miljöpartiet hymlar inte på det sättet. Vi kommer behöva kompromissa. Exakt vad vi kommer tvingas vänta med omöjligt att säga, men vi arbetar för att sluta så många tydliga överenskommelser med S och V som möjligt innan valet just för att ge väljarna besked. Så arbetar vi. Det tycker jag är seriöst och det är ett agerande jag känner förtroende för.

För det finns faktiskt ingen motsättning mellan principer och makt. Utan principer kan man i och för sig ha makt, men utan makt finns ingen mening med principer. Därför är det fel när Anna Troberg, i ovan länkat inlägg, ställer makten och principerna i motsatsställning mot varandra. Den som inte är beredd att driva igenom sin politik lite i taget – den som ställer den ideala uppgörelsen mot det bästa som går att få i stunden – kommer i praktiken aldrig gå igenom något alls. Den som gapar efter mycket mister i politiken alltid hela stycket.

Piratpartiet visar alltså igen en fetish för att gå på simpel retorik istället för att acceptera att den politiska verkligheten är komplicerad. De kan inte argumentera för sin sak utan att dra till med lögner och sakfel. Till och med deras starkaste kort, deras påstådda “ryggrad” och ovillighet till att kompromissa, innebär att det i praktiken bara är tomma tunnor; vilket till och med partiledningen inser och erkänner öppet att vallöftena kommer behöva brytas.

Jämför det med ett Miljöparti som vet att politik är komplicerat men tar tjuren vid hornen och ogräset vid roten för att göra rätt för oss. Ett Miljöparti som kan skilja relevant information från irrelevant och faktoid från sanning. Ett Miljöparti som har ett starkt track record av att få igenom grön politik, och arbetar hårdare än någonsin för att låsa upp S och V i överenskommelser innan valdagen.

Därför menar jag att Piratpartiet kanske skriker högst, men inte har bäst politik. Därför menar jag att Miljöpartiet leder motståndet mot datalagringen, likväl som mot IPRED, FRA och för andra integritetsfrågor.

Andra bloggar om: politik, samhälle, datalagringsdirektivet, trafikdatalagring, datalagring, privatliv, integritet, piratpartiet, miljöpartiet, bodströmssamhället
Pingat till intressant.se

Fler: Maria Ferm i P3 Nyheter

Tidigare utspel i frågan har varit otydliga och ibland till synes motstående. Vi har lagt för stor vikt vid att EU-direktiv faktiskt måste införas så länge de inte upphävs, och missat att peka på vad vi faktiskt kan göra för att stoppa lagen innan det går så långt som implementering.

För min del är det dock ingen kursändring, som påstås från flera håll. Den som kan något om partiet kan inte rimligtvis ha tvekat på vad som är partilinjen, frågan har hela tiden gällt hur vi hanterar partilinjen och framför allt hur vi kommunicerar den utåt. Mitt förra inlägg i frågan hette “Miljöpartiet leder motståndet mot datalagringen“. Hade det inte blivit så långt hade jag döpt detta inlägg till “Miljöpartiet fortsätter leda motståndet mot datalagringen, och talar nu också om det för väljarna”.

DN menar att utspelet kommer med anledning av den tyska författningsdomstolens beslut häromdagen att ogiltigförklara den tyska implementeringen av datalagringsdirektivet. Vänner av tv-serien “Vita Huset” känner logiken, eller brist därav, som “Post hoc, ergo propter hoc”. Det är ett logiskt felslut; samtidighet ger inte nödvändigtvis kausalitet.  Trycket har funnits internt, och det är detta som fällt avgörandet.

Andra bloggar om: politik, samhälle, datalagringsdirektivet, trafikdatalagring, miljöpartiet, bodströmssamhället
Pingat till intressant.se

Fler: Christian Valtersson, Max Andersson, Maria Ferm, Jakob Lundgren, Mark Klamberg, Mattias Bjärnemalm, Benjamin Juhlin

Efter det har S-V-MP slutit någon typ av överenskommelse i frågan. Exakt vad den innebär för framtiden är inte klart, eller åtminstone inte offentligt. Frågan har ju ännu inte kommit på riksdagens bord, så ännu finns varken möjlighet eller anledning att ta slutgiltig ställning i alla detaljer. Men jag har ännu inte sett någon grön företrädare konstatera att MP kommer rösta ja till datalagringsdirektivet när och om det kommer upp i riksdagen. Tvärtom förnekar partiföreträdare som Grön Ungdoms språkrör Maria Ferm och Jakop Dalunde just detta.

Vad som dock har framkommit är att uppgörelsen innebär att en rödgrön regering gemensamt kommer följa utvecklingen i andra länder som motsätter sig direktivet. Det är en bra del av överenskommelsen, då det innebär att vi redan i ett tidigt skede kan få en omförhandling av direktivet. En omförhandling vi i förlängningen måste ha för att stoppa direktivet från att bli svensk lag.

