Debatten har tyvärr varit allt annat än saklig eller konstruktiv. Bara av debatten att döma – och här har de politiska partierna lika stor skuld som ”medierna” – kan man lätt dra slutsatsen att det i dessa tre branscher pågår en kris förvållad av privatiseringar och konkurrensutsättningar. Att företag i dessa branscher regelmässigt skär ner på nödvändiga kostnader för att kortsiktigt öka vinsten. Att kvaliteten i verksamheterna är det sista företagen tänker på. Att företagen genom tveksamma metoder (”räntesnurror”, exempelvis) för ut pengar till skatteparadis för att slippa skatta i Sverige.

Korn av sanningar ligger i dessa påståenden, och i andra liknande. Men det är inte regel, snarare undantag. På samma sätt som nedskärningar sker i offentlig verksamhet sker det ibland i privat; inte sällan påverkar detta verksamheternas kvalitet, även om det inte heller alltid är sant. Företag inom vården, exempelvis, tappar ibland fokus på vad som är viktigt genom tryck från ägare, men inte i högre utsträckning än chefer för offentliga verksamheter tappar fokus på kvaliteten efter tryck från politiker om att uppnå det ena eller andra politiskt motiverade målet, budgetrestriktioner eller liknande. Pengar förs förvisso ut från landet, och så länge de är beskattade är det knappast något problem. Skatteplaneringen däremot kan mycket väl vara ett problem, ett problem som dock gäller för näringslivet i stort, inte ett problem som kan kopplas till just vinster i välfärden.

Även den som accepterar problembeskrivningarna fullt ut har anledning att ifrågasätta de föreslagna lösningarna. Ett vanligt förslag är att helt förbjuda vinster i dessa välfärdsområden. Det kan ju på ytan tyckas vara en vettig lösning, men faktum är att det finns gott om andra alternativ än direkt vinstutdelning för att plocka ut pengar ur ett företag. Räntesnurrorna nämnda ovan är ett sådant sätt, som i ett vinstförbudsförslag inte påverkas alls. Just efterom ett företag vars främsta syfte är att plocka ut pengar ur verksamheten har så många möjligheter utöver just vinstutdelning påverkas heller inte de andra påstått negativa effekterna om nedskärningar, sänkt kvalitet och så vidare. Det är helt enkelt inte en lösning på något enda problem, annat än möjligtvis problemet att verka slagkraftig.

Det finns också anledning att ifrågasätta varför just vinstutdelningen skulle vara problemet i just dessa branscher. Den totala upphandlingen i Sverige motsvarar en halv biljon varje år. Skola, vård och omsorg omfattar bara en mindre del av detta. Om nu vinstutdelning är det stora problemet och leder till sämre kvalitet och att pengar försvinner som skulle kunna användas av verksamheterna, borde det ju gälla samtliga – eller åtminstone en betydligt större del – av alla övriga varor och tjänster som köps upp varje år.

Det stora fokuset på själva vinstutdelandet eller på att verksamheten drivs av ett vinstdrivande bolag (i meningen att bolaget kan dela ut vinst, oavsett om så sker eller inte) är i min mening helt misslett. Det är inte i vinsten problemet ligger, det är i incitamenten och därmed ersättningssystemet.

Dagens ersättningssystem bygger på fasta ersättningar. Vid upphandlingar sker upphandlingen med konkurrens om billigaste pris (bland annat) och det priset är sedan fast under den upphandlade perioden. I system med fri etablering, exempelvis för skolor, gäller schablonersättningar (förskolorna skolpengen) som också ger en fast intäkt per elev/annat.

Detta system är problematiskt. Fördelen är i och för sig att det skapar starka incitament att effektivisera verksamheterna. Nackdelen är dock att det skapar incitament att skära ned lite för mycket, för att öka vinstmarginalerna. Nu tror jag förvisso inte att detta är regeln ute i versamheterna, men att incitamentet finns där är problem nog i sig och dess effekter har vi sett, om än i enstaka fall.

Ett bättre sätt att lösa ersättningen vore genom att ersätta faktiska kostnader, precis som man ersätter faktiska kostnader inom offentligt drivna enheter. Det innebär att om ett upphandlat sjukhus har tio personer anställda för en total summa på en halv miljon, så får sjukhuset en halv miljon för att täcka kostnaden. Detta gäller alla andra verksamehetsrelaterade kostnader, upp till ett tak. Utöver detta får sedan verksamheten ett tillskott antingen i procent eller i fasta kronor, detta blir ”vinsten”.

Fördelen med det här systemet är att incitamentet att skära ned försvinner helt. Företaget har helt enkelt inget att vinna på att skära ned, eftersom det inte leder till ökade vinster eller möjlighet att på andra sätt föra pengar ut ur företaget. Är ersättningen i procent är incitamentet tvärtom att hålla verksamheten nära taket. Nackdelen är att effektiviseringsincitamentet minskar.  Det försvinner dock inte helt och kan dessutom återupprättas, åtminstone till del, genom ”effektiviseringsbonusar” eller liknande, alltså ökad vinstmarginal vid innovationer eller effektiviseringar. Liknande bonusar kan också ges för andra saker som upphandlande myndighet (tex en kommun) vill premiera, som strategiska investeringar, personaltäthet, på-plats-lagad mat eller liknande. På områden där kontinuitet är A och O kan man också tänka sig en vinstmarginal som är låg till en början och växer något allteftersom. Möjligtvis skulle detta utöka incitamentet för långsiktigt ägande av en verksamhet.

Ett ersättningssystem likt detta, systemet kalllas ofta ”cost plus”, skulle vara en faktisk lösning på både faktiska och påstådda problem kring privata utförare i tidigare offentligt utförda sektorer. Det ger rätt incitament och ger därför mindre behov av att vara supernoga i själva upphandlingen och kanske framför allt kräva mindre strikt uppföljning. Nu tror jag bättre upphandlingar och en bättre uppföljning inom verksamheterna, oavsett utförare, är viktigt ändå, skillanden är dock att det med dagens system blir de huvudsakliga säkerhetsfaktorerna för att tvinga in företag (och offentliga utförare) i ett system som de egentligen skulle vilja bryta emot, för att säkerställa att verksamheterna drivs i ett samhälleligt intresse. Med ett system med rätt incitament från början sammanfaller företagens intressen med samhällets.

Andra bloggar om: politik, samhälle, välfärd, vinst, miljöpartiet, cost plus,carema, upphandling
Pingat till intressant.se

Foto: Henrik Larsson | http://www.flickr.com/henrik_larsson/

För själva boendmiljöerna innebär det en uppstyckad och ogenomtänkt struktur som gör det mindre attraktivt att bo där. Också för byggandet på längre sikt är det negativt. Dels för att det är svårare och dyrare att förtäta en illa genomtänkt stadsdel, dels för att människor snabbt lär sig att nybyggen är detsamma som försämringar. Genom att istället börja med att – tillsammans med medborgarna – sätta upp planer för stadsdelens utveckling, skapar vi en positiv process runt byggandet, som i slutändan gör att vi kan bygga mer, billigare och fortare.

Jag skulle till det som Emilia skriver om vilja lägga ett tidsperspektiv i stadsdelsstrategierna som ser ganska långt framåt. Det finns gott om byggnader, områden med mera som jag tror det egentligen finns en stark uppslutning kring att bygga om. Det kan vara gamla uttjänta byggnader som inte längre fyller sin funktion, det kan vara gamla industriområden som kunde ge plats åt bostäder med mera. I en kortsiktig stadsplanering kommer det alltid vara för dyrt, tidskrävande och allmänt omständigt att göra något åt dessa objekt. I en långsiktig stadsplanering kan man se dessa objekt i sitt sammanhang, vad området eller kvarteret skulle kunna bli och vad de här gamla och fula byggnadern står i vägen för. Åtminstone kan vi då få en rimlig tidsplan. Först när vi vet vart vi ska, går det att lägga upp planeringen för resan dit.

Stadshusalliansen verkar ju dock inte lyssna till Miljöpartiet. Det är ju inte första gången Miljöpartiet lyfter den här typen av planering, men med inga tecken på gehör från stadshusmajoriteten.

Till vårt försvar så är det inte bara oss de inte lyssnar på. De lyssnar heller inte på sina förtroendevalda kollegor ute i staden. I min stadsdelsnämnd Hässelby-Vällingby har vi nu minst ett par gånger kunnat enas om skrivningar, ursprungligen från mig och Miljöpartiet såklart, om just en mer sammanhållen planering. Detta efter att vi gång på gång tvingats se på när centrala nämnderna beslutar om nybyggnationer som i praktiken bygger in vår stadsdel i erbarmligt dåliga boendemiljöer.

Jag tycker stadshusalliansen ska börja lyssna både på oss och på sina egan partikollegor, och börja planera sammanhållna kvarter och stadsdelar i hela kommunen. Det behöver nämligen, om bostadsbristen någonsin ska kunna byggas bort!

Andra bloggar om: politik, samhälle, stockholm, emilia hagberg, miljöpartiet, stadsplanering, stadsbyggnad, hässelby, vällingby
Pingat till intressant.se

I sak är en undersökning som den SvD presenterar en lätt “nyhet”. Idén är ju ett klassiskt inslag från olika humorshower, kanske mest känt från Jay Lenos “Jaywalking”: Skicka ut folk på stan med kort och skratta eller förfäras åt deras okunskap.

Nu ligger det ju också en verklighet i botten som tål att tänkas på. Faktum är att inte särskilt många vet vilka våra borgarråd är, och går vi vidare till andra toppolitiker i staden, tunga namn i nämnder eller dylikt, så är det förstås än sämre där.

Moderaternas kommunalråd på Lidingö, Paul Lindquist, tror at det handlar om dålig mediebevakning. Det kan ligga en del i det, en stark mediebevakning innebär att de politiska företrädarna syns mer, vilket också gör dem – likväl som deras åsikter, bedrifter och misslyckanden – mer kända bland allmänheten.

Allmänhetens kunskap om de (politiska) makthavare som i stor utsträckning bestämmer över deras liv är förstås helt nödvändig för en levande demokrati, och en levande mediedebatt om den politiken, och därför också med de politiska företrädarna i första rummet, blir då mediernas ansvar. Därför är Lindquists poäng inte helt fel ute; är företrädarna okända kan det mycket väl vara lika mycket ett mediernas misslyckande som partiernas. Men det behöver inte vara så. Partisystemet i Sverige fungerar normalt inte så att en person förkroppsligar ett parti.

Visst finns det undantag – Gudrun Schyman, Alf Svensson, kanske också Maria Wetterstrand – men huvudregeln är att partierna försöker profilera sig på ett (eller flera) budskap, snarare än på en person. Skulle SvD fråga folk vad de olika partierna står för i stora drag, skulle resultatet nog bli bättre än resultatet vid persontestet. Inte jättemycket bättre, men bättre.

