Tacome-dalen i Zabul-provinsen

Den 4 november ska regeringen lägga fram sitt förslag om de svenska trupperna i Afghanistan. Överläggningar pågår nu mellan alliansen och de rödgröna partierna.

Som gammal pacifist så kan det tyckas självklart vad min åsikt är. Krig är aldrig en bra lösning på ett problem. Däremot tycker jag att debatten om den nuvarande militära insatsen är märklig.

En del debattörer ställer militär närvaro mot civil närvaro, exempelvis med biståndsverksamhet. Hans Linde har presenterat det som Vänsterpartiets åsikt i Aftonbladet. Birger Schlaug har också skrivit om saken, genom att ställa en del märkliga frågor på sin blogg. Schlaug och Linde är överens om att vi borde ha bistånd istället för militär. Det är också så jag uppfattat den gemensamma rödgröna linjen, som ju talar om ett slutdatum för svenskt militärt deltagande i Afghanistan senast 2013.

Det är ett märkligt resonemang. De olika afghanska styrkorna är inte ens nära att kunna hantera egen kontroll över ens stora delar av landet. Effekten av ett totalt militärt tillbakadragande blir därför att talibanerna kan återta makten. Många biståndsorganisationer har förstås en vana av att operera i icke-demokratiska stater och gör så relativt lyckosamt. Men det är alltid på ledarnas villkor. Kanske skulle en ny talbianregim acceptera utbildning och rättigheter för kvinnor, och bli en övergång till en demokratisk muslimsk nation. Kanske. Men det finns faktiskt inget som talar för det.Ett totalt militärt tillbakadragande vore att acceptera fortsätt stenhård teokratisk diktatur i Afghanistan.

Linde tar också upp det faktum att kriget i Afghanistan inte kan vinnas militärt. Det är det knappast någon som betvivlar, inte minst med tanke på att talibanerna kan söka skydd i grannlandet Pakistan om det skulle knipa. Frågan måste dock ställas vem som Linde egentligen menar tror att kriget ska vinnas militärt. Åtminstone är det inte tänkt att utländska styrkor ska besegra talibanerna. Planen är att utländska militära styrkor ska skydda Afghanistan tills afghanerna kan göra det själva. En militär seger är alltså när afghanerna själva säger: “okej, vi är redo, ni kan åka hem nu”. Det vore också demokratins seger; en starkare bas för en demokratisk utveckling än en sådan situation skulle vara har vi inte sett på länge i Afghanistan.

Ett relaterat problem är vanan att diskutera de svenska styrkorna som om de vore där på egen hand, snarare än del av ett större internationellt åtagande. En del debattörer verkar acceptera behovet av utländska styrkor i landet, men tycker bara att Sverige inte ska behöva ta ansvar för detta. Det tycker jag är hyckleri. Så länge vi anser att en militär insats fortsatt behövs ska Sverige vara en del av den. Först när vi inte anser att det längre behövs kan vi åka hem.”Vi åkte till Afghanistan i en bred internationell koalition och vi bör också lämna landet som en koalition” skriver Robert Egnell på DN Debatt och det håller jag helt med om.

Tidsplanen, det som i Sverige verkar vara den största (inrikes)politiska stötestenen, är för mig en ickefråga. Kabulkonferensen slog fast att målet är att de afghanska styrkorna ska ha egen kontroll över hela landet 2014. Det är dock en målsättning, ingen deadline. I samma dokument slås fast att den internationella insatsen förbinder sig att hjälpa afghanerna både före och efter, beroende på vilket behov som finns. Att då göra årtalsexercis till riksdagens främsta verksamhet tycker jag är oseriöst.

Den enda tidsplanen borde vara att vi åker hem när de afghanska styrkorna kan hantera situationen själva. Vi åker hem när afghanerna själva ber oss om det. Vi har ett uppdrag som går ut på att hjälpa till att bygga upp ett demokratiskt Afghanistan som kan klara sig självt. Vi åker hem när det är klart.

Andra bloggar om: politik, samhälle, afghanistan, försvar, bistånd, krig
Pingat till intressant.se
Foto: CC-AT | The US Army | www.flickr.com/soldiersmediacenter

Antanas Mockus

Antanas Mockus, grön presidentkandidat i valet i Colombia, ser ut att förlora kampen om presidentposten. Enligt siffror från spanska El País var det Juan Manuel Santos, tidigare försvarsminister, som vann första valomgången. Santos fick 47% av rösterna, mer än dubbelt så mycket som tvåan Mockus.

Det krävs 50% av rösterna för att vinna valet, så Santos och Mockus möts igen i en andra valomgång. I den valrörelsen antas dock Santos få stöd från flera av de övriga kandidaterna, åtminstone trean Germán Vargas Lleras och konservativa partiets Noemí Sanín. Vargas fick i första omgången drygt 10% och Sanín drygt 6% av rösterna, röster som nu förväntas gå till Santos.