I övrigt har vi flera uttalanden från S och V om att vi ska rösta igenom datalagringsdirektivet. Jag drar inga slutsatser från detta, S har en historisk förmåga att projicera sina egna åsikter även på andra. Men för mig är det fullt möjligt – även om jag hoppas på motsatsen – att vi tvingas rösta igenom det. Inte för att S tvingar oss till det, utan för att EU tvingar oss till det. Frågan om vi tvingas rösta igenom direktivet innan omförhandlingen är ju inte huvudfrågan, det handlar bara om hur stora EU-böterna blir.

Men det är förstås mumma för populister som lurar i vassen. Här tänker jag såklart främst på Piratpartiet, som gick i taket över hela historien. Värt att notera är att de gick i taket redan innan överenskommelsen, exempelvis gick partiets Mikael Nilsson redan i onsdags ut med rena lögner om vad han menar att Miljöpartiet påstår. Det handlar inte om någon diskussion i sak för piratpartisterna, redan från dag ett handlade det om att misskreditera MP, på extremt skakiga grunder.

Rick Falkvinges vinkel är att MP säljer ut integriteten för regeringsmakten. Det senare lär vara den allmänna soundbiten från PP det närmsta halvåret. Deras mål om riksdagsplatser är mer avlägsen än på länge, och MP är en av de största orsakerna till varför de ser ut att misslyckas. En enad front mot det seriösa gröna integritetspartiet krävs för att försöka minska vår trovärdighet i frågorna.

Men hur ska då frågan hanteras? Hur agerar vi politiskt för att slippa datalagringsdirektivet som svensk lag? Det vill säga, frågan handlar inte hur vi minskar effekterna av en sådan lag, utan frågan gäller hur vi slipper den.

Piratpartisternas linje är här tydlig, det får man allt ge dem. De säger nej. Punkt. De säger nej och gör det med emfas. Gott så. Men vad innebär det här nejet? Det är däremot oklart.

Direktiv är i grunden tvingande. EU:s medlemsstater måste införa direktiv som EU beslutar om, inom en viss tid. Det här är dock en teoretisk konstruktion, det finns gott om exempel på direktiv som inte genomförts utan att EU agerat. Jakop Dalunde skriver också om detta:

“‘Måste inte medlemsstater implementera EU-direktiv?’

Och på den frågan är svaret ja. Det finns ju undantag, men dessa bygger på att direktiven är oviktiga (avloppsdirektivet), att kommissionen bedömer det mer strategiskt att vänta (euron) eller att medlemsstaten är stor och att det finns bred inhemsk politisk uppslutning (brott mot stabilitetspakten).”

Flera piratpartistiska debattörer hänvisar på olika bloggar och i olika kommentarer till att direktiv inte alls behöver genomföras, om man inte vill. Exempelvis med hänvisning till just oviktiga direktiv som avloppsdirektivet, eller Euron. Det kan synas som ett bra argument, men då bortser man också från att vi inte blivit dömda och hotade med vite för införandet av varken avloppdsdirektivet eller Euron.

Att bara inte göra det håller alltså inte längre. Detta verkar dock inte bekomma Piratpartiet det minsta. Eller så förstår de inte att frågan redan är avgjord. Rick Falkvinge skriver exempelvis:

“Piratpartiet [...] tänker säga “stäm oss då, era jävlar” till EU-kommissionen”

Men Rick, det är ju det de har gjort! Förutom i AB-länken ovan även exempelvis i SvD. Stämningen är avgjord, domen har fallit. Vi förlorade.

En del piratpartister talar också om att dra EU-direktivet inför Europadomstolen. Det är en i huvudsak bra strategi, men den har ett stort aber. Till Europadomstolen får individer eller stater bara lyfta frågor där ens mänskliga rättigheter har blivit kränkta “direkt och personligen”. Vi kan alltså inte dra det inför Europadomstolen så länge vi har en regering som inte vill göra det, eller så länge någon individ i Sverige inte har drabbats av det.

Även här verkar det vara oklart för Piratpartiet vad som gäller, och framför allt är det oklart för mig vad de egentligen tycker borde ske. När Christian Engström ska beskriva vad han vill ska göras låter det som följer:

“Sverige måste inte alls införa datalagringsdirektivet. Vi kan hänvisa till Artikel 8 i Europakonventionen, som säger att var och en har rätt till skydd för sitt privatliv och sin korrespondens.

I våras skrev Erik Josefsson och Camilla Lindberg en gemensam debattartikel i SvD där de går igenom hur vi kan göra i detalj.”