Det här är förstås bra på ett sätt. Dels ger det partier som blir mer beständiga över tid, och vi får partier som åtminstone låtsas ha en reell sakpolitisk grund för sin existens.

Nackdelarna med samma system är att det ger medborgarna en svagare koppling till sina politiska företrädare. Jag tror det är en betydande nackdel, som partierna behöver ta större hänsyn till. Vi vet att det spelar roll vem från ett visst parti som har en viss post. Alla partier har en stor bredd: en centerpartist kan vara en ganska extrem nyliberal likväl som socialliberal; en moderat av idag kan vara mer gråsosse än de gråaste socialdemokraterna, eller en konservativ hök av gammal moderat snitt; och för all del kan en del miljöpartister vara vänsterinriktade, medan många andra inte är det.

Det spelar alltså roll exakt vem som företräder oss, inte bara från vilket parti vederbörande kommer. Ändå har medborgarna mycket litet inflytande på vem inom ett parti som ska tillsätta olika poster.

Jag har tidigare skrivit en hel del om personval mot partival här på bloggen. Jag är en varm förespråkare av personval och skulle helst se betydligt starkare inslag av personval i svensk politik, till att börja med ett slopande av personvalsspärren. En politiker kan inte i sanning kalla sig folkvald – företrädare för tusentals människor – om hon i mycket högre utsträckning är vald på ett slutet och partiinternt möten, där kanske färre än hundra personer deltog.

Jag tror att detta är en delförklaring till varför våra lokalpolitiker är såpass okända. Det gäller kommunalpolitiken men kanske i högre utsträckning landstingspolitiken. (Hur många känner igen sina landstingsråd när de ser dem?) De har inte varit med och valt dem, frågorna är sällan uppe på dagordningen och företrädarna skuggas i valrörelsen av mer populära och välkända företrädare på riksplanet.Rikspolitiken är i Sverige alltid det viktigaste valet, de övriga följer liksom med på köpet.

Separata valdagar har diskuterats, och jag tror det är väl värt att fundera över. Idén är att lägga valen till å ena sidan riksdagen och å andra sidan kommun- och landstingsfullmäktige olika år. Det skulle ge allt fokus i lokalvalrörelserna på lokala frågor och de lokala företrädarna. Å andra sidan innebär detta, förutsatt samma mandatperioder, att vi får val vartannat år, ibland tre år i rad med EU-valet. Kanske mer med eventuella folkomröstningar och (ännu mer hypotetiska, men någon gång kommer de väl) nyval. Det, som troligen skulle uppfattas som en konstant valrörelse, skulle antagligen inte gynna intresset för valen bland allmänheten med minskat valdeltagande som följd.

I Sverige har vi ett val per politisk nivå, och det valet styr upp övriga platser som ska tillsättas. Vi väljer en riksdag som utser en statsminister, som utser övriga ministrar. I princip fungerar det likadant lokalt och regionalt. Vi väljer ett fullmäktige som i sin tur väljer kommunstyrelse, oppositionsråd med mera (formellt, normalt sett väljs det mesta direkt av partierna). Ett alternativt sett att organisera det politiska samhället, som samtidigt kan höja temperaturen på de lokala valen genom att blanda personvalssystemets fördelar med partivalssystemets fördelar, är att sprida makten vertikalt i systemet, enkelt uttryckt dela upp de olika uppgifterna och skilja dem ansvarsmässigt och organisatoriskt från varandra.

Det här är vanligt i federala system, där vi ofta ser en direktvald president och där parlamentet består av två kamrar som är valda i två skilda val. Det skapar tre särskilda instanser som inte är kopplade till varandra; de agerar var och en för sig eftersom de krävs på ansvar av medborgarna var och en för sig.

Om vi istället valde de högsta politiska posterna i Stockholms kommun respektive det framtida Region Stockholm i särskilda val – låt oss kalla posterna borgmästare och regionpresident – tror jag att det skulle föra med sig flera spännande effekter.

Till att börja med skulle det bidra till att lyfta fram partiernas främsta företrädare, tillsammans med eventuella utmanare. Samtliga som ställde upp i valet, även de som inte vinner, skulle ju synas i hela staden/länet och därför bli mer känd bland befolkningen. Samtidigt skulle medborgarna få en enskild person att hålla ansvarig för vad som sker inom ramen för den post som vederbörande besitter. Det sätter en stor press på den politikern att faktiskt också göra ett bra jobb, och jag tror också att det skulle gynna också mindre partiers kandidater. När vi är trötta på den konservativa moderata borgmästaren, men vi ser att gråsossen som satt innan henne inte är mycket bättre, så skulle folket gå till något av de andra partierna, en uppstickare.

Borgmästare över landets viktigaste stad och regionpresident över landets viktigaste region lär också vara lockande uppdrag även för andra än gamla svettiga partipolitiker, varför vi kan komma att se nya ansikten äntra politiken. Det ser jag bara som positivt, vi behöver personer utifrån på viktiga poster, för nya idéer och nya perspektiv.

En annan trolig och positiv effekt är en större dynamik i lokalpolitiken. Vi kommer ur det tråkiga majoritet-mot-opposition, när en fristående stadshus-/landstingshusledning ska samarbeta med sitt respektive fullmäktige. Vidare kommer vi ha sitautioner där inte samma parti sitter på borgmästar- eller regionpresidentsposterna som har majoritet i respektive fullmäktige och även när så är fallet kommer vi troligtvis se att en borgmästare inte nödvändigtvis följer “sin” fullmäktigegrupps idéer, och inte heller vice versa. Därför får vi en större dynamik för fullmäktigena, med intressanta allianser och nya politiska möjligheter som följd. En förhoppning utöver detta är att det innebär mer individuell frihet för varje fullmäktigeledamot, vilket också är en av personvalens stora poänger.

Demokratin behöver utvecklas och politiken behöver återknyta en stark kontakt med sina medborgare. Maktdelning och större personligt ansvar tror jag är stora delar av lösningen och det behöver vi våga pröva.

Foto: CC-AT-SA lumaxart | www.flickr.com/lumaxart
Andra bloggar om: politik, samhälle, personval, demokrati, partival, val2010, val, borgmästare, president, stockholm
Pingat till intressant.se

Monopoliserandet av ett verk är i sig inte underlig. Upphovsrätten efterliknar vanlig äganderätt, och för det flesta är de självklart att något jag äger har jag också monopol på. Köper jag en påse bröd så har ingen rätt att utan min tillåtelse ta av det brödet. Även om brödet återlämnas, någon kanske bara ville bära omkring på brödet en stund i rent ickekommersiellt syfte, så är det inte tillåtet. Detta är för de flesta grundläggande.

Nu är ju dock digitala verk annorlunda än fysiska saker. Tar någon min påse bröd har jag ju inget bröd kvar, men om någon i ett youtubeklipp lägger in ett foto jag har tagit har jag ju fortfarande fotot kvar. Rakt av applicerad äganderätt i meningen monopol är alltså inte nödvändigtvis rimligt, eftersom det är två ganska väsensskilda saker som berörs.

Problemet med monopoliserandet av digital kultur är att det är ett effektivt sätt att strypa den fria kulturen. Det handlar om att jag, om jag vill bearbeta, förbättra, uppdatera eller på andra sätt använda befintliga verk måste fråga upphovsrättsinnehavaren om lov först. Eftersom detta ofta är krångligt eller rentav omöjligt så blir resultatet mindre nyskapad kultur och/eller olagligt nyskapad kultur.

Upphovsrätten ger också möjlighet för mig att neka andra att använda mina verk, även om de vill betala för sig. Om vi vanligtvis diskuterar upphovsrätten ur perspektivet av att upphovsrättsinnehavarna ska ha rätt att ta betalt för sina verk, så är det här upphovsrättsinnehavarnas rätt att inte sälja sina verk alls.

Också detta är en, till synes självklar, överföring från normal äganderätt. Om jag har en TV så har jag förstås rätt att inte sälja den. Om jag målar en tavla har jag förstås rätt att inte sälja den. Även här finns skillnader mellan fysiska ting och digitala kopior, men även filer på min dator har jag rimligtvis rätt att inte sälja om jag inte vill.

Ingen behöver alltså förundras över rätten att inte sälja i sig och ingen behöver heller förundras över oviljan att sälja till alla som är intresserade. För det jag ovan pratat om som den ideella upphovsrättens monopol, har nu tagit klivet över till den kommersiella upphovsrättens monopol, och som vi alla vet är kommersiella monopol guld värda.

För den som sitter på ett kommersiellt monopol är det en guldgruva. För konsumenter och marknaden i övrigt är det en rävsax. Ett bra exempel är Spotify. Denna omhuldade innovation har verkligen förändrat hur vi ser på musik och fildelning. Samtidigt kan Spotify, på några års sikt, snarare vara ett hot än en räddning. Spotify är inte den enda tjänsten för streamad musik, men det är den (åtminstone i Sverige) bredaste och största aktören.

Det är också, såvitt jag vet, den enda relevanta aktören där skivbolagen har egna ekonomiska intressen. Fem stora skivbolag äger en del av aktierna i Spotify, enligt en IDG-artikel från förra året. 18% var det då.

Marknaden skulle behöva ett nytt spotify, en stor och relevant konkurrent. Många skulle nog kunna bygga en plattform för musikströmning som skulle vara lika bra eller bättre som Spotify. Den stora frågan blir då, skulle de få köpa rättigheterna från skivbolagen?

Monopolen leder till inlåsningseffekter, också inlåsning per land. Internet uppfattas lätt som internationellt och blint för nationsgränser, men utan anonymiseringsverktyg eller liknande är det lätt att se var en användare sitter, och vad vederbörande därmed bör ha rätt att se och inte se.

Även här kan vi ta Spotify som exempel, då det bara är tillgängligt i sju europeiska länder, rimligtvis för att de saknar rättigheter för musiken i övriga länder. Möjligtvis är det också fler än jag som fått tidigare tillgänliga musikstycken blockerade med felmeddelandet “no longer available in your country”. Men tydligast är inlåsningseffekterna antagligen på TV-branschen. Rättigheterna till olika sändningar, det vill säga olika TV-kanaler eller enskilda program, säljs per land (eller per mediemarknad). Har då en svensk kanal köpt rättigheterna för ett visst program, så kan jag inte se det via internet.

Detta är framför allt tydligt i sportens värld, då tex normalt sett bara en kanal per land får rättigheter att sända ett idrottsevenemang. Nu senast i fotbolls-VM delade SVT och TV4 på det, men varje match sändes bara av en kanal. Så ser det ut för de flesta (större) sportevenemang, men samma princip gäller för TV-serier eller filmer.

Monopolsituationer brukar försöka undvikas av samhället genom marknadsregleringar, men på just detta område tycks det snarare uppmuntras. Det allmänna vurmandet för allt som gör att upphovsrättsinnehavare får lättare att tjäna pengar värnas som kulturens grundsten. Men monopol är ingen bra grund för en levande och dynamisk marknad. Tvärtom bör också kulturmarknaden bygga på pluralism och spridning av kultur.