Santos går alltså in i den andra valomgången med ett stöd på över 60%, och mycket ska till för att Mockus ska kunna utmana på riktigt. Bara tre veckor återstår till den andra valomgången, och med ett så svagt resultat i den första omgången – i opinionsmätningarna Santos och Mockus legat runt samma siffror, med Mockus flera gånger i ledningen  – kan luften gå ur Gröna partiets valrörelse.

Icke desto mindre har Mockus stått för en stor bedrift. Gröna partiet bildades officiellt så sent som i oktober 2009, och Mockus har sedan dess arbetat upp sig själv – och partiet – till en position av landets näst främsta. Det är en historisk bedrift, och en historisk företeelse bara att en grön kandidat når en andra omgång i ett presidentval i ett större land. För Gröna partiet handlar de närmaste tre veckorna om att försöka få stöd från så många som möjligt av de utslagna kandidaterna, och få gröna sympatisörer till vallokalerna. Oavsett hur det går efter valet handlar partiets arbete dock om att konsolidera den framskjutna position partiet fått i Colombia. Lyckas de med det kommer vi se en grön president i Colombia, antingen om tre veckor eller i något av de kommande valen.

Andra bloggar om: politik, samhälle, latinamerika, colombia, antanas mockus
Pingat till intressant.se
Foto: CC-AT-NC-SA Eltiempo.com | www.flickr.com/eltiempocom

Piratpartiet har hanterat det här utspelet ganska illa. Partiledare Rick Falkvinge stakar ut kritiken mot utspelet i att det inte står i debattartikeln hur MP kommer rösta.

“Så jag saknar två tydliga uttalanden från C, MP och V:

• Vi kommer aldrig att rösta för datalagringsdirektivet.
• Vi kommer att fälla en regeringskoalition där något ingående parti röstar för datalagringsdirektivet.

Detta är Piratpartiets ståndpunkter. “

Jag kallade mitt första inlägg i den här frågan “MP leder motståndet mot datalagringen“. Det står jag fast vid. Jag menar nämligen att Piratpartiet, bortsett från att ha rätt om att datalagringsdirektivet inte ska implementeras i Sverige, gör bort sig ur tre olika perspektiv:
1. EU-politisk strategi: hur slipper vi datalagringsdirektivet?
2. Kunnande: Vad handlar striden om?
3. Inhemsk politisk strategi: Vad kan PP driva igenom?

Ur samtliga dessa tre perspektiv har Miljöpartiet en bättre politik än vad Piratpartiet har. Piratpartiet gör mycket väsen av sig, Miljöpartiet har de politiska verktygen att få något gjort i en rödgrön regeringen. Jag går igenom dessa tre perspektiv nedan.

Hur slipper vi datalagringsdirektivet?
Piratpartiet har redan från första stund varit tydliga med sin linje för att stoppa implementeringen av datalagringsdirektivet, och det är samma linje som Falkvinge lyfter ovan: att rösta nej. Det är ett tydligt ställningstagande, och det ska de ha all heder för.

Problemet för Piratpartiet är att ett “nej”, oavsett hur tydligt, inte stoppar datalagringsdirektivet. Direktivet finns kvar oavsett hur vi ställer oss till det i Sverige. Piratpartiets linje går i stort sett ut på att leka struts, att stoppa huvudet i sanden och inte låtsas om direktivet. Deras huvudsakliga plan är att, när datalagringsdirektivet förs på tal, stoppa fingrarna i öronen och skrika högt för att slippa höra talas om det eller reagera på det.

Det är inte politik, det är obstruktion. Och visst är obstruktion bättre än att lägga sig platt, men bättre än obstruktion är att ta strid mot direktivet. Det är vad Miljöpartiet har sagt att vi ska göra, och genom att vi gör det kan vi få direktivet upphävt i hela unionen, på sikt rentav införa ett pan-europeiskt förbud mot datalagring. Även om vi inte lyckas fullt så bra öppnar vi ändå för möjligheten att i en omförhandling göra direktivet svagare, med fler integritetssäkringar obligatoriska, och också därigenom förbättra situationen något för mindre integritetsälskande länder. Framför allt ser jag möjligheten att få direktivet att bli frivilligt att genomföra.

Till sist finns det också en poäng med att inte bara vägra genomföra EU-direktiv. Det gynnar inte EU-systemet. Det finns direktiv som vi har drivit igenom som vi faktiskt tycker är bra, och som vi vill att andra länder ska införa. Om vi inför en praxis i EU där alla regeringar som inte gillar ett direktiv helt enkelt vägrar, väljer vi också bort möjligheten att påverka andra EU-länder inom samma system, och det gäller både integritetsfrågor likväl som andra frågor.