Problemet för Engström är att länkad debattartikeln inte alls “går igenom hur vi ska göra i detalj”. Det går faktiskt inte igenom hur vi ska göra alls. Det enda som ens kommer nära är:

“Ett verkligt europeiskt ledarskap skulle istället ta tjuren vid hornen och se till att få frågan om datalagringsdirektivet är förenligt med Europakonventionen besvarad.”

Det citatet säger något om vad EU borde göra, och inte särskilt i detalj. Den här förvirringen och oklarheten gör det mycket tydligt att Piratpartiet inte har en aning om hur situationen ska hanteras. De känns inte ens vid att det är en ny situation efter att EU-domen har fallit. De tänker inte hantera den politiskt och de vet inte hur de lyfter den juridiskt. Är du imponerad av denna påstådda slagkraftighet? Det är inte jag.

Miljöpartiet har en politisk linje för att hantera den nya situationen, efter EU-domen: Vi vill omförhandla EU-direktivet. Enligt artikeln i SvD ovan kan det också vara nya EU-kommissionären Malmströms linje. Det ger nya möjligheter, men det kommer inte hända av sig självt. Vi måste ligga på, och där bidrar inte Piratpartiet ett dugg i nuläget, när de istället för att försöka lösa problemet i sak attackerar Miljöpartiet.

En omförhandling öppnar nya möjligheter. Målet måste vara att få det helt urvattnat eller rent av slopat. Det är möjligt i en omförhandlingsprocess. Det är inte möjligt genom att sätta sig på tvären och dra på Sverige stora bötesskulder.

Piratpartiet gör en stor sak av att det nu är sju partier som tänker rösta ja till datalagringsdirektivet. Det är som tidigare påpekat inte säkert att det är sant, rapporteringen är förvirrad och informationen från Miljöpartiet själva extremt otydlig. Men sanningen är att det inte spelar någon roll om det är 3, 5 eller 7 partier i riksdagen för datalagringsdirektivet. Det räcker om det är två: S och M. Nu har det dessutom länge varit 5 partier, vilket borgar för en bred majoritet alldeles oavsett vad V, Mp och PP tycker.

Det är en politisk verklighet som varje parti måste förhålla sig till. Det spelar ingen roll hur mycket man skriker, om man inte samtidigt förändrar hur rösterna faller ut i slutvoteringen i kammaren. För det är trots allt i riksdagskammaren besluten fattas, inte på rickfalkvinge.se.

Piratpartiets strategi för det här är, som alltid, att bli vågmästare och göra frågan till kabinettsfråga. Om de inte får som de vill fäller de regeringen, helt enkelt. Och det låter väl bra. Men vänta, har vi inte hört det här förut?

Piratpartiets strategi för vågmästarställning i riksdagen bygger, förutom på just vågmästarställning (och riksdagsmandat) på att endera block “accepterar deras krav”. Antingen direkt eller efter ett tag av obstinerande från PP. Problemet är att det inte tas upp någonstans vad som händer om ett block accepterar delar av partiets krav, men inte andra. Om en potentiell regeringsbildare erbjuder PP att lägga ner FRA, att slopa IPRED-lagen, att ta strid för en reformerad upphovsrätt och en reformerad patenträtt, men samtidigt vilja rösta ja till datalagringsdirektivet. Skulle då PP säga “tack, men nej tack”? Och om man gör det, vad får det då för konsekvenser?

Jag har tidigare beskrivit hur partiets strategi för vågmästarställning är dålig. Den bygger på en premiss som inte tar hänsyn till att förhandlingar kräver eftergifter från båda parter. PP:s strategi bygger på utpressning, och det kommer inte fungera i längden.

Men här ställs verkligen frågan på sin spets. För PP:s strategi bygger på att om inte det vinnande (största) regeringsalternativet accepterar PP:s krav så kommer partiet släppa fram minoriteten till regeringen, och stödjer denna regerings förslag förutom i partiets egna frågor. Men det är ju en värdelös strategi, eftersom S+M i allt väsentligt är helt överens i Piratpartiets egna frågor. Strategin innebär i det här fallet att partiet måste acceptera en regering som röstar för till exempel datalagringsdirektivet.

Det är tvärt emot partiets vallöften nu. Partiledaren skriver nämligen:

“Dessutom sätter vi statsministerposten och regeringsmakten på spel över frågan. Ingen blir statsminister med vårt stöd som inte öppet tar strid mot Bryssel i sådana här dumheter”

Men enligt partiets egen strategi är det precis vad man kan bli.

Varför kan då inte Piratpartiet formulera vallöften som faktiskt går att genomföra, eller åtminstone passar ihop med partiets politiska strategier? Jo, för att partiet inte är ute efter att driva politik. Partiet är ute efter att ragga väljare/medlemmar et cetera, och då fungerar plakatpolitik och hårda ord bättre än att driva sakfrågorna. Se bara på vänsterpartiet, riksdagens högsta tonläge och slagkraftigaste politiska retorik. Men vad har de drivit igenom, vad har Vänsterpartiet förändrat i Sverige?