Vilken kanal som än vill visa fotbolls-VM borde få göra det, förutsatt att de betalar för sig såklart. Detsamma borde gälla hela TV-kanaler. Jag som konsument borde kunna prenumerera på vilken TV-kanal jag vill, antingen genom en operatör genom exempelvis kabel-nätet, eller direkt över internet i min favorit-webbläsare. De streaming-tjänster som når marknaden ska kunna erbjuda den musik, de filmer eller annat som deras kunder vill ha. Upphovsrättsinnehavarnas roll bör begränsas till att sätta priset för tillgängliggörandet av verken, och det med den ytterligare begränsningen att priset ska vara skäligt. Den upphovsrättsinnehavare som inte vill sälja vissa verk alls bör förstås inte tvingas till det, men de verk som ligger för en marknad (exempelvis genom att säljas till andra), bör huvudsakligen vara tillgängliga för köp för alla som vill.

På samma sätt är det rimligt att den ideella upphovsrätten begränsas. Jag tar inspiration av Creative Commons, där en upphovsrättsinnehavare kan tillgängliggöra sina verk för spridning på vissa premisser. Det kan vara exempelvis att hänvisa till upphovsrättsinnehavaren, att användningen inte får vara i kommersiellt syfte eller att verket inte får omarbetas eller modifieras. Däremot finns ingen licensiering som innebär att upphovsrättsinnehavaren kan välja ut några som får använda verket, men inte andra. Det tycker jag är sympatiskt. Regler för spridning ska dels vara enkla, det ska inte krävas uttryckligt godkännande för varje enskild användning, dels ska de vara lika för alla.

Det finns flera aspekter av upphovsrätten som är omoderna och en black om foten för samhällets kulturliv. Upphovsrättens monopolisering tror jag är en av dessa aspekter, som en upphovsrättsrevision måste se över.

Foto: CC-AT Horia Varlan | www.flickr.com/horiavarlan
Andra bloggar om: politik, samhälle, fildelning, piratkopiering, tv, film, musik, kultur, monopol, creative commons, upphovsrätt
Pingat till intressant.se

Programmet tar otvivelaktig ställning för staden och stadskaraktären. Programmet tar exempelvis upp att uppdelningen mellan arbete, bostäder och centrum i miljonprogramsområdena är djupt problematiskt, att “hus i park” istället blir “hus i parkering” och slår ett slag för handelsutrymmen i bottenplan. Vidare tar programmet kraftigt avstånd från urban sprawl, det vill säga stadsplanering genom att sprida en glas stad på en stor yta.

Ett program i min smak, onekligen. I den mån jag får något att säga till om i ett framtida Stockholm kommer jag arbeta för att stadskaraktären sprids även utanför dagens innerstads gränser. En levande stad tror jag behöver en tydlig kvartersstruktur med service och handel i gatunivå och gärna med gröna innergårdar (eller varför inte gröna tak). Det innebär ett gigantiskt behov av nytänk för våra förorter där stora delar på sikt kommer behöva byggas till och byggasom, en del kanske rentav rivas.

Jag gillar att Miljöpartiet tar stark och tydlig ställning för en grön stad värd namnet, det ger mig råg i ryggen på väg in i valrörelsen.

Andra bloggar om: politik, samhälle, stadsplanering, stadsutveckling, stadsbyggnad, stockholm
Pingat till intressant.se

I båda fallen är det lätt för mig att se att dessa skrapor inte hotar andra byggnader eller platser i närheten. Husen, byggnaderna eller platserna de skulle ersätta är inget vi inte kan leva utan. Härom tycks det också finnas stor enighet. Kritiken ligger då snarare i hur de nya husen påverkar andra miljöer runt omkring.

Missförstå mig rätt, närliggande byggnader kan mycket väl påverkas av nybyggnation i närheten, och dessa konsekvenser måste vi känna till innan bygget genomförs. Men skrapekritikerna överdriver idag varje liten förändring för de omkringliggande områdena, för att sinka, förändra eller helst stoppa det nya bygget.

Stockholms innerstads klassificering som riksintresse används ibland för att understödja den typen av argumentation. Jag gissar att det är därför vi idag kan läsa en artikel i SvD om att Centerpartiet vill avskaffa riksskyddet som idag gäller hela Stockholms innerstad (i olika aspekter). Sthlmscenterns främste (i princip ende) företrädare Per Ankersjö vill att skyddet ska gälla enskilda hus eller kvarter.

Utspelet andas desperation. Vi vet alla att C inte går så bra i mätningarna just ju, och i Stockholm var Centern mycket små även till att börja med. Stockholmscentern har dock tidigare fått uppskattning för sin utvecklingsvänliga bygg-profil, och i syfte att mjölka detta lite extra, kanske ett sista halmstrå för att behålla sin enda kommunfullmäktigeplats, så satsar Ankersjö på ytterligare en radikalisering i frågan.

Tyvärr missar han målet totalt. Problemet är inte Stockholms innerstads skydd som riksintresse i sig, problemet är uttolkningen av den, och det faktum att den inte uppdaterats. Skugga från skyskrapor hotar exempelvis inget riksintresse, mer än en molnig dag gör det. Deras blotta närvaro hotar självklart inte heller, förutsatt att de skyddade stadsdelarna i sig består. Tvärtom, att väl integrera det nya med det gamla lyfter även det äldre. Ett gott exempel är Wadköping i Örebro, som har nyare bebyggelse direkt inpå knuten, och inte blir mindre intressant eller populärt för det.

Visst är det intressant att diskutera hur riksintresseskyddet kan förändras. Att till exempel låga hushöjder nämns explicit i RAÄ:s skyddsmotivering är absurt och måste förändras. Men att göra om skyddet till att bara gälla specifika kvarter eller byggnader är en för genomgående försvagning tror jag. Riksintresset behövs. Hur det tolkas och används är sedan upp till oss politiker. Under ganska många år nu har stadens politiker varit ointresserade av att bygga nya byggnader för framtiden att klassa som historiskt viktiga, men nu ser vi en rörelse för att förändra det. En rörelse som ser både behovet i nuet av att bygga nytt, men också behovet i framtiden att ha något stadsplanemässigt från vår tid att glädja sig åt. Vi ser en rörelse för politiker och medborgare som ser att dåtid, nutid och framtid kan förenas i stadsbyggnadspolitiken, snarare än ställas emot varandra.

När Centerpartiet då accepterar den chimära konflikten mellan vår historia och vår framtid, och till råga på allt utropar Stockholms historia som sin egen personliga väderkvarn att attackera, gör de hela sakfrågan en otjänst. Vi behöver inte försaka stadens riksintressen, vår historia, för att förnya den.

Tvärtom: jag ser Stockholms riksintresse som en garant och ett påbud att låta Stockholm följa med i tiden. Riksintresset behövs, just för att skydda stadens arkitektoniska “årsringar”; både befintliga och kommande.

Andra bloggar om: politik, samhälle, stockholm, skyskrapor, höghus, stadsbyggnad, bostadsbrist, arkitektur
Pingat till intressant.se

Jag är mycket tilltalad av en nordisk union. Och det är varken med anledning av stormaktsambitioner eller för att jag lider av någon nationalromantisk strävan att ena de nordiska folken till ett. Jag ser helt enkelt ingen poäng med gränserna mellan våra länder, och tycker ett närmande är positivt på alla sätt. Även om jag ser själva samarbetet och integrationen mellan länderna som det huvudsakliga målet, så är en nordisk union en tydlig framtidsvision som visar inriktningen.

I den nya debattartikeln lyfter Wetterberg några konkreta punkter där arbetet med den nordiska integrationen. Till exempel pekar Wetterberg på kommunikationerna mellan länderna, förbättrad arbetsmarknadsintegration och, något mer perifert kan tyckas, ett gemensamt “en bok för alla”-projekt med klassiker från de olika ländernas litteraturskatter.

Ett par områden som jag skulle göra mycket för den nordiska integrationen tycker jag dock Wettergren glömmer bort: medierna och idrotten.

Mediernas rapportering har stort inflytande över den allmänna debatten och det allmänna medvetandet i ett område. Idag har vi i praktiken fem mycket olika debatter i de olika länderna, just för att det är fem olika mediemarknader. Vi har också fem olika public service-bolag, som var och en gör delvis samma arbete, inte minst gällande omvärldsbevakning (korrespondenter et cetera). Ett naturligt första steg för en nordisk integration vore ett ökat samarbete mellan SVT/SR, DR, NRK, YLE och RÚV. Ett visst samarbete finns redan idag, men det är alltför beskedligt. Ett uttalat mål bör vara att en stor del av programmen ska vara gemensamma. Samarbetet kan med fördel fördjupas snabbare mellan NRK, DR, SR/SVT och svenskspråkiga YLE, då dessa inte behöver översättas till de olika marknaderna. Finskspråkiga YLE och isländska RÚV får självklart en särställning, och måste självklart fortsätta en egen produktion på det egna språket.

En större gemensam produktion ger dels fördelar genom att de olika skandinaviska språken blir vanligare i etern i de nordiska länderna, vilket (med tiden, om inte annat) ökar förståelsen utan att (framför allt) danskar och norrmän behöver förställa sig för att göra sig förstådda i Sverige (och Finland). Dels ger det fördelar för bolagen som kan samordna sina resurser och bli starkare aktörer på mediemarknaden.

Idrotten är en annan del av samhället som skulle kunna integreras närmare inom Norden redan idag. Jag tänker då framför allt på elitidrotten, där vi idag har en helt onödig och skadlig uppdelning längs med chimära landsgränser.

Jag tycker vi ska slå ihop både landslagen och elitserierna i flera, så många som möjligt, av ländernas idrotter. Förutom att det skulle stärka vår ställning internationellt inom dessa idrotter skulle det med tiden också skapa en folklig förankring för Norden som idé.

Det är dessutom lätt att se att de nationella serierna i många fall helt enkelt inte håller måttet. Med Grimsta IP bara några få hundra meter från min lägenhet kan jag glädjas åt Brommapojkarnas framgång i årets herrallsvenska, men samtidigt är det lätt att se att den högsta liga där lag som BP, Assyriska eller andra svänggäng ändå kan göra sig gällande trots allt är ganska tunn. Då vore en nordisk liga betydligt mer konkurrenskraftig, vilket gynnar elitfotbollens utveckling, både vad gäller publikintresse (fler bra matcher) och framgång internationellt. Dessutom utan att avstånden lagen måste resa ökar nämnvärt, annat än vad gäller matcherna mot eventuella isländska lag.

På damsidan kan en gemensam nordisk liga också vara en möjlighet att skapa en tillräckligt konkurrenskraftig liga för att hålla stånd mot andra ligor som nu växer och rycker i våra stjärnor.