Att ta strid ger alltså en lång rad fördelar och möjligheter, som man avsäger sig om man som Piratpartiet bara säger nej. Och huvudpoängen är väl lite den, att om man tar strid så behöver man antagligen varken säga ja eller nej. Striden står nämligen inte främst i riksdagen, utan främst inom EU-systemet. Miljöpartiet tar striden på rätt ställe, och har därför en bättre möjlighet än Piratpartiet att lyckas.

Piratpartiet förstår inte frågan
Mitt andra problem med de lilas höga svansföring i den här frågan är att de inte överhuvudtaget verkar ha förstått vad det är de skriker om. Notera exempelvis att Falkvinge ovan skriver att PP aldrig kommer “rösta för datalagringsdirektivet”. Det kanske bara är en slarvig formulering, men faktum är att det inte är direktivet riksdagen eventuellt kommer rösta om. Riksdagen äger inte frågan om direktivet, det gör EU. Riksdagen äger frågan om implementeringen av direktivet.

Det kan tyckas vara en fånig formsak att reagera på, men Piratpartiets små fåniga formfel samlar ihop sig till en mycket relevant hög av sakfel. I mitt första inlägg i den här frågan lyfte jag fler liknande uppenbara sakmissar från Piratpartiet. Exempelvis att Falkvinge inte verkade ha koll på att Sverige blivit stämda av EU för att inte genomföra direktivet.

Ett tydligt exempel är Falkvinges reaktion när Tysklands konstitutionsdomstol slagit ned på Tysklands implementation av direktivet:

“Kan Tyskland, så är det helt uppenbart att vi också kan.”

Med detta menar Falkvinge att datalagringsdirektivet är dött i Tyskland, och att det innebär att det borde kunna vara dött i Sverige också. Men vem har påstått att det är dött i Tyskland? Det den tyska domstolen har ansett strida mot den tyska grundlagen är det tyska förslaget till implementation, inte direktivet i sig.

I Rumänien slog också där landets författningsdomstol ned på direktivimplementeringen. Då var Falkvinge än tydligare i sin totala oförståelse för vad det innebär:

“För politik handlar om att vilja och att våga. Den som inte vågar blir kroniskt överkörd av den som gör det.

Rumänien valde nyligen den här vägen. ‘Vi tänker inte införa datalagringsdirektivet, för det strider mot grundläggande mänskliga rättigheter.’ Där var det slut på historien för Rumäniens del.”

Men såvitt jag har kunnat hitta har inte den rumänska regeringen sagt att den nu ger upp försöken att implementera direktivet. Det citat som Falkvinge tillskriver Rumänien är inget den rumänska regeringen står bakom, och det är trots allt de som bestämmer om en ny proposition ska läggas eller inte. Ingenstans har heller EU gått ut och sagt att Rumänien nu slipper eller får dispens. Det är implementeringen som blivit nedslagen, inte direktivet.

Direktivet existerar fortfarande och Tyskland likväl som Rumänien har fortfarande det formella kravet på sig att implementera direktivet. Hur EU och respektive land hanterar detta har vi fortfarande att se. Kanske innebär det att EU släpper kravet på Tyskland/Rumänien, men troligare innebär det bara att de två länderna lägger fram nya lagförslag som respektive författningsdomstol kan acceptera.

Rick Falkvinge tycks inte förstå den stora skillnaden i detta, och det är oroväckande. Hur ska Piratpartiet kunna kämpa emot direktivet om de inte ens förstår skillnaden mellan direktiv och implementation, eller mellan författningsdomstol och att rösta nej i riksdagen?

I samma inlägg som Rumänien-citatet ovan kommer ifrån argumenterar Falkvinge vidare för att EMU är ett exempel på att Sverige inte behöver genomföra direktiv om vi inte vill. Falkvinge skriver också:

“Det finns flera andra direktiv som Sverige helt enkelt struntat i för att vi inte tyckt att de passat oss. Det är inte svårare än så att hantera datalagringsdirektivet precis likadant.”

Men så är det inte. Eller snarare: Falkvinge känner inte till “flera andra” direktiv som Sverige struntat i. I en kommentar på en direkt fråga skriver han att han inte vet om det finns flera direktiv, han hittade bara på det.

EMU är såvitt jag vet inget direktiv, och det finns inget formellt krav på Sverige att gå med innan vi uppfyller konvergenskriterierna (vilka det inte finns några krav på oss att uppfylla). Det enda direktiv som, såvitt Piratpartiet vet, Sverige faktiskt undkommit att implementera är avloppsdirektivet. Detta var dock inte riktat mot Sverige, vars avloppsrening var helt okej redan innan direktivet, varför EU-kommissionen knappast såg det som värdefullt att ta strid. Nu tycker uppenbarligen EU-kommissionen att det är värdefullt att ta strid, varför avloppsdirektivet är ett ointressant exempel.