Miljöpartiet är inte ett parti som lockar väljare genom att låtsas vara mest radikala. Vi fokuserar på att göra Sverige så grönt som möjligt. I det arbetet är vi ganska ofta mest radikala, för att Sverige idag för en radikalt dålig politik, men vi kan alltid backa upp vårt agerande med att det är genomförbart. De ofantliga mängder grön politik vi drev igenom under förra mandatperiodernas samarbete med S och V talar för sig själva: Miljöpartiet kan förändra.

I fallet datalagringsdirektivet är det inte en bra sakpolitik att bara “säga nej”. Det är inte seriöst att säga “stäm oss då, era jävlar” när vi redan har blivit stämda och förlorat. Vad som däremot är en bra politik är att omförhandla direktivet, att dra igång hela den processen på nytt. Vill vi slippa datalagringsdirektivet som svensk lag i framtiden är det den mest framkomliga vägen. Miljöpartiet leder motståndet mot datalagringen; leder kampen för integriteten. Bakom oss går Piratpartiet och skriker okvädningsord. Allt är alltså precis som vanligt.

Andra bloggar om: politik, samhälle, datalagringsdirektivet, trafikdatalagring, piratpartiet, miljöpartiet, bodströmssamhället
Pingat till intressant.se

I båda fallen är det lätt för mig att se att dessa skrapor inte hotar andra byggnader eller platser i närheten. Husen, byggnaderna eller platserna de skulle ersätta är inget vi inte kan leva utan. Härom tycks det också finnas stor enighet. Kritiken ligger då snarare i hur de nya husen påverkar andra miljöer runt omkring.

Missförstå mig rätt, närliggande byggnader kan mycket väl påverkas av nybyggnation i närheten, och dessa konsekvenser måste vi känna till innan bygget genomförs. Men skrapekritikerna överdriver idag varje liten förändring för de omkringliggande områdena, för att sinka, förändra eller helst stoppa det nya bygget.

Stockholms innerstads klassificering som riksintresse används ibland för att understödja den typen av argumentation. Jag gissar att det är därför vi idag kan läsa en artikel i SvD om att Centerpartiet vill avskaffa riksskyddet som idag gäller hela Stockholms innerstad (i olika aspekter). Sthlmscenterns främste (i princip ende) företrädare Per Ankersjö vill att skyddet ska gälla enskilda hus eller kvarter.

Utspelet andas desperation. Vi vet alla att C inte går så bra i mätningarna just ju, och i Stockholm var Centern mycket små även till att börja med. Stockholmscentern har dock tidigare fått uppskattning för sin utvecklingsvänliga bygg-profil, och i syfte att mjölka detta lite extra, kanske ett sista halmstrå för att behålla sin enda kommunfullmäktigeplats, så satsar Ankersjö på ytterligare en radikalisering i frågan.

Tyvärr missar han målet totalt. Problemet är inte Stockholms innerstads skydd som riksintresse i sig, problemet är uttolkningen av den, och det faktum att den inte uppdaterats. Skugga från skyskrapor hotar exempelvis inget riksintresse, mer än en molnig dag gör det. Deras blotta närvaro hotar självklart inte heller, förutsatt att de skyddade stadsdelarna i sig består. Tvärtom, att väl integrera det nya med det gamla lyfter även det äldre. Ett gott exempel är Wadköping i Örebro, som har nyare bebyggelse direkt inpå knuten, och inte blir mindre intressant eller populärt för det.

Visst är det intressant att diskutera hur riksintresseskyddet kan förändras. Att till exempel låga hushöjder nämns explicit i RAÄ:s skyddsmotivering är absurt och måste förändras. Men att göra om skyddet till att bara gälla specifika kvarter eller byggnader är en för genomgående försvagning tror jag. Riksintresset behövs. Hur det tolkas och används är sedan upp till oss politiker. Under ganska många år nu har stadens politiker varit ointresserade av att bygga nya byggnader för framtiden att klassa som historiskt viktiga, men nu ser vi en rörelse för att förändra det. En rörelse som ser både behovet i nuet av att bygga nytt, men också behovet i framtiden att ha något stadsplanemässigt från vår tid att glädja sig åt. Vi ser en rörelse för politiker och medborgare som ser att dåtid, nutid och framtid kan förenas i stadsbyggnadspolitiken, snarare än ställas emot varandra.

När Centerpartiet då accepterar den chimära konflikten mellan vår historia och vår framtid, och till råga på allt utropar Stockholms historia som sin egen personliga väderkvarn att attackera, gör de hela sakfrågan en otjänst. Vi behöver inte försaka stadens riksintressen, vår historia, för att förnya den.