Fotbollen är en bra sport att börja ett sammanslagningsarbete med, eftersom den är spridd och populär i samtliga fem länder. En gemensam nordisk ishockeyliga skulle till exempel ha slagsida mot Sverige och Finland, vilket vore ett stort problem. Däremot kan man tänka sig framgång i någon sport där samtliga fem länder redan idag är ganska usla, till exempel basket. En gemensam basketliga skulle mycket väl kunna stärka sporten och göra den mer populär. Basketligan är i Sverige dessutom redan idag en stängd liga, vilket vore ett format som också skulle gynna en ny nordisk liga, så att lagen får en möjlighet att bygga upp sig.

Nå, likt Wetterberg påpekar saknas dock ett opinionstryck för förändringar i riktning av en nordisk union, eller ens en betydligt stärkt integration. Som Wetterberg säger räcker det inte med “ökat samarbete”, det blir helt enkelt för lite för långsamt.

Andra bloggar om: politik, samhälle, norden, idrott, medier, federalism
Pingat till intressant.se

Visst finns det stor utvecklingspotential. Tomas Eriksson lyfter fem punkter som han tycker Miljöpartiet borde fokusera på i den institutionella EU-debatten.

1. “Uppvärdera vårt arbete inom vår Europeiska partiorganisation. Låt detta vara sista året vi antar ett eget manifest till Europaparlamentsvalet. Energin bör istället läggas på att ge EGP en bättre politik utan narkotikaliberalism och annat dumt. Utan istället försvar för subsidaritetsprincipen och ett mer demokratiserat och direktdemokratiskt EU.
2. Gör kommissionsordförande till premiärminister i parlamentet. Det är det folkvalda organet som har legitimitet att utse och välja kommissionens ordförande. Denna ska också utses efter ideologisk färg inte efter kohandel mellan nationer. Detta kräver också att kommissionen blir en regering som kan fällas av parlamentet.
3. Ge domstolen tre tydliga uppgifter. För det första att granska nationell lagstiftning inte strider mot grundläggande mänskliga rättigheter. För det andra att övervaka efterföljandet av den inre marknaden. För det tredje att se till att EU parlamentet eller kommissionen tar sig befogenheter som inte är författningsenliga.
4. För att bevaka subsidaritetsprincipen bör en tydlig kompetenskatalog utformas där vilka beslut som ska fattas på vilken nivå ska framgå. Utgångspunkten för arbetet ska vara att ett beslut som inte med absolut nödvändighet måste fattas på EU nivå inte heller bör fattas där.
5. Avskaffa beslutanderätten för ministerrådet utan ge det endast en helt rådgivande roll.”

Tomas femte punkt är jag helt enig med honom om, och den tredje punkten har jag i nuläget inte så mycket att säga om. Jag vill istället fokusera på punkterna 2 och 4.

Men först ett par ord om punkt 1, om att lägga mer fokus på EGP. Jag tror det är helt rätt. För att driva en så effektiv europeisk politik som möjlighet behöver vi en stark europeisk organisation och röst.  Men det är lättare sagt än gjort.

Jag har i och för sig mycket lite erfarenhet från EGP men min uppfattning är ändå klar: EGP består av x antal fristående partier och det går inte att påverka EGP i långsiktig bemärkelse utan att påverka de medverkande partierna. Det går alltså inte att förändra EGP i något längre perspektiv genom att åka på de rådsmöten där EGP träffas. Vill vi bli delaktiga i en långsiktig förändring måste vi istället satsa på större utbyte mellan de olika gröna partierna i Europa. Det kommer ge oss större möjlighet att påverka medlemmarna liksom toppolitikerna i de andra gröna partierna, liksom förstås de ges möjlighet att påverka oss.

Så, det om det interna gröna arbetet. Nu till den institutionella debatten.

I sin andra punkt föreslår Tomas en premiärministerfunktion, som ska väljas av parlamentet. Jag tror det vore ett misstag. Jag håller med om att kommissionens ordförande inte ska utses i kohandel mellan nationerna, men just premiärministermodellen tror jag är fel väg att gå. Då får vi samma situation som många liknande system lider av, exempelvis Sverige, där premiärministern utses av majoriteten av parlamentet och där majoriteten av parlamentet då riskerar att tappa ansiktet om premiärministern misslyckas. Det är första steget till ett kraftit försvagat parlament. Jag skulle hellre se en direkt folkvald ordförande för kommissionen (kalla det sedan president, ordförande eller vad vi nu föredrar). Dels ger det en möjlighet till att ordföranden får en annan politisk färg än den största gruppen i EP, dels ger det möjlighet för en folkstyrd inriktningsprocess inom EU och dels ger det större möjlighet för ett självständigt parlament.

I sin fjärde punkt menar Tomas att vi ska ta fram en tydlig kompetenskatalog. Jag är helt överens om behovet: Det är tydligt att EU själva drar åt sig mer och mer makt i takt med tiden och att de nationella parlamenten inte säger emot i rädsla av att vara anti-europeer.

Men en kompetenskatalog, om än teoretiskt en klockren lösning, visar sig nog snart vara en utopi. För katalogen måste vara orimligt detaljerad, om exakt vad som ska beslutas var, ned på varje detaljsnivå. Det är orimligt att ta fram ett dokument. Men gör vi inte det så blir katalogen så övergripande att den lämnar stora möjligheter till tolkningar, och då är vi tillbaka i situationen att EU kommer tolka till sin egen fördel och medlemsländerna inte vilja säga emot.

Jag tror istället vi måste institutionalisera subsidiaritetsprincipen med grund i de enda som faktiskt vågar säga ifrån när det gått för långt, och de enda som egentligen har rätt att besluta vad “för långt” är: medborgarna.

En andra kammare i EU-parlamentet där varje land har lika många ledamöter, helst valda på starka personliga mandat, skulle ge nationer vars medborgare är mer skeptiska till EU större möjligheter att på ett konstruktivt sätt leda om EU-tåget på rätt spår. Genom att vara skiljda från den proportionellt valda församlingen ger det dem större möjligheter att agera enskilt och genom att inte vara proportionellt valda ger det en annan maktbalans.

Den maktdelningen, med president/ordförande, första kammare och andra kammare valda separat, ger inte bara största möjlighet för medborgarna att påverka utan också största möjlighet för de folkvalda att agera självständigt väl på plats. Det tror jag vore bra för EU.

Andra bloggar om: politik, samhälle, miljöpartiet, lissabonfördraget, egp, eu, europa, president, federalism
Pingat till intressant.se

Med ett sådant metaperspektiv tycker jag inte att det är märkligt att stora grupper människor väljer bort oss för praktiskt inriktade socialdemokrater eller moderater. När Göran Hägglund höll sitt Almedalstal i år så hånades han. Delvis med rätta. Men en grundbult hade han helt rätt i. För faktum är att det finns en klyfta mellan den politiska “eliten” och de som Göran Hägglund skulle definiera som “verklighetens folk”.

Det pågående Stockholm Pride blir ett tydligt exempel. Tydligen anser Pride-folket att det är dags att flytta fram positionerna. Att rätten att bli kär i något annat än det motsätta könet är säkrad och att det nu är dags att gå vidare till andra mål. Samtidigt skriver Anders och pekar på motsatsen Även om mycket är vunnet återstår en hel del i den första kampen. Inte bland opinionseliten kanske, men bland verklighetens folk. På platser som Rosengård finns ett behov av de Pride-festivaler som redan varit. I stora delar av landet är homosexualitet fortfarande något märkligt (transpersoner ska vi inte tala om). När så HBT-rörelsen flyttar fram positionerna utökas också klyftan mellan två grupper som redan stod långt ifrån varandra.

Pride får förstås sätta sin agenda hur de vill. Jag har inga problem med det. Däremot har jag problem med när gröna politiker bara svansar efter, går dit det vankas mest fest, flest medier eller smaskigast snittar. Miljöpartiet måste lyckas identifiera dessa problem som främmande för stora delar av befolkningen, de som vi faktiskt i mycket stor grad representerar också.

Samtidigt som gröna politiker upprörs över att GB-gubben fått en flickvän sitter en förkrossande majoritet av svenskarna hemma på sina kammare och kunde inte bry sig mindre. En del av dessa är säkert smyghomofoba, en del bryr sig bara inte. Istället har de egna problem. Hot, misshandel och rån är vardag för många ungdomar. Småbarnsfamiljer kämpar med att få tiden och pengarna att gå ihop. Söner och döttrar kämpar för att ge sina föräldrar ett värdigt slut på livet. Den politiska prioriteringen som sätter just heteronormen högst har uppenbarligen förlorat kontakten med dessa människor.

Det är bra att Miljöpartiet ser de stora perspektiven och ligger i framkant av nya frågor att driva. Men vi måste också stiga ner från våra höga hästar och gå ett par timmar i verklighetens folks skor. För vid sidan av verklighetens folk finns verklighetens politiker. Politiker av olika färg som tar utgångspunkt i människors verkliga problem. Det behöver näppeligen vara konservativ politik, tvärtom är det en utmärkt utgångspunkt för verkliga viktiga förändringar. Däremot resulterar det sällan i förslag om fler myndigheter.

Först när vi möter människors vardagsproblem kan vi hjälpa dem, och kan vi inte hjälpa dem förtjänar vi inte deras röster. Det borde vara vår förortsstrategi, men det gäller i lika stor utsträckning hela landet.

Andra bloggar om: politik, samhälle, verklighetens folk, pride, heteronormen, miljöpartiet, demokrati, val2010
Pingat till intressant.se
Foto: CC-AT-SA Vargklo | www.flickr.com/vargklo

Jag menar alltså att det är meningslöst att bli sur på plankarna, de anpassar sig bara till verkligheten. Det gäller i kollektivtrafiken som med övrig brottslighet: Om straffet är litet och risken att åka fast är liten, ja då finns det ingen anledning att avstå från brott.

Det är alltså SL vi har att skylla för att människor plankar. För det är SL som byggt upp ett system som inbjuder till plankning. SL har satsat på de så kallade “spärrlinjerna” som försvar mot plankning, en åtgärd som inte hjälper mot plankare (de tar sig förbi ändå) men som försvårar för betalande passagerar att ta sig till tåget.

Nå, SL har faktiskt gjort något. De har höjt böterna. Om jag inte misstar mig ligger böterna för att åka fast som plankare på 1200 spänn, en betydande summa. Vad det visar är dock att det inte räcker med högt straff för att avskräcka från plankning. Det är fortfarande såpass låg risk att åka fast att det är värt risken.

Jag åker tunnelbana till jobbet varje dag, och ganska ofta också under dagarna till olika platser i staden. Under det senaste året har jag råkat ut för biljettkontroll kanske 3-4 gånger. Hade jag satt plankandet i system hade jag över loppet av det året betalat mindre i böter än jag egentligen betalade i biljetter. Och detta bortsett från att jag i något fall eventuellt hade kunnat smita från kontrollen, snacka mig ur eller snabbt köpa en sms-biljett.