Jag tycker det är helt förståeligt att Piratpartiet inte har full koll. Deras främsta kompetens är datateknik, inte politik. För att rösta nej i riksdagen behövs heller inte koll på alla sakfrågor. Men för att vinna debatten såväl i Sverige som i EU behövs mer på fötterna än gissningar och advokatyrer. Miljöpartiet har den politiska erfarenheten och detaljkunskapen för att se igenom sådana lätta retoriska fällor, och är därför det säkraste kortet när debatten tar fart.

Vad kan Piratpartiet egentligen driva igenom?
Mitt sista problem med Piratpartiet är en fråga som jag lyft flera gånger tidigare på den här bloggen: De lilas totala missförstånd av hur politiska förhandlingar går till.

Piratpartiets politiska strategi går ut på att på förhand avsäga sig ansvar för en stor mängd helt avgörande politiska frågor. I och med detta tänker de att de kan fokusera på vissa kärnfrågor och därför få bättre resultat där. Så långt är nog resonemanget både korrekt och rimligt. Problemet är när de i tanken gör en logisk kullerbytta från “bättre resultat” till “the perfect score”. Hela den piratpartistiska kommunikativa strategin bygger ju nämligen på att de tvärsäkert kan lova allt till alla, om än inom det de (något vagt) hänvisar till som “våra kärnfrågor”.

Anna Troberg, vice partiledare i PP, uttrycker det så här:

“Vi fläskar på ordentligt på några viktiga fokusområden. Det gör det omöjligt för oss att kompromissa med dem.”

Det gör att PP tror sig kunna lova att aldrig någonsin rösta för datalagring eller släppa fram en regering som gör det. Detsamma lovar de om ACTA, IPRED, FRA et cetera ad nauseam.

Vem tror på fullaste allvar att Piratpartiet kommer få igenom alla sina politiska frågor, direkt vid starten av nästa mandatperiod? Ingen seriös politisk bedömare. Ändå lovar Piratpartiet guld och lila skogar.

Det brukar sägas att det är lättare för Piratpartiet att få igenom sina frågor, helt eftersom de har färre frågor. Men en förhandling handlar inte i grunden om att övertyga motparten om förslagets förträfflighet. Det är inte en fråga om tid eller resurser. Motparten är fullt medveten om de idéer, förslag, fördelar och nackdelar som läggs fram i en förhandling.

Istället handlar en förhandling om ett samspel. Det i sin tur bygger på ett förtroende. En förhandlare som känner sig lurad kommer vara mindre benägen att ge bort fler förhandlingsvinster. Det måste hela tiden finnas ett förtroende i botten som grundar sig i att förhandlingen sker för att ge bästa möjlighet åt det regeringsalternativ man försöker bilda eller det regeringsalternativ som man har att leda Sverige.

Piratpartiets förhandlingsstrategi bygger på ett minimum av förtroende. Tvärtom, det bygger på utpressning. PP kommer säga till valets vinnare: acceptera våra villkor, annars gör vi oppositionen till regering. Det är en helt förlegad syn på förhandlingar. Utpressning är en del av varje förhandling, men det kan aldrig vara grunden till en lyckad förhandling.

Och för att på riktigt slå spiken i den kista som Piratpartiet kallar “strategi”: Vänligen notera att Piratpartiets vågmästarstrategi innebär att de släpper fram en minoritetsregering oavsett vad den regeringen driver för politik, i syfte att sätta majoriteten “i utvisningsbåset” för att de inte ville ge PP allt PP ville ha. Det innebär alltså även om då den minoritetsregeringen lägger fram förslag om FRA, IPRED, datalagring et cetera. Förslag som går igenom eftersom de, trots motstånd från de gröna och lila, kommer ha brett stöd även nästa mandatperiod.

Piratpartiet är ett missnöjesparti och som alla missnöjespartier kan de visa sig nöjda med att sitta i kammaren och rösta nej till det mesta, utan att själva få igenom något alls. Om det är därför Piratpartiet bildats, så har de valt helt rätt strategi.

Men det är inte vad jag söker i ett parti. Jag vill ha ett parti som kan kombinera starka idéer med både vilja och möjlighet att driva igenom sin politik. Det kan Miljöpartiet, eftersom vårt rödgröna samarbete bygger på att vi bygger upp ett förtroende för varandra och arbetar oss samman redan innan valet. Piratpartiet bygger sin strategi på utpressning parat med logiska kullerbyttor vilket till syvende och sist gör att de måste flytta berg under några korta veckor efter valet för att ens få igenom en väsentlig del av sin politik.