Tvärtom: jag ser Stockholms riksintresse som en garant och ett påbud att låta Stockholm följa med i tiden. Riksintresset behövs, just för att skydda stadens arkitektoniska “årsringar”; både befintliga och kommande.

Andra bloggar om: politik, samhälle, stockholm, skyskrapor, höghus, stadsbyggnad, bostadsbrist, arkitektur
Pingat till intressant.se

Frågan om att debattera med Sverigedemokraterna är ju en gammal diskussion. Jag tycker att det var kul att MP Skåne tog initiativet, av framför allt två anledningar.
1. Det är på rätt nivå. I Skåne är SD starka och SD har plats i regionfullmäktige. De har en politisk plattform i Skåne som övriga partier mycket väl bör bemöta.
2. Det är rätt frågor. Det handlar inte bara om att diskutera SD:s invandringspolitik, utan det handlar om att diskutera allmänpolitiska frågor som är relevanta för Region Skåne.

Jag fick aldrig se hela Anders Åkessons avslutning, SVT Sydnytt, som sände via nätet, avslutade sändningen (de hade beställt satellitsändning fram till 20.30, men självklart drog debatten över några minuter). Men på det stora hela tyckte jag han gjorde det bra. Nog för att han sa “nånstans” på tok för ofta, ett personligt läckage jag gärna sluppit, men han var påläst och har uppenbart koll på frågorna inom regionen.

Det var mer man kunde säga om Söder. Söder var slagkraftig bara när han började prata invandring. Det kändes att det var hemtamt för honom. I övrigt var det flera frågor där Söder var tveksam och påstod saker som Åkesson kunde falsifiera rakt av. En mer medievan politiker hade sågat dessa Söder-misstag på ett tydligare sätt, men jag tror ändå att det framggick.

Något jag tycker Åkesson gjorde dåligt var att konstant hänvisa till SD:s avslag på det regionala utvecklingsprogrammet. Jag känner inte till omständigheterna, men om det är som Söder påstod, att de ville återremittera programmet för att genomföra vissa förändringar, så är det trots allt något annat än avslag, detta även om SD avslog programmet efter att återremissen avslagits (vilket är en normal beslutsgång). De flesta människor förstår i och för sig inte skillnaden i alla detaljer, men när Söder förklarar att de ville ha programmet med vissa förändringar så finns det dessutom risk för att de känner sig lurade av Åkessons retorik. Överlag är generellt formaliafrågor inte gynnsamma att lyfta fram, det är bättre att fokusera på sakpolitiken.

Det positiva var alltså att visa på att Miljöpartiet är ett parti som är insatta i frågorna och driver en seriös politik på alla områden. Björn Söder var uppenbart fel ute i flera fall och uppenbart osäker i andra. Björn Söder steg flera gånger iväg från debatten om Skåne eller enskilda beslut och började prata principiellt, han är inte dummare än att han kan stega förbi sina brister. Ett exempel här är debatten om regionaliseringen inom kulturen, där Söder först menade att staten måste ta ansvar för statliga pengar, men sedan menade att de statliga pengar som fördelas till regionen är “regionala pengar”, vilket gör hela uppdelning helt idiotisk. Där var Åkesson bra inne och förklarade, även om han kunde pressat Söder mer i den frågan.

En annan punkt var när Åkesson påpekade att SD inte avsatt en enda krona till spårprojekt, detta efter att Söder suttit och sagt att SD var jättepositiva till spårprojekt. Söder kunde babbla hur mycket som helst om att de ville ta ansvar i ekonomin, men uppenbart blev det att SD:s stöd till spårtrafik är ihåligt.

Jag tror att denna typ av konkreta debatter är helt rätt sätt att möta SD i valrörelsen. De måste ta ansvar för sin politik och sina idéer, på alla politikens områden. I en sån debatt blir det tydligt att SD inte vet hur man tar ansvar, och därför inte heller gör det. Ett annat exempel i debatten var när Söder påstod att de inte har detaljerade förslag på hur pengarna i deras budget ska användas, utan att de bara har prioriterat penga”påsar” mellan de olika nämnderna och att nämnderna sedan får bestämma hur pengarna ska användas. Eftersom SD inte sitter i många nämnder så tycker de säkert att det var ett fiffigt sätt att “komma undan” och dessutom kunna kritisera MP (och de övriga partierna) för att inte “släppa in” SD i dessa nämnder. Men vad SD egentligen erkänner är dels att de inte har någon konkret politik (alls!) på dessa områden, och till råga på allt att de inte ser det som något problem. Eftersom det inte går att lägga en seriös budget utan att uppskatta behoven (=kostnaderna) i de olika verksamheterna innebär det en av två saker:
1. SD vet vad deras olika omprioriteringar får för konsekvenser i verksamheterna, men vill inte prata om det högt.
2. SD har suttit och gissar fram olika pengasummor utefter vad de tyckt låtit bra.