Det är rationellt att planka, för individen. Visst kan vi försöka med upplysningskampanjer och skräckpropaganda på biograferna, men det är knappast effektivt.  Men det finns ett effektivt sätt att stoppa plankarna: Slopa spärrlinjerna.

Om vi slopade spärrlinjerna skulle vi kunna släppa ut alla uttråkade spärrvakter ut i trafiken som kontrollanter. Med tanke på den mängd människor som arbetar på stationerna skulle det bli en ansenling förstärkning av kontrollantstyrkan, och risken för att bli kontrollerad skulle så att alla mycket ofta skulle bli kontrollerade. Dagspendlare troligtvis flera gånger i veckan.

Det är redan så det fungerar på tvärbanan. Där finns inga spärrar eller hinder för att ta sig på tåget, men väl på tåget finns en konduktör som tar betalt från alla. Jag gissar att plankningsfrekvensen på tvärbanan är minimal, och framför allt betydligt mindre än i tuben/på pendeln. I tunnelbanan vore det antagligen omöjligt att kolla samtliga passagerare i varje tåg, men alla skulle bli kollade såpass ofta att få skulle våga ta risken.

En ytterligare fördel med slopade spärrlinjer är förstås att det förenklar för oss vanliga betalande. Det blir enkelt att komma på och av tåget, även om man har väskor, kassar eller barnvagn med sig.

Ett system med öppen spärrlinje bör också bli billigare. Jag vet inte hur mycket pengar SL plöjt ner i det nya spärrsystemt med öppnande glasdörrar, men det lär vara många miljoner. Med ett spärrsystem är det nödvändigt att kontinuerligt uppdatera spärrarna, och inte minst ge service med reparationer. Det är kostnader vi slipper med öppna spärrlinjer, för att då inte tala om att vi slipper kostnaderna för att byta ut de gamla spärrarna på de stationer där dessa finns kvar.

Med det nya access-systemet på plats finns inte längre några vettiga skäl att ha spärrlinjerna kvar, alla kan ordna sin biljett själv i automaterna. Därför menar jag att en rödgrön landstingsmajoritet första kollektrafikbeslut bör vara:
1. Sänka biljettpriset till 500, en återställare för både vår senaste höjning och borgarnas höjning.
2. Slopa spärrarna
3. Omvandla spärrvakterna till kontrollanter.

Detta paket skulle både öka betalningsviljan, förenkla tillvaron för resenärerna och få fast de som faktiskt plankar. Ett recept för en solidarisk och fungerande kollektivtrafik.

Andra bloggar om: politik, samhälle, sl, kollektivtrafik, tunnelbana, planka.nu, plankning
Pingat till intressant.se
Foto: CC-AT-SA Planka.nu | www.flickr.com/plankanu

Nu ligger inte SD så nära ett Skåne-mandat som tidningarna kanske vill påskina, som exempelvis makthavare.se rapporterar. Makthavare.se påstår i samma artikel att SD fick 8,1 procent i Skåne Södra i valet 2006. Det är fel, enligt valmyndigheten fick SD 5,33% i nämnda kommun. (Makthavares miss är troligtvis en sammanblandning med Synovate-resultatet.) Däremot har de rätt i att SD faktiskt hade starkt stöd i landets södrare valkretsar. I Skåne södra fick de som sagt 5,33, men starkast stöd hade de i Skåne västra, där de fick hela 7,13%. I övrigt fick de över 6% i Blekinge, över 5% i Skåne norra och östra, över 4% i Malmö kommun, och över 3% i (i fallande ordning) Örebro, Kronoberg, Västra Götaland södra, Kalmar, Jönköping och Västra Götaland östra.

Det är ett problem, tycker jag, att fokus vad gäller SD handlar om att stänga dem ute från det ena eller det andra. Jag tycker fokus ska ligga på deras dåliga politik. Vi vinner inget på att så uppenbart särbehandla dem. När det gäller andra partier som försöker nå popularitet, må det än vara piratpartiet, F! eller Kirunapartiet, handlar det alltid om innehållet eller deras kompetens som politiker. Ingen skriker över att vi för demokratins skulle måste hålla piratpartiet utanför riksdagen, utan de som vill göra detta vill så av politiska eller strategiska skäl och använder därför sådana argument. Varför kan vi inte behandla SD likadant? Det är ju inte så att det partiet saknar politiska åsikter att kritisera…

Jag ser istället ett demokratiskt problem med Sverigedemokraternas starka regionala stöd som inte ger utdelning i det natiionella valsystemet. Spärren för val till landstinget är 3%. Hade ovanstående siffror varit val dit hade SD blivit invalda. Men i riksdagsvalet krävs upp till fyra gånger så många röster. Jag tycker det är märkligt. Anledningen är att författarna av denna del av vallagen inte ville ha små regionala partier i riksdagen. Partier i Sveriges riksdag ska ha spridning i hela landet, menade de. Jag menar tvärtom, riksdagen skulle må bra av att i större utsträcknnig få lokala företrädare som verkligen företräder lokala intressen (snarare än den lokala grenen av ett större intresseparti).

Dagens system arbetar istället efter principen att de som väl når över 4% får hela kakan, trots att de i flera fall har sämre lokala resultat än andra partier. Så är det exempelvis i Skåne västra, där SD når bättre resultat än Centerpartiet, men där centern ändå går hem med mandatet, tack vare att väljare i helt andra valkretsar röstat på dem. Det är mycket märkligt.

Nej, slopa “riksintaget” helt. Låt samtliga mandat delas ut direkt på valkretsnivå. Antalet mandat delas ut efter folkmängd (eventuellt med en grundplåt om ett antal lika för alla och proportionell fördelning utöver det, om inte förslaget om en andra kammare går igenom), och mandaten fördelas helt efter resultatet i valkretsen. Om det i sådant läge finns en spärr, ligger den rimligtvis runt 3-4%. 

En sådan reform skulle ha som effekt att det blir lättare för regionala partier att nå framgång på statsnivå, där den övergripande politiken utformas. Det innebär också att samtliga partier måste föra en kampanj som ligger närmare den regionala debatten. Varje parti måste se till varje enskild valkrets som en egen valrörelse, utöver den nationella. Så sker bara i begränsad utsträckning idag, eftersom de riktigt stora resurserna oftast finns på riksnivå.

En sådan reform skulle också innebära Sverigedemokratiska ledamöter i riksdagen. Det är synd, men vi antirasister har bara oss själva att skylla, som inte diskuterat politik utan istället gömt oss bakom maktpolitik och förenklad skräckpropaganda (a.k.a. SD:s egen låga nivå).

Andra bloggar om: politik, samhälle, demokrati, grundlagen, riksdagen, federalism, decentralisering
Pingat till intressant.se

De representerar förstås två helt olika perspektiv. Staffan, som aktiv riksdagspolitiker, ser till hur det skulle slå i praktiken med fria omröstningar medan Hanna, som ungdomsförbundspolitiker, ser mer till teorin.

Låt mig vara tydlig med att jag håller till 100% med Hanna. Det är imperativt för demokratin att varje riksdagsledamot faktiskt fattar ett eget beslut om hur de ska rösta, åtminstone i frågor de engagerat sig i. Om regeringen kan förvänta sig majoritetens stöd i riksdagen blir riksdagens maktdelningsfunktion helt onödig. Istället för 349 ledamöter skulle vi kunna utöka departementen med några fler tjänstemän och låta den partipolitiska behandlingen ske på nåt annat sätt. Open space på kulturama till exempel. Hela idén med att välja en folkrepresentant på fyra år förlorar ju sin funktion om vederbörande inte representerar sina väljare snarare än sitt parti.

Men faktum är att det finns praktiska problem med att hur som helst tillåta “fri röstning”. Ett exempel är när Miljöpartiet 2002-2006 var vågmästare. Då hade en enig borgerlighet feat. Mp majoritet med en rösts marginal. Då kunde vi bland annat införa undantagen i LAS, något som vi dock inte kunnat om alla gröna hade röstar efter eget huvud. Gustav Fridolin, som då satt i riksdagen, var nämligen betydligt mer LAS-vänlig än övriga partiet. Hade han röstat som han velat hade förslaget fallit. Å andra sidan hade då Miljöpartiet bidragit till att fälla ett förslag vi gått till val på att vi är för. Det är inte enkelt, i det korta loppet.

Inte heller menar jag att det är möjligt att införa “fri röstning” så länge som makten över vilka som överhuvudtaget sitter i riksdagen ligger hos partierna. Så länge valberedningar och partitoppar betyder mer för riksdagslistornas topplaceringar än väljarna kommer bara riksdagsledamöter som gärna gör något annat efter nästa val våga stå upp för sina övertygelser (vilket lustigt nog inkluderade Fridolin, men det är en annan historia).

Vi behöver alltså starka reformer i valsystemet. Ett mer utpräglat personval vore en effektiv väg att gå. Men det finns också saker partierna själva kan göra. Många riksdagslistor fastställs fortfarande huvudsakligen genom valberedningsförslag och andra beslut fattade i slutna rum. Det minsta vi kan kräva är att alla partimedlemmar får vara med och utse partiets kandidater.

När vi kommit en bit på vägen kan vi sedan flytta fram positionerna ytterligare. Jag föreslog att vi skulle låta icke-medlemmarna vara med och utse partiets riksdagskandidater i Stockholm, i ett så kallat primärval. Tyvärr avslogs det, men skulle detta börja användas på bredare front tror jag att det skulle kunna göra riktig skillnad, både på vilka som väljs och väljarnas intresse för vilka som väljs.

Andra bloggar om: politik, samhälle, demokrati, makt, regeringen, grundlagen, riksdagen, regeringsduglighet
Foto: CC-AT-SA LumaxArt | www.flickr.com/lumaxart | www.lumaxart.com

I grund och botten handlade förslaget om att MP istället för att hålla ett internt provval för att utse riksdagslistan borde driva en utåtriktad kampanj och låta alla gröna sympatisörer rösta. Jag tycker inte det är okej att endast partimedlemmar är reserverade rätten att avgöra vilka som ska ha en chans att bli valda till Sveriges riksdag.

Avslaget var ganska väntat. Mp Stockholms medlemsmöte är inte det forum i partiet jag anser vara drivande för nya idéer, tvärtom upplever jag det som mycket trögt och konservativt. Just därför var det glädjande att många ändå uttryckte sin entusiasm inför förslaget och att de hoppades att det kunde genomföras i framtiden. En ganska stor del av mötet, jag uppskattar det till en tredjedel, röstade också för till slut. Tack för det!

I praktiken var dock frågan död i samma stund som styrelsen och valgruppen valde att inte ta idén till sig. Hade de lagt fram det som sitt huvudförslag eller som ett möjligt alternativ tror jag det hade gått igenom. Nu får jag titta framåt. Är jag kvar som aktiv i organisationen till årsmötet 2012 blir det nog ett bra avstamp för ett nytt försök.