Att få igenom alla kärnfrågor utan att kompromissa, är helt enkelt inte möjligt. Så enkelt är det. Och det inser nog också Piratpartisterna. I en kommentar till ett inlägg på Falkvinges blogg skriver Mikael Nilsson:

“Däremot, skulle vi fälla en regering som gav oss uppriven FRA-kabel och uppriven IPRED, men inte upprivet dld? Om man fäller den regeringen får man kanske ha kvar FRA och IPRED liksom. Där ställs kärnfrågorna mot varandra, och svaret blir inte från början givet.”

Enligt partistyrelsens sekreterare är svaret inte från början givet om man ska släppa igenom datalagringen eller inte. Det sagt i en kommentar till samma inlägg där partiledaren ger ett explicit vallöfte om att fälla varje regering där något ingående parti röstar igenom datalagringen.

Och så anklagar de Miljöpartiet för dubbla budskap.

Miljöpartiet hymlar inte på det sättet. Vi kommer behöva kompromissa. Exakt vad vi kommer tvingas vänta med omöjligt att säga, men vi arbetar för att sluta så många tydliga överenskommelser med S och V som möjligt innan valet just för att ge väljarna besked. Så arbetar vi. Det tycker jag är seriöst och det är ett agerande jag känner förtroende för.

För det finns faktiskt ingen motsättning mellan principer och makt. Utan principer kan man i och för sig ha makt, men utan makt finns ingen mening med principer. Därför är det fel när Anna Troberg, i ovan länkat inlägg, ställer makten och principerna i motsatsställning mot varandra. Den som inte är beredd att driva igenom sin politik lite i taget – den som ställer den ideala uppgörelsen mot det bästa som går att få i stunden – kommer i praktiken aldrig gå igenom något alls. Den som gapar efter mycket mister i politiken alltid hela stycket.

Piratpartiet visar alltså igen en fetish för att gå på simpel retorik istället för att acceptera att den politiska verkligheten är komplicerad. De kan inte argumentera för sin sak utan att dra till med lögner och sakfel. Till och med deras starkaste kort, deras påstådda “ryggrad” och ovillighet till att kompromissa, innebär att det i praktiken bara är tomma tunnor; vilket till och med partiledningen inser och erkänner öppet att vallöftena kommer behöva brytas.

Jämför det med ett Miljöparti som vet att politik är komplicerat men tar tjuren vid hornen och ogräset vid roten för att göra rätt för oss. Ett Miljöparti som kan skilja relevant information från irrelevant och faktoid från sanning. Ett Miljöparti som har ett starkt track record av att få igenom grön politik, och arbetar hårdare än någonsin för att låsa upp S och V i överenskommelser innan valdagen.

Därför menar jag att Piratpartiet kanske skriker högst, men inte har bäst politik. Därför menar jag att Miljöpartiet leder motståndet mot datalagringen, likväl som mot IPRED, FRA och för andra integritetsfrågor.

Andra bloggar om: politik, samhälle, datalagringsdirektivet, trafikdatalagring, datalagring, privatliv, integritet, piratpartiet, miljöpartiet, bodströmssamhället
Pingat till intressant.se

Fler: Maria Ferm i P3 Nyheter

Tidigare utspel i frågan har varit otydliga och ibland till synes motstående. Vi har lagt för stor vikt vid att EU-direktiv faktiskt måste införas så länge de inte upphävs, och missat att peka på vad vi faktiskt kan göra för att stoppa lagen innan det går så långt som implementering.

För min del är det dock ingen kursändring, som påstås från flera håll. Den som kan något om partiet kan inte rimligtvis ha tvekat på vad som är partilinjen, frågan har hela tiden gällt hur vi hanterar partilinjen och framför allt hur vi kommunicerar den utåt. Mitt förra inlägg i frågan hette “Miljöpartiet leder motståndet mot datalagringen“. Hade det inte blivit så långt hade jag döpt detta inlägg till “Miljöpartiet fortsätter leda motståndet mot datalagringen, och talar nu också om det för väljarna”.

DN menar att utspelet kommer med anledning av den tyska författningsdomstolens beslut häromdagen att ogiltigförklara den tyska implementeringen av datalagringsdirektivet. Vänner av tv-serien “Vita Huset” känner logiken, eller brist därav, som “Post hoc, ergo propter hoc”. Det är ett logiskt felslut; samtidighet ger inte nödvändigtvis kausalitet.  Trycket har funnits internt, och det är detta som fällt avgörandet.