På det hela taget tycker jag att det var en bra debatt (för vår del) och jag hoppas på upprepning, i andra län och kanske med andra partier.

Andra bloggar om: politik, samhälle, sverigedemokraterna, miljöpartiet, Skåne, val2010
Pingat till intressant.se

Trots att det alltså släppts till medlemmarna verkar det finnas någon typ av försök att hålla resultatet hemligt. Det är för mig oklart varför. Ryktesvägen har jag hört att det handlar om att de som vill ska få möjlighet att dra tillbaka sin kandidatur eller stryka sig från listorna.

Jag tycker det är en dålig anledning. Det är helt rätt att de som ställer upp till exempelvis en styrelse ska ha rätt att träda tillbaka i tysthet om de inte föreslås av valberedningen. Det är till exempel ett sätt att locka lite mer oväntade kandidater, som kanske inte hade ställt upp om de riskerat att inte föreslås offentligen. Men detta gäller såklart bara när kandidaturerna till det nämnda valet inte varit kända tidigare. Nu har alla kandidater och deras presentationer legat uppe på hemsidan för vem som helst att ladda ner (provvalssidan, direkt till presentationerna). Då alla vet vilka kandidater som finns och därmed också kan räkna ut vilka som eventuellt dragit sig tillbaka efter provvalet blir censuren helt onödig.

Möjligheten att så att säga diskret buga ut ur en valsituation gäller förstås inte heller vid protokollförda öppna val med röstsiffror. Då är det viktigt att alla ska kunna se hur hela valet utfallit, oavsett vem som sedan hamnar på listorna.

Den som är intresserad kan därför se hela provvalsresultatet i sin helhet nedan. Detta är alltså det rena provvalsresultatet, listorna kommer eventuellt se annorlunda ut. Det som kommer att ske är att ett medlemsmöte i slutet av november kommer fastställa hur rangordningen för listorna ska se ut. Det handlar dels om kvotering, vilket det troligen kommer bli strid om (en facebook-grupp har redan startats i frågan), men också exempelvis om hur listorna ska skilja sig mellan de olika valkretsarna. Först i december kommer listorna vara fastställda slutligt, och först då tycker MP Stockolm att det ska vara tillgängligt för andra än medlemmar.

Det kanske inte kommer som en chock för läsare av den här bloggen att jag invänder starkt mot detta hemligghållande av valresultatet. Internt har det förstås redan spridits, men även för andra miljöpartister har det varit hemligt hur resultatet utföll. Eller ja, förutom för något tusental medlemmar i Mp Sthlm, där åtminstone de med fungerande e-post angivet i registret har fått resultatet

Helene, som ni kan se nedan vann provvalet till landstingslistan (vilket gläder mig oerhört, förresten), hann blogga om resultatet för henne själv. Men tog tillbaka det sedan hon “uppmärksammats” på att det inte var meningen att sprida det. Tydligen har vi kandidater inte ens rätt att berätta för de som bryr sig om oss, familj, vänner eller andra bloggläsare, hur det gick för oss.

Jag invänder principiellt mot att ett valresultat är hemligt. Som deltagande i valet är det inte bara intressant för mig vilka som till slut hamnar på listorna, utan hur valet föll ut i sin helhet. Detta är inte heller något jag anser att vi ska dölja utåt, även våra väljare har rätt att ha insikt i hur våra interna processer fungerar och hur de faller ut. Tidigare i år har vi arbetat väl med att öppna partiet, det är vedervärdigt att dörrarna för insyn nu stängs igen bara för att det handlar om vilka som ska bli valda till våra beslutande församlingar.

Valet gick till såhär:
Till riksdagen valde den röstande sex namn och rangordnade dessa. Den högst rankade fick sex poäng, personen därefter fem och så vidare ner till den sjätte personen som fick 1 poäng.

Till kommun och landsting var den röstande tvungen att rösta på minst 8 och mest 16 personer och rangordnade sedan dessa.Den högst rankade fick 16 poäng och den minst rankade mellan 1 och 8 poäng, beroende på hur många personer den röstande valt att rösta på.

Nedanstående sifferangivelse vid varje person är alltså totala antalet poäng.