I vilket fall som helst tillkom andra förbättringar i den kandidatnomineringsprocess som styrelsen förslagit. Till att börja med var inte styrelsens förslag styrelsens förslag. Såvitt jag uppfattade det hade styrelsen bara skickat vidare det förslag de fått från valgruppen, vilket inte heller verkade stödjas av särskilt många i valgruppen. Mycket förvirrat, och knappast professionellt.

I vilket fall låg de i styrelsens förslag ett antal skrivningar om vilka som kan kandidera och krav på dessa. Lagen stipulerar ju att en måste bo i det område man kandiderar till, dvs den som kandiderar till riksdagen måste bo i Sverige, den som kandiderar till landstingsfullmätkige måste bo i länet och den som kandiderar till kommunfullmäktigen måste bo i kommunen. Styrelsens förslag innebar dock att man måste bo och vara skriven i Stockholm för att kandidera till alla tre nivåer. Otroligt fånigt, inte minst eftersom vi har aktiva medlemmar som bor i kranskommuner, till exempel i Nacka, Huddinge eller Lidingö. Flera av dessa bor närmare staden än vad jag gör, som bor i Hässelby. Ändå skulle dessa regler förbjuda dem att kandidera. Skandalöst!

I grunden handlar det om en rädsla för att andra från partitoppen ska kandidera här eftersom Stockholm har så kallade “säkra mandat”. En rädsla för att inte stå sig i konkurrensen, helt enkelt.

Mötet beslutade till sist att man måste vara medlem i Mp Sthlm för att kunna kandidera på våra listor. I Miljöpartiet kan man vara medlem var man vill, oavsett mantalsskrivning, men bara i en avdelning åt gången. Därför innebär detta i princip att vilken Miljöpartist som helst kan kandidera, bara de byter lokalavdelning i tid.  Själv tycker jag dock att även detta är en onödig reglering. Jag förstår inte varför vi alls ska behöva reglera vilka som kan kandidera, utöver de krav som lagen ställer. I princip handlar det ju om att kringskära vilka som medlemmarna ska få kunna rösta på. Det tycker jag är en tråkig inställning. Mp Sthlms medlemsmöte ska inte agera väktarråd!

I övrigt agiterade jag också lite mot kraven om att alla kandidater måste ställa upp på Miljöpartiets program och ange avvikande uppfattningar enligt ett formulär, samt skriva på ett papper där kandidaten binder sig att betala partiskatt.

Det förstnämnda är dumt eftersom partiet ska uppmuntra kandidater som inte håller med om allt partiet gör, inte motarbeta dem. Det är oklart om formuleringen innebär att man måste hålla med om allt. Flera högt uppsatta miljöpartister har tidigare använt detta för att stoppa enskilda miljöpartister driva egna frågor i fullmäktige.

Dessutom innebär det att någon, oklart vem, får på en för ändamålet avsedd enkät, formulera vilka åsikter som är relevanta att veta avvikelser ifrån. Ingen kan på ett enkelt sätt formulera alla sina avvikelser från majoritetslinjen i alla frågor. Urvalet är oerhört viktigt och här kommer någon, kanske styrelsen, kanske någon enskild som gör det på eget bevåg, stor makt i vad som kommer medlemmarna till del.

Partiskatten är maffiainspirerad funktion där alla helt enkelt binds att “ge” 5% av sitt fasta arvode tillbaka till partiet. Lagligheten i detta har då och då varit omstridd, men det försvaras bland annat med att det är för att ge service till de förtroendevalda. Det är formellt frivilligt, inbetalningskortet går inte vidare till kronofogden, men vid större valärenden brukar det noteras om vederbörande betalat partiskatten eller inte. Personligen är jag emot kollektiv indrivning av gåvor. Vill partiet höja partibidragen eller sänka arvodena får de väl driva det i god ordning. Uppenbarligen anser partiet att det finns utrymme att spara 5% av stadens arvodeskostnader.

Nåväl, mötet beslutade som det beslutade och besluten blev helt okej. Åtminstone bättre än de hade kunnat vara! Nu är vi redo också för valrörelsen 2010.

Andra bloggar om: politik, samhälle, demokrati, miljöpartiet, stockholm, val 2010
Pingat till intressant.se

I övrigt har de också fattat beslut om att vilja låta var och en ta ut helgdag när det passar. Det var ju också något som Grön Ungdom beslutade för några år sedan. Då hånades det i vissa tidningar vill jag minnas. Utgår ifrån att CUF inte får utspå något dylikt spe. Det är ju skillnad på grönt flum och blå frihet.

I del 2 såg vi hur dessa stiliserade motsatser användes av olka grupper i den interna maktkampen. Pragmatikerna accepterar även urvattnade kompromisser, politik offras på kompromissens altare, samtidigt som fundamentalisterna tycker alla uppgörelser, i princip oavsett innehåll, innehåller för mycket kompromissande. På samma sätt som Groucho Marx inte kunde tänka sig vara medlem i en förening som accepterade hans medlemsansökan, ser fundamentalisterna motpartens accepterande av en kompromiss som ett bevis i sig att man inte drivit sina krav tillräckligt hårt.

Del 3 – Meningen med makten
Denna konflikt som vi diskuterat i de två första delarna är inte underlig. Varje ny rörelse med en helt ny syn på tingens ordning, en ny vision om hur samhället borde organiseras, möter en omvärld som skiljer sig så dant från den uppmålade utopin att mindre reformer ter sig som att sätta plåster på benbrott. De radikala idéerna i en ny politisk rörelse – om förutsättningen är att den både ska lyckas någorlunda i samtiden och bidra med något nytt i historisk mening – står med nödvändighet såpass långt från de rådande normerna och idealen att deltagande bland de etablerade maktutövarna blir omöjlig.

Alma Guillermoprieto uttrycker en sådan situation, från femtiotalets latinamerika, i en artikel om Che Guevara:

”Guevara never considered any alternatives to violence and radicalism, and perhaps it is true that in the Latin America of those years it required more self-delusion to be a moderate reformer than to be a utopian revolutionary.”

Den riktiga galningen var inte miljöpartisten som 1981 uteslöt regeringsmedverkan, utan den partikollega som såg det som en reell möjlighet. Varje ny politisk rörelse måste vara i opposition mot hela systemet för att vara trovärdigt. Genom opinionsbildning och lite tur ökar dock väljarskarorna; vägarna till konkret inflytande öppnas.

Meningen med makten är att få igenom förändringar, och ju mindre förändringarna är desto mer ointressant blir makten. Surt sa räven om de rönnbär den inte lyckades nå. På samma sätt rationaliserar nya politiska rörelser bort det faktum att regeringsmakten ligger utom deras räckhåll: de bestämmer sig för att de ändå inte vill ha den. Socialistinternationalen dömde 1900 och 1904 ut ”ministersocialism”: att som socialist ingå i en borgerlig regering. Det var också länge flera socialdemokraters bestämda uppfattning att socialdemokraterna inte bör bekläda en enda statsrådspost innan partiet kunde bilda inte bara en egen regering, utan en egen majoritetsregering.

Motståndet mot minoritetsregeringar hade en praktisk grund. När förra seklet, liksom det svenska parlamentariska systemet, var ungt var det praxis att det parti som vunnit valet också skulle söka bilda regering. Detta även om partiet ifråga varken hade egen majoritet eller ens var riksdagens största parti. En tydlig valvinst som ledde till regeringen kunde alltså innebära en kraftig oppositionsmajoritet i riksdagen och sålunda ett ganska ineffektivt styre.

Resultaten av detta system pekar med all önskvärd tydligheten på maktens dubbelhet. Å ena sidan är det bara med makt och inflytande, på ett eller annat sätt, som riktiga förändringar kan genomföras. Å andra sidan innebär makt (nästan) alltid också ansvar och därmed ansvarsutkrävande. För en regering är det helt uppenbart att ansvaret stundtals överskrider möjligheten till faktisk makt.

Att leda en regering utan kraft eller möjlighet att genomföra sitt program är helt enkelt ingen valvinnare. Dock är det förstås inte heller populärt av en regering att avgå av så simpla anledningar att ett nytt val står runt knuten. Resultatet i det tidiga nittonhundratalet blev att flera regeringar letade opinionsmässigt riktiga frågor att driva i riksdagen, förlora kraftigt och därmed kunna avgå på ett värdigt och politiskt korrekt sätt, gärna i lagom tid inför nästa val.

Det här problemet finns för alla politiska partier i en eller annan mån, men problemet blir gigantiskt för partier som ännu har en liten andel av röstetalet. Ett för stort ansvar, inte minst för en kompromisspolitik, är svårt att svälja för nya rörelser: den politik som presenteras för väljarna går inte att genomföra, och stora delar av den kompromisspolitik som faktiskt går att genomföra har dömts ut i de hårt ordade appellerna för den egna saken.

Idag finns inte den gamla ordningen, idag måste regeringen baseras på ett riksdagsunderlag, om så ett institutionaliserat hoppande mellan majoriteterna som socialdemokraterna länge gjorde. Istället finns det andra exempel där partier visar att de hellre står i opposition än tar ansvar: breda uppgörelser om exempelvis försvar och energi där vänsterpartiet och miljöpartiet stått utanför.

Båda dess frågor blir precis av den anledningen problematiska för Miljöpartiet att hantera som ett regeringsparti in spe. Under åttiotalet, när partiet var ungt, var det inget problem att driva närmast omedelbar avveckling av kärnkraften och fullständig nedrustning av försvaret. De realiteter, eller åtminstone risker, som följer ett ansvar för hela landets säkerhet och välmående, medger däremot inte alltid så enkla lösningar. Åtminstone inte eftersom de tänkta ”lösningarna” ofta är högtflygande och/eller dyra.

Därför ser vi idag många Miljöpartister klaga på den senaste energiuppgörelsen med S och V med argumentet att partiet har sålt sig i den fråga partiet grundades på. För visst är det så, jämfört med partiets retorik 1981 är uppgörelsen inte kompatibel. Men bortsett från att 1981 var en annan tid med andra politiska opinioner, så var också förutsättningarna för partiet då annorlunda. Då var opinionsbildning främsta målet, nu är främsta målet en politik som är genomförbar imorgon. Då kunde vi bestämma sakpolitisk inriktning själva och klä den i de ord vi vill, nu måste vi komma överens med andra partiet om samma sak. Då var oenigheten med övriga partier en poäng i sig, i dagens läge är enigheten inom de rödgrönatvärtom ett strategiskt viktigt mål. Klart resultatet då blir annorlunda.

På samma sätt kommer försvarspolitiken bli nästa skägg till rakning. Redan nu har det funnits en stor skillnad mellan partiets politik i beslutande församlingar, en politik som syftar till nedrustning men också internationella fredsbevarande insatser, och många av partiets företrädare som fortfarande talar om partiets som pacifistiskt.