Andra bloggar om: politik, samhälle, datalagringsdirektivet, trafikdatalagring, miljöpartiet, bodströmssamhället
Pingat till intressant.se

Fler: Christian Valtersson, Max Andersson, Maria Ferm, Jakob Lundgren, Mark Klamberg, Mattias Bjärnemalm, Benjamin Juhlin

Efter det har S-V-MP slutit någon typ av överenskommelse i frågan. Exakt vad den innebär för framtiden är inte klart, eller åtminstone inte offentligt. Frågan har ju ännu inte kommit på riksdagens bord, så ännu finns varken möjlighet eller anledning att ta slutgiltig ställning i alla detaljer. Men jag har ännu inte sett någon grön företrädare konstatera att MP kommer rösta ja till datalagringsdirektivet när och om det kommer upp i riksdagen. Tvärtom förnekar partiföreträdare som Grön Ungdoms språkrör Maria Ferm och Jakop Dalunde just detta.

Vad som dock har framkommit är att uppgörelsen innebär att en rödgrön regering gemensamt kommer följa utvecklingen i andra länder som motsätter sig direktivet. Det är en bra del av överenskommelsen, då det innebär att vi redan i ett tidigt skede kan få en omförhandling av direktivet. En omförhandling vi i förlängningen måste ha för att stoppa direktivet från att bli svensk lag.

I övrigt har vi flera uttalanden från S och V om att vi ska rösta igenom datalagringsdirektivet. Jag drar inga slutsatser från detta, S har en historisk förmåga att projicera sina egna åsikter även på andra. Men för mig är det fullt möjligt – även om jag hoppas på motsatsen – att vi tvingas rösta igenom det. Inte för att S tvingar oss till det, utan för att EU tvingar oss till det. Frågan om vi tvingas rösta igenom direktivet innan omförhandlingen är ju inte huvudfrågan, det handlar bara om hur stora EU-böterna blir.

Men det är förstås mumma för populister som lurar i vassen. Här tänker jag såklart främst på Piratpartiet, som gick i taket över hela historien. Värt att notera är att de gick i taket redan innan överenskommelsen, exempelvis gick partiets Mikael Nilsson redan i onsdags ut med rena lögner om vad han menar att Miljöpartiet påstår. Det handlar inte om någon diskussion i sak för piratpartisterna, redan från dag ett handlade det om att misskreditera MP, på extremt skakiga grunder.

Rick Falkvinges vinkel är att MP säljer ut integriteten för regeringsmakten. Det senare lär vara den allmänna soundbiten från PP det närmsta halvåret. Deras mål om riksdagsplatser är mer avlägsen än på länge, och MP är en av de största orsakerna till varför de ser ut att misslyckas. En enad front mot det seriösa gröna integritetspartiet krävs för att försöka minska vår trovärdighet i frågorna.

Men hur ska då frågan hanteras? Hur agerar vi politiskt för att slippa datalagringsdirektivet som svensk lag? Det vill säga, frågan handlar inte hur vi minskar effekterna av en sådan lag, utan frågan gäller hur vi slipper den.

Piratpartisternas linje är här tydlig, det får man allt ge dem. De säger nej. Punkt. De säger nej och gör det med emfas. Gott så. Men vad innebär det här nejet? Det är däremot oklart.

Direktiv är i grunden tvingande. EU:s medlemsstater måste införa direktiv som EU beslutar om, inom en viss tid. Det här är dock en teoretisk konstruktion, det finns gott om exempel på direktiv som inte genomförts utan att EU agerat. Jakop Dalunde skriver också om detta:

“‘Måste inte medlemsstater implementera EU-direktiv?’

Och på den frågan är svaret ja. Det finns ju undantag, men dessa bygger på att direktiven är oviktiga (avloppsdirektivet), att kommissionen bedömer det mer strategiskt att vänta (euron) eller att medlemsstaten är stor och att det finns bred inhemsk politisk uppslutning (brott mot stabilitetspakten).”

Flera piratpartistiska debattörer hänvisar på olika bloggar och i olika kommentarer till att direktiv inte alls behöver genomföras, om man inte vill. Exempelvis med hänvisning till just oviktiga direktiv som avloppsdirektivet, eller Euron. Det kan synas som ett bra argument, men då bortser man också från att vi inte blivit dömda och hotade med vite för införandet av varken avloppdsdirektivet eller Euron.

Att bara inte göra det håller alltså inte längre. Detta verkar dock inte bekomma Piratpartiet det minsta. Eller så förstår de inte att frågan redan är avgjord. Rick Falkvinge skriver exempelvis:

“Piratpartiet [...] tänker säga “stäm oss då, era jävlar” till EU-kommissionen”

Men Rick, det är ju det de har gjort! Förutom i AB-länken ovan även exempelvis i SvD. Stämningen är avgjord, domen har fallit. Vi förlorade.