MP Stockholm stad Riksdag, sorterad lista:

1.    Maria Wetterstrand                      729
2.    Åsa Romson          386
3.    Mehmet Kaplan          364
4.    Per Bolund          309
5.    Maria Ferm          235
6.    Zaida Catalán          189
7.    Yvonne Ruwaida          158
8.    Rebwar Hassan          157
9.    Stefan Nilsson          154
10.    Emilia Hagberg          144
11.    Viviann Gunnarsson          132
12.    Cecilia Obermüller          116
13.    Paul Lappalainen          112
14.    Per Olsson          107
15.    Åke Askensten          101
16.    Emil Buzzi          92
17.    Jakop Dalunde          89
18.    Elina Åberg          88
19.    Ewa Larsson          74
20.    Helene Sigfridsson         73
21.    Monia Benbouzid          72
22.    Harriet Bouvin          62
23.    Eivor Karlsson         61
24.    Daniel Hellden          59
25.    Charles Berkow          58
26.    Sasja Beslik          57
27.    Birgitta Tornérhielm                       54
28.    Christian Valtersson          54
29.    Peter Eller          46
30.    Jon Larsson (Karlfeldt)      42
31.    Hans Andersson          38
32.    Jerker Thorsell          38
33.    Lennart Tonell          36
34.    Maria Antonsson         34
35.    Jonas Eklund          31
36.    Birgitta Hansen          31
37.    Marion Sundqvist          31
38.    Martin Michel          30
39.    Nicke Grundberg          29
40.    Kurt Mirdell          28
41.    Lena-Maj Anding          26
42.    Erika Wright          26
43.    Awad Hersi          25
44.    Hampus Rubaszkin          25
45.    Tobias Olsson          23
46.    Ylva Wahlström          23
47.    Mats Berglund          22
48.    Johan Faxér          22
49.    Annika Hjelm          22
50.    Ingvar von Malmborg       22
51.    Staffan Schartner          21
52.    Ulrika Wickelgren          21
53.    Jenny Abrahamsson          20
54.    Ingegerd Akselsson Le Douaron      20
55.    Conny Wahlström          19
56.    Sven Elander          15
57.    Clarence Bohlin          11
58.    Viktor Morawski          10
59.    Andreas Bergh            9
60.    Kjell Bivén            8
61.    Peter Modesta              7
62.    Niclas Johansson             6
63.    Måns Lindgren              6
64.    Mohammad  Zainudini        6
65.    Jack Ljunggren            5
66.    Martin Sylwan            2
67.    Dan Guillou              1
68.    Berit Valfridsson             1
69.    Stephan Gullberg             0
70.    Johan Westerdahl Sandler        0

MP Stockholm stad Kommun, sorterad lista:

1.    Emilia Hagberg         1325
2.    Yvonne Ruwaida          1273
3.    Zaida Catalán          1087
4.    Elina Åberg         840
5.    Stefan Nilsson          838
6.    Per Bolund          740
7.    Åke Askensten          628
8.    Anders Wallner          612
9.    Jakop Dalunde          610
10.    Per Olsson          600
11.    Sara Pettigrew 533
12.    Åsa Jernberg      530
13.    Christian Valtersson         525
14.    Jonas Eklund          490
15.    Pekka Koskenvoima          490
16.    Tomas Melin         490
17.    Viviann Gunnarsson          489
18.    Mats Berglund          479
19.    Katarina Luhr          479
20.    Daniel Helldén          477
21.    Awad Hersi          456
22.    Christopher Ödmann          426
23.    Kerstin Wickman          412
24.    Ewa Larsson          399
25.    Jerker Thorsell          394
26.    Eivor Karlsson          377
27.    Ingegerd Akselsson L      373
28.    Maria Antonsson          365
29.    Mats Lindqvist          353
30.    Rebecca Adami         345
31.    Mariana Moreira Duarte    309
32.    Demba Bah          307
33.    Halit Azizoglu          305
34.    Charles Berkow          294
35.    Martin Michel          292
36.    Peter Eller          287
37.    Birgitta Hansen          270
38.    Martin Hansson          270
39.    Erik Malm                          263
40.    Nicke Grundberg          243
41.    Hans Andersson          239
42.    Clarence Bohlin          233
43.    Rafet Candemir          232
44.    Anders Lindell          227
45.    Lennart Johansson          224
46.    Jan Demuth          221
47.    Jon Larsson         221
48.    Yildiz Kafkas          220
49.    Ann Sofi Matthiesen          220
50.    Levent Özkan          218
51.    Tomas Beer          214
52.    Tobias Olsson          211
53.    Sven Elander          210
54.    Lena-Maj Anding          209
55.    Julia Finnsjö          207
56.    Lennart Tonell          207
57.    Shadi Shirvani Larsso          203
58.    Susanna Mehmedi          197
59.    Else Lundin          190
60.    Ingvar von Malmborg          178
61.    Arne Wallrén          177
62.    Rebecca Carlsson          171
63.    Jenny Abrahamsson          170
64.    Kurt Mirdell          164
65.    Oscar Reimer          164
66.    Ylva Wahlström          163
67.    Rickard Nygren          160
68.    Hampus Rubaszkin          155
69.    Marion Sundqvist          150
70.    Eie Herlitz                          147
71.    Olof Ehrs                          142
72.    Karin Michal          138
73.    Erika Wright          138
74.    Fereydon Shams          136
75.    Erik Stigell          135
76.    Anne-Marie Grave          132
77.    Nicolas Heyum          117
78.    Anna Klara Martin-Löf      115
79.    Linus Färm         112
80.    Jakob Lindberg          109
81.    Love Edenborg          99
82.    Michael Santesson          92
83.    Yvonne Andersson          91
84.    Barbro Borg         91
85.    Staffan Schartner          91
86.    Åsa Öckerman          89
87.    Johan Faxér          86
88.    Måns Lindgren          85
89.    Sebastian Sandström          77
90.    Rickard Sundeman          76
91.    Carlos Alfaro Aldana          75
92.    Mohammad Zainudini      75
93.    Abdi Kayse          72
94.    Ulrika Wickelgren          70
95.    Katarina Vahlman          69
96.    Axel Nekham          68
97.    Birger Jeansson          66
98.    Anders Källhed          66
99.    Per Holfve                      64
100.    Hannes Lundholm          61
101.    Mino Corsale                      54
102.    Berit Valfridsson                      51
103.    Peter Modesta                      46
104.    Astrid Siivonen                      46
105.    Stephan Gullberg                      43
106.    Micke Seid                      43
107.    Göran Thuresson                      42
108.    Niclas Bergqvist                      41
109.    Jack Ljunggren                      41
110.    Dan Guillou                      40
111.    Uno Olofsson                      37
112.    Helene Rotsman Axnä      34
113.    Lars Jakobsson                      32
114.    Mohamed Tounkara                      30
115.    Kjell Bivén                      29
116.    Niclas Johansson                      29
117.    Tobias Mattsson                      27
118.    Kjell Bergqvist                      20
119.    Johan Westerdahl Sandler            20
120.    Edwin Dabbaghyan                      15
121.    Martin Margazyn                      15
122.    Anders Lindmark                      12
123.    Kenneth Rönnqvist                       9
124.    Harald Enoksson                           8
125.    Eva Bjärenäs                       0
126.    Stefan Blomberg                     0