I nästa del, den fjärde, kommer vi titta närmare på hur dagens parti kan fortsätta arbeta pragmatiskt samtidigt som vi arbetar med idéutveckling. Vi kommer även titta på hindren som står i vägen för detta.

Andra bloggar om: politik, samhälle, ideologi, grön ideologi, miljöpartiet, energi, försvar, historia
Pingat till intressant.se

Del 2 – Ideologin som vapen
Anders Isaksson beskriver en tidig diskussion om socialdemokraternas försvarspolitik. Socialismen var uttalat antimilitaristisk: militären var ett vapen för de styrande klasserna att sätta in mot arbetarklassen. Däremot såg gärna partiet att arbetarklasen beväpnades, i folkliga miliser.

I den försvarsdebatten, strax etfter krigsutbrottet 1914, ville Hjalmar Branting, dåvarande partiordförande, lätta på partiets krav på minskade försvarsutgifter, med anledning av den svåra situationen.Per-Albin slöt upp bakom partiledaren, men Zäta Höglund tyckte att det var dubbelspel och manipulering av partiets åsikt. Isaksson beskriver det såhär:

”Den här striden liknande hundratals tidigare, en ideologisk balett med stela och sedan länge stelnade rörelsemönster. Såsom alltid när Höglund blåste till strid fördes debatten efter två linjer, dels som funnes det en given uttolkning av socialismens innebörd – exempelvis att partiets position i försvarsfrågan redan 1911 varit ”socialistiskt sett omöjlig” – och dels som partiprogrammets ordalydelser och Internationalens resolutioner i olika ämnen alltid gåve anvisningar om den rätta vägen, en sorts politisk motsvarighet till den bibliska fundamentalismen.”

Realpolitiken tvingade sig på inför det andra stora kriget och nedrustningspolitik blev upprustningspolitik. Men i Zätas argumentation blir partiprogrammet ner till bokstaven en sanning som ska genomdrivas; ”ideologins” mest radikala uttolkning blir den rätta.

Isaksson pekar på att det förutom personliga intressen, som alltid finns med bakom kulisserna också ligger en nödvändig konflikt mellan praktik och teori:

”Att den personliga rivaliteten spetsades av ömsesidig animositet mellan Per Albin och Zäta är ju helt klart – samtiden brukade tala om kronprinsfejden – med deras värjhugg följde också av den självklara – och alltjämt levande – spänningen mllan ideologins storslagna utfästelser och vardagens försiktiga krav på detaljförbättringar, en evigt pyrande och då och då uppflammande brasa inom socialdemokratin och andra, s.k. idébundna, partier med anspråk på att äga en modell, en vision eller rentav en plan för framtiden.”

I Miljöpartiet har det länge funnits tal om ”realos” och ”fundisar”, baserat på begrepp från de tyska grönas ideologiska konflikt några år tillbaks i tiden. ”Realosarna” är realpolitiker som ser till vad som går att göra för dagen, medan ”fundisarna” ser till partiets fundament, dess ideologi. I praktiken finns det få som entydigt passar in i de här mallarna, precis som det också blir tydligt hos Isaksson att olika personer tog olika sidor i liknande ideologiska konflikter inom dåtidens socialdemokrati. Gemensamt är att de som intar den mer ideologifundamentalistiska ståndpunkten ständigt och ofelbart representerar den rena, obesudlade politiska ståndpunkten. De som ser till realpolitiska möjligheterna står istället för särintressen, maktgalenskap och kanske rentav förräderi mot den politiska saken.

Ändå är det genom historien inte fundamentalister som genomdriver beslut. I Sveriges politiska historia finns få beslut som fattats utan kompromisser, viktiga och genomgripande beslut fattas nästan uteslutande under hårda kompromisser. Enda undantagen vore möjligen vissa beslut under socialdemokraternas tid med egen majoritet, vilket dock i sin tur byggdes upp genom åratal av kompromissande. Isaksson konstaterar att den socialdemokratiska pragmatiska vägen historiskt varit oerhört lyckosam och gjort Sverige till ett av den demokratiska världens mest socialistiska länder, men ändå har detta aldrig accepteras av den renläriga socialismens företrädare. Isaksson drar också ut den långsiktiga konsekvensen av konflikten:

”Som en konsekvens av denna dubbla standard har partiet fått föra en ständig försvarsstrid mot anklagelser för opportunism och ideologiska svek från marginella men högljudda grupper på vänsterkanten, samtidigt som kommunismen i dess skiftande skepnader lyckats tillvinna sig en roll som bärare av den ”riktiga” socialismens traditioner, förvaltare av det arv som Branting och Per Albin skingrade i sin kättarprocess mot Zäta Höglund och dennes meningsfränder.”

Dagens Miljöparti är inte annorlunda. Även här utmålas partiledningen som kättare, som lämnar de ”riktiga” gröna tankarna bakom sig, må det vara medborgarlön, EU-utträde eller räntefri ekonomi. Ideologifundamentalisterna tycker att varje kompromiss är ett steg för långt, de är inte nöjda så länge partilinjen inte följs i princip fullt ut.

Å andra sidan kommer de främsta pragmatikerna kommer också alltid att sälja sig själva kort. Där är kompromissen, som är förutsättningen för fortsatta diskussioner, viktigare än resultatet.

Mellan dessa båda extremer ligger den stora massa idéburna politiker som försöker hitta en balans mellan den grundläggande utopin och pragmatiska överväganden. Det går inte att lämna den politiska huvudlinjen alltför mycket, då detta skrämmer iväg basen av väljare och lämnar resten tvivlande på det politiska budskapets trovärdighet. Det går dock inte heller att vara alltför principfast, nås ingen överenskommelse alls kan det äventyra ett fortsatt samarbete och därmed kan ett dåligt resultat vara nödvändigt för att överhuvudtaget kunna fortsätta samtala.

Den balansen försöker de flesta partiledningar att nå. Om ledningen dock inte har förtroende, politiskt eller personligt, kommer dock deras försök inte accepteras som trovärdiga. Det är i det läget som diskussionen som ideologiskt kätteri framkommer. Konflikten mellan ideologi och praktik lämnas därhän, när ideologin blir ett slagträ i interna kamper om personlig makt.

I del tre kommer vi titta närmare på spelet när en växande politisk rörelse når, eller närmar sig, regeringsmakten.

Andra bloggar om: politik, samhälle, ideologi, grön ideologi, miljöpartiet, socialism, socialdemokraterna, anders isaksson
Pingat till intressant.se

Det är ett imponerande verk. I förordet till den fjärde och avslutande delen skriver Isaksson hur han levt med Per Albin i tjugo år, och det förvånar inte. Böckerna är inte bara en krönika över Per Albins liv utan berättar i betydande delar Sveriges politiska historia under 1900-talets första halva, fram till Per Albins död 1946.

Isakssons bok handlar mycket om just den utvecklingen av den svenska socialismen, från en liten, perifer och starkt teoritiserad ideologi till en statsbärande politisk praktik. Per Albins karriär inom det socialdemokratiska partiet, från inträdet 1902, sammanfaller med partiets uppgång. När Per Albin dog 1946 hade han tio obrutna år bakom sig som Sveriges statsminister, men ytterligare trettio år skulle följa. Bortser vi en stund från Axel Pehrsson-Bramstorps bondeförbundarministär några månader över sommaren 1936, inledde Per Albin Hansson, med sin första regering 1932, inte mindre än 44 års socialdemokratiskt regeringsinnehav. Under Per Albin Hansson uppnådde Socialdemokraterna 1940 för första gången egen majoritet i andra kammaren, med 53,81% som gav 134 mandat av 230. Partiets bästa val någonsin.

Med facit i hand är det lätt att tro att en sådan utveckling var ödesbestämd, historiska faktum betänks sällan vara resultatet av hårt arbete eller lyckliga slumper. I socialdemokraternas fall var vägen till framgång ingalunda rak eller lätt. Socialdemokraterna växte i under partiets första femtio år inte bara medlemsmässigt, partiet gick från en revolutionär socialistisk kamprörelse till ett statsbärande socialdemkratiskt parti. Den mycket avancerade utvecklingen upptar en stor del av inte minst de tre första delarna av Isakssons bokserie: ”Vägen mot folkhemmet”, ”Revolutionären” och ”Partiledaren”.

Jag vore blind om jag inte såg kopplingarna till andra politiska rörelser, som mitt eget parti. Miljöpartiet befinner sig nu i situationen av ett litet perifert oppositionsparti som ska, är det tänkt, växa för att ikläda sig regeringsansvaret. I den strävan skapas med nödvändighet en skarp konflikt. Det nya partiet har utopier och fräna krav som främsta kännetecken, det statsbärande vardagen och små förändringar i nuet som ledstjärna, tyvärr skola de två aldrig mötas.

Under vinjetten “Att lära av historien” kommer jag lyfta Miljöpartiets utveckling från litet perifert parti till ett parti med reell chans till regeringsansvar. Med reservation för vissa utsvävningar kommer jag försöka hålla kopplingen tydlig till den historiska jämförelsen med den framgångsrika socialdemokratiska rörelsen. En jämförelse där jag tycker mig se många likheter, relevanta inte minst mot bakgrund av det nuvarande rödgröna samarbetet.

Del 1 – Kampen om ideologin
Donald Sassoon börjar första kapitlet i boken ”Hundra år av socialism” med att citera austrosocialisten Otto Bauer:

”Det går att finna många exempel i naturvetenskapen och filosofins historia på att förenklingen och vulgariseringen av en ny lära inte är något annat än en fas i dess segrande utveckling, i dess väg mot allmänn acceptans.”

 Otto Bauers ord ter sig där närmast klärvojanta. Konflikten står mellan kravet på visioner om ett annat samhälle och kravet på politik som fungerar i nuet; mellan ideologisk fundamentalism och kravet på pragmatisk regeringsfähighet, om man så vill. Det förra är helt nödvändigt i en tidig fas i en politisk rörelses historia. En ny politisk rörelse måste kunna stå för något nytt, något eget, för att få trovärdighet som alternativ. När rörelsen väl växt till sig krävs dock något mer, idéerna måste gå att omsätta i verkligheten. Då krävs, eftersom få utopier utan svårigheter kan införas i varande samhällssystem, en betydande pragmatism för att plocka ut de russing ur utopikakan som faktiskt inte bara går att genomföra utan också innebär förbättringar i samhället såsom det ser ut vid tillfället.

Med tiden går sålunda diskussionen från det teoretiskt riktiga till det praktiskt möjliga. Där befinner sig miljöpartiet idag. Om debatten står mellan politiskt alternativ A och alternativ B så hade för bara några år sedan ställningstagandet avgjorts av vad som är mest ”grönt”, det vill säga mest i linje med en tänkt underliggande grön ideologi. Idag avgörs ställningstagandet av vad som troligtvis ger bäst resultat om det införs imorgon. Halvfärdiga lösningar godtages icke, purt teoretiska argument avfärdas prompt.