En del piratpartister talar också om att dra EU-direktivet inför Europadomstolen. Det är en i huvudsak bra strategi, men den har ett stort aber. Till Europadomstolen får individer eller stater bara lyfta frågor där ens mänskliga rättigheter har blivit kränkta “direkt och personligen”. Vi kan alltså inte dra det inför Europadomstolen så länge vi har en regering som inte vill göra det, eller så länge någon individ i Sverige inte har drabbats av det.

Även här verkar det vara oklart för Piratpartiet vad som gäller, och framför allt är det oklart för mig vad de egentligen tycker borde ske. När Christian Engström ska beskriva vad han vill ska göras låter det som följer:

“Sverige måste inte alls införa datalagringsdirektivet. Vi kan hänvisa till Artikel 8 i Europakonventionen, som säger att var och en har rätt till skydd för sitt privatliv och sin korrespondens.

I våras skrev Erik Josefsson och Camilla Lindberg en gemensam debattartikel i SvD där de går igenom hur vi kan göra i detalj.”

Problemet för Engström är att länkad debattartikeln inte alls “går igenom hur vi ska göra i detalj”. Det går faktiskt inte igenom hur vi ska göra alls. Det enda som ens kommer nära är:

“Ett verkligt europeiskt ledarskap skulle istället ta tjuren vid hornen och se till att få frågan om datalagringsdirektivet är förenligt med Europakonventionen besvarad.”

Det citatet säger något om vad EU borde göra, och inte särskilt i detalj. Den här förvirringen och oklarheten gör det mycket tydligt att Piratpartiet inte har en aning om hur situationen ska hanteras. De känns inte ens vid att det är en ny situation efter att EU-domen har fallit. De tänker inte hantera den politiskt och de vet inte hur de lyfter den juridiskt. Är du imponerad av denna påstådda slagkraftighet? Det är inte jag.

Miljöpartiet har en politisk linje för att hantera den nya situationen, efter EU-domen: Vi vill omförhandla EU-direktivet. Enligt artikeln i SvD ovan kan det också vara nya EU-kommissionären Malmströms linje. Det ger nya möjligheter, men det kommer inte hända av sig självt. Vi måste ligga på, och där bidrar inte Piratpartiet ett dugg i nuläget, när de istället för att försöka lösa problemet i sak attackerar Miljöpartiet.

En omförhandling öppnar nya möjligheter. Målet måste vara att få det helt urvattnat eller rent av slopat. Det är möjligt i en omförhandlingsprocess. Det är inte möjligt genom att sätta sig på tvären och dra på Sverige stora bötesskulder.

Piratpartiet gör en stor sak av att det nu är sju partier som tänker rösta ja till datalagringsdirektivet. Det är som tidigare påpekat inte säkert att det är sant, rapporteringen är förvirrad och informationen från Miljöpartiet själva extremt otydlig. Men sanningen är att det inte spelar någon roll om det är 3, 5 eller 7 partier i riksdagen för datalagringsdirektivet. Det räcker om det är två: S och M. Nu har det dessutom länge varit 5 partier, vilket borgar för en bred majoritet alldeles oavsett vad V, Mp och PP tycker.

Det är en politisk verklighet som varje parti måste förhålla sig till. Det spelar ingen roll hur mycket man skriker, om man inte samtidigt förändrar hur rösterna faller ut i slutvoteringen i kammaren. För det är trots allt i riksdagskammaren besluten fattas, inte på rickfalkvinge.se.

Piratpartiets strategi för det här är, som alltid, att bli vågmästare och göra frågan till kabinettsfråga. Om de inte får som de vill fäller de regeringen, helt enkelt. Och det låter väl bra. Men vänta, har vi inte hört det här förut?

Piratpartiets strategi för vågmästarställning i riksdagen bygger, förutom på just vågmästarställning (och riksdagsmandat) på att endera block “accepterar deras krav”. Antingen direkt eller efter ett tag av obstinerande från PP. Problemet är att det inte tas upp någonstans vad som händer om ett block accepterar delar av partiets krav, men inte andra. Om en potentiell regeringsbildare erbjuder PP att lägga ner FRA, att slopa IPRED-lagen, att ta strid för en reformerad upphovsrätt och en reformerad patenträtt, men samtidigt vilja rösta ja till datalagringsdirektivet. Skulle då PP säga “tack, men nej tack”? Och om man gör det, vad får det då för konsekvenser?

Jag har tidigare beskrivit hur partiets strategi för vågmästarställning är dålig. Den bygger på en premiss som inte tar hänsyn till att förhandlingar kräver eftergifter från båda parter. PP:s strategi bygger på utpressning, och det kommer inte fungera i längden.