MP Stockholm stad Landsting, sorterad lista

1.    Helene Sigfridsson      1269
2.    Cecilia Obermüller      1217
3.    Åsa Jernberg      1132
4.    Tomas Melin      1031
5.    Viviann Gunnarsson        981
6.    Marie-Helena Dahlberg  935
7.    Demba Bah        914
8.    Paul Lappalainen        877
9.    Erik Malm                        834
10.    Rebwar Hassan        831
11.    Ewa Larsson        798
12.    Jakob Dencker        770
13.    Yvonne Andersson        718
14.    Annika Hjelm        702
15.    Veera Jokirinne        689
16.    Christopher Ödmann        676
17.    Awad Hersi        587
18.    Ann Sofi Mathiessen        587
19.    Eivor Karlsson        562
20.    Martin Sahlin        559
21.    Shadi Shirvani Larsson   557
22.    Thomas Drost        531
23.    Viktor Morawski        515
24.    Jenny Abrahamsson        511
25.    Yildiz Kafkas        473
26.    Sarah Johansson        457
27.    Jan Demuth        439
28.    Peter Eller        413
29.    Jon Möller        402
30.    Tobias Olsson        398
31.    Bruce Morris        390
32.    Åsa Öckerman        358
33.    Marouan Ben Hoshaus      356
34.    Ingvar von Malmborg        339
35.    Nicolas Heyum        325
36.    Folke Nässla        321
37.    Maria Engström        312
38.    Anna Lindberg        312
39.    Kurt Mirdell        309
40.    Clarence Bohlin        286
41.    AnnaKlara Martin-Löf        265
42.    Måns Lindgren        255
43.    Dan Guillou        220
44.    Sebastian Sandström        219
45.    Ulrika Wickelgren        218
46.    Mohamed Tounkara        214
47.    Marja Sandin-Wester        212
48.    Peter Modesta        185
49.    Johan Faxér        161
50.    Astrid Siivonen        133
51.    Niclas Bergqvist        127
52.    Berit Valfridsson        126
53.    Helene Rotsman Axnäs 121
54.    Göran Thuresson        105
55.    Edwin Dabbaghyan         99
56.    Jack Ljunggren         98
57.    Stephan Gullberg         70
58.    Martin Margazyn         45
59.    Kjell Biven         38

Kandidat som dragit tillbaka sin kandidatur  16

Andra bloggar om: politik, samhälle, miljöpartiet, provval, stockholm
Pingat till intressant.se

Fortsätter partierna och landets medier så här, så slipper vi SD som martyrer och outar dem som de tomtar de är.

Om du är medlem i Miljöpartiet i Stockholms stad så kan du rösta på mig i det pågående provvalet. Det tycker jag du ska göra!

Kontakta gärna mig angående vad jag tycker och vad jag vill förändra. Jag finns på Twitter, på Facebook och nås i övrigt via e-post till tomas.melin[a]mp.se.