Naturligtvis accepterar dock inte frontpersonerna för den senare argumentationslinjen, de som förespråkar det genomförbara, att stämplas som mindre gröna. De ser också sin linje som den mest gröna, eftersom de ger mest ”grön” effekt i realiteten.

De ideologiskteoretiskt kunniga gröna håller förstås inte med. Om någon hävdar en linje som grön trots att det inte går helt i linje med de ideologifundamentalistiska utgångspunkterna, kommer  ideologiteoretikerna ofta dra slutsatsen att det är okunnighet det handlar om. Därav är det inte ovanligt att det ofta ropas på ökade resurser till ideologiutbildning och ideologiutveckling.

Just utbildning om och utveckling av ideologi är i och för sig inte helt irrelevanta krav när det gäller grön ideologi. Som sammmanhållen ideologi betraktat är det nämligen förvånansvärt stor brist på skrivna deklarationer, manifest eller teoretiska verk och frontfigurer. De frontfigurer som ofta nämns, Arne Naess är här ett bra exempel, är påtagligt okända inom Miljöpartiet annat än till namnet. Mycket få skulle kunna referera hans åsikter, ännnu färre har faktiskt läst honom. Istället är det ofta politiska rörelser i sin egen rätt som nämns som den gröna rörelsens rötter: kvinnnorörelsen, miljörörelsen, djurrättsrörelsen för att ta några exempel. Rörelser som för övrigt inte alls nödvändigtvis är glada att utan vidare betecknas som ”gröna”, än mindre håller med om etiketteringen utan reservationer.

Hur som, kraven på utbildning inom det ideoligiska området visar tydligt på det som Sassoon och Bauer menar vara en ”vulgarisering”. De ideologiskt belästa finner mindre intresse för de abstrakt teoretiska bitarna i rörelsens politiska idéer. Praktiska frågor kräver svar från praktiken, teoretiska frågor skjuts bort. Detta innebär både att långsiktiga, det vill säga utopiska, visioner försvinner och att även mer dagsaktuella förslag justeras när inte längre samma ideologiska grund kan appliceras.

Därmed inte sagt att ideologin försvinner som grundfundament. Processen kan innebära att den politiska rörelsen, i detta fallet Miljöpartiet, slutar vara ett främst idédrivet parti och blir ett intrsseparti bland flera andra, men det behöver inte innebära det. Det ideologiska bålverket ligger kvar i botten, idéerna finns kvar. Det är ändamålet som förändras: från nutid, visionerna, till samtid, skarpa förslag.

Här kan vi återvända till socialismen, där den gamla utopin var (och är) det klasslösa samhället som ett sätt att uppnå rättvisa. En pragmatisk socialism arbetar knappast för ett klasslöst samhälle, men väl för rättvisa. Den grundläggande idén kvarstår, sedan är det förstås uppe för diskussion om de förslag som läggs är rätt väg att gå. För de troende ideologifundamentalisterna, med exemplet socialism har vi måna sådana här i landet, blir detta aldrig nog. Isaksson:

”Socialismen är ju en kyrka med många samfund, men den odogmatiska, praktiskt inriktade sociala ingenjörskonst, som var socialdemokratins särmärke och säkert också grunden till dess politiska framgång bland väljarna, har haft märkligt svårt att tillerkännas status av självständig ideologi, alltid varit något näst bäst, ett efter omständigheterna hyggligt surrogat i avvaktan på att tiden skall mogna och den riktiga utopin äntligen blomma ut.”

I del två återkommer vi till den ideologiska kampen, men då med fokus på dess värde som slagträ i interna maktstrider.

Andra bloggar om: politik, samhälle, ideologi, grön ideologi, miljöpartiet, socialism, socialdemokraterna, otto bauer, anders isaksson
Pingat till intressant.se

Så är det förstås inte. Självklart ska det rivas och byggas nytt. En hel del av svensk förort är punkthus eller lamellhus. Hustyper som kan ha sin plats här och var, men som är byggda i omåttligt överflöd så fort vi åker utanför tullarna i Stockholm. Säkert hade det sett likadant ut i andra större städer, om vi haft några.

Jag tror på en stadsmiljö med väl avgränsade kvarter. Det skapar dels en kvartersstämning, där människor känner att de tillhör samma gemenskap, men det skapar också områden som de boende känner är deras och därför tar hand om, till exempel en innergård. En tydlig kvartersstruktur ger också tätare boende, till skillnad från det vakuum som uppstår mellan slumpvis utställda punkthus.

Men i en ogenomtänkt uppförd stadsmiljö är det idag svårt att förtäta till en tydligare kvartersstruktur, eftersom husen helt enkelt ligger fel i relation til varandra. Ibland krävs kanske också andra ingrepp, som att flytta en liten väg, parkering eller så. Då är det helt rimligt att kunna riva hus.

Däremot tycker jag att den anledning Folkpartiet anför, att en “blandad bebyggelse” ska kunna uppföras, är mycket märklig. Det låter som om de vill riva hus i Hovsjö för att smälla upp några trevliga radhus eller villor. Det är naturligtvis helt fel tänkt. Vad förorten behöver är inte en än mer uppbruten struktur utan tvärtom en tydligare och tätare struktur. Mer stadskvarter även i förorten!

När jag så ändå hissar Folkpartiet (delvis) så kan jag passa på att hissa detta upprop, “Nej till försörjningskrav vid anhöriginvandring”, underskrivet av tio lokala FP-ordföranden i Stockholm.

Andra bloggar om: politik, samhälle, folkpartiet, stockholm, stadsbyggnad, förorten, stadsmiljö
Pingat till intressant.se

Flera år senare kandiderade Adam till president för sin studentkår i Edinburgh, ett val där jag förstås drog mitt strå till stacken via Facebook även jag betvivlar att det var därför han vann. Jag är dock fortfarande med i kampanjgruppen, vilket gjorde att jag fick följande utskick:

Hello all,

The rector elections are today (Wednesday and Thursday).

If you haven’t heard yet, I’m supporting Iain Macwhirter.

Iain is an Edinburgh graduate and one of Scotland’s top journalists and political columnists. He used to host Westminster Live and Holyrood Live – the BBCs flagship political shows at Westminster and Holyrood. I have long read his columns and always been impressed by his deep understanding of a huge range of issues.

Iain is campaigning for a 7,000 pound minimum income, better feedback, more affordable accommodation, a low carbon university and a better DoS system. He is the only candidate who has consistantly opposed top-up fees, ID cards and the war in Iraq.

I am supporting him because I believe he will deliver for Edinburgh students, and because of his track record of standing up for students’ best interests.

Voting is on MyEd now.

Thanks,

Adam

Jo, tydligen är också rektorer direktvalda av universitets studenter. Nu är förstås inte “rector” en direkt motsvarighet till våra rektorer, men enligt Wikipedia är en “rector” på de gamla skotska universiteten (dit Edinburgh räknas) tredje högst i rang (efter Chancellor och vice-chancellor, den senare som också kallas och fungerar som principal). Oklart vem som normalt är tredje högst i rang på svenska universitet, men jag är säker på att vederbörande inte är personvald av studenterna.

Jag, som är ett stort fan av personval, vet i och för sig inte om det är just dessa sorters val som är viktigast att läggas i händerna på medborgarna eller medlemmarna på det här sättet, men den anglosaxiska traditionen av direkta personval med medföljande starka personliga ansvar slår mig ofta som intressant och värd att utforska närmare. Det ställs dessutom i stark kontrast mot det particentraliserande system vi har i vårt eget land.

Det tål också att tänka på hur dessa typer av mer perifera val påverkar det verkliga partisystemet. En av Edinburghs universitets tidigare “rectors” är exempelvis nuvarande engelske premiärministern Gordon Brown.  Det är frågan vad som formar “bäst” politiska broilers: ett system där man når toppen genom att hålla käften och gömma sig i partikansliets korridorer, eller ett system där politikerna redan på lägre nivåer måste möta väljarna både i valsituationen och i ansvarig position efter en valvinst.

Egentligen kanske jag borde nöja mig där. Det finns i och för sig en bred majoritet för ökat personval bland riksdagspartierna, hela borgerligheten och miljöpartiet är ju teoretiskt vänligt inställda, men i praktiken har ju borgerligheten i och med FRA visat att personvalets effekter inte är önskvärda. Jag tror borgerligheten räds ett alltför ökat personval, det skulle ju flytta makten ut ur partistyrelserummen, ut ur regeringskansliet och inte i händerna på väljare och enskilda riksdagsledamöter.

På ett sätt är det nog synd att borgerligheten sitter i regering. Det är lätt att vara personvalsförespråkare i opposition. En liten grupp fritänkande riksdagsledamöter är då bara ett positivt inslag. När dessa riksdagsledamöter måste tvingas in i fållan för att rösta på något som regeringspartirepresentanterna kommit överens om i slutna kammare, blir riksdagsledamöter som i högre utsträckning står fria från partierna betydligt mindre attraktivt.

Samtidigt har socialdemokraterna och vänsterpartiet en betydligt mer negativ syn på personvalet, även i teorin. Så med allt detta i åtanke, är en sänkning till 5% en stor framgång.

Men trots detta kan jag verkligen inte känna mig nöjd. 5% är nämligen fortfarande väldigt mycket. Det är nämligen inte 5% av avgivna personröster som krävs, utan 5% av samtliga det partiets röster i den valkretsen. Härliga Zaida Catalán fick exempelvis  nästan 20% av alla personröster på Miljöpartiet i Örebro län i valet 2006. Men ändå räknades det som bara 3,6% eftersom drygt 6000 MP-väljare i Örebro valde att inte kryssa någon alls.

Nu fick valsedelns toppnamn, Mikael Johansson, ändå tio personkryss fler än Zaida, så just i detta fallet spelade det ingen roll. Men hade det varit tvärtom, om Zaida fått fler kryss än Mikael, så hade ändå Zaida inte blivit vald. Inte främst eftersom det finns en spärr, utan för att spärrsystemet räknar med att alla som inte kryssar någon alls egentligen stödjer valsedelns rangordning. Jag tycker det är absurt. Det är som att en blank röst på valdagen innebär att man stöder sittande regering.

De som väljer att inte kryssa alls borde räknas på samma sätt som blanka eller ej avgivna röster, det vill säga inte alls. Såpass många visar sitt stöd för valsedelns rangordning genom att kryssa någon på redan valbar plats att det är svårt nog förpersoner längre ned på listan att gåom. Att ovanpå detta räkna så att uteblivna kryss i praktiken blir stöd till toppnamnen tycker jag är grym overkill.

Andra bloggar om: politik, samhälle, personval, val, partier, miljöpartiet, demokrati
Pingat till intressant.se