Men här ställs verkligen frågan på sin spets. För PP:s strategi bygger på att om inte det vinnande (största) regeringsalternativet accepterar PP:s krav så kommer partiet släppa fram minoriteten till regeringen, och stödjer denna regerings förslag förutom i partiets egna frågor. Men det är ju en värdelös strategi, eftersom S+M i allt väsentligt är helt överens i Piratpartiets egna frågor. Strategin innebär i det här fallet att partiet måste acceptera en regering som röstar för till exempel datalagringsdirektivet.

Det är tvärt emot partiets vallöften nu. Partiledaren skriver nämligen:

“Dessutom sätter vi statsministerposten och regeringsmakten på spel över frågan. Ingen blir statsminister med vårt stöd som inte öppet tar strid mot Bryssel i sådana här dumheter”

Men enligt partiets egen strategi är det precis vad man kan bli.

Varför kan då inte Piratpartiet formulera vallöften som faktiskt går att genomföra, eller åtminstone passar ihop med partiets politiska strategier? Jo, för att partiet inte är ute efter att driva politik. Partiet är ute efter att ragga väljare/medlemmar et cetera, och då fungerar plakatpolitik och hårda ord bättre än att driva sakfrågorna. Se bara på vänsterpartiet, riksdagens högsta tonläge och slagkraftigaste politiska retorik. Men vad har de drivit igenom, vad har Vänsterpartiet förändrat i Sverige?

Miljöpartiet är inte ett parti som lockar väljare genom att låtsas vara mest radikala. Vi fokuserar på att göra Sverige så grönt som möjligt. I det arbetet är vi ganska ofta mest radikala, för att Sverige idag för en radikalt dålig politik, men vi kan alltid backa upp vårt agerande med att det är genomförbart. De ofantliga mängder grön politik vi drev igenom under förra mandatperiodernas samarbete med S och V talar för sig själva: Miljöpartiet kan förändra.

I fallet datalagringsdirektivet är det inte en bra sakpolitik att bara “säga nej”. Det är inte seriöst att säga “stäm oss då, era jävlar” när vi redan har blivit stämda och förlorat. Vad som däremot är en bra politik är att omförhandla direktivet, att dra igång hela den processen på nytt. Vill vi slippa datalagringsdirektivet som svensk lag i framtiden är det den mest framkomliga vägen. Miljöpartiet leder motståndet mot datalagringen; leder kampen för integriteten. Bakom oss går Piratpartiet och skriker okvädningsord. Allt är alltså precis som vanligt.

Andra bloggar om: politik, samhälle, datalagringsdirektivet, trafikdatalagring, piratpartiet, miljöpartiet, bodströmssamhället
Pingat till intressant.se

I Costa Rica genomförs också idag första omgången av presidentvalet. Laura Chinchilla från Partido Liberación Nacional, PLN ligger klart bäst till. PLN är i costarricansk politik motsvarigheten till Sveriges socialdemokrati, i flera aspekter. PLN är liksom SAP medlemmar i socialistinternationalen. Men PLN har liksom SAP format sitt land, och blivit det det statsbärande partiet. Sedan inbördeskriget 1948 har PLN prenumererat på presidentposten. Fram till 1998 förlorade de aldrig mer än ett presidentval på raken. Kristdemokratiska PUSC, Partido de Unidad Socialcristiana, vann både 1998 och 2002, innan Oscar Arias återigen vann valet för PLN 2006.

Arias är mycket populär i Costa Rica. Det fredspris han vann i slutet av åttiotalet, under sin första period som president, lär inte skada hans trovärdighet. Nu är frågan om Chinhilla kan rida ut Arias-vågen. Vinner hon är det första gången sedan just Arias vann 1986 som PLN vunnit två val i rad.

Laura Chinchilla Miranda avgick från posten som vicepresident under Arias för att kandidera till presidentposten. Hon är en del av den vänsterreligiösa vinden över latinamerika, även om det i det här fallet är mer religion än socialism. Exempelvis har hon tagit klart ställning mot aborter (och dagen-efter-piller), mot att separera kyrkan och staten (något Arias velat göra) och sagt sig vilja införa ett “familjedepartement”. Hon har också uttalat att presidentpalatset kommer hålla dörrarna helt öppna för religiösa grupper om hon vinner.

Främsta utmanarna är Ottón Solís och Otto Guevara. Guevara, grundare av libertarianska partiet Partido Movimiento Libertario. Partiet grundades som libertarianskt, men har rört sig mot mitten och är nu snarare klassiskt liberalt. Guevara själv har tidigare velat avskaffa de starka statliga trygghetssystemen, men säger sig nu vilja stärka dessa. Han går till val på sänkta skatter, ökad trygghet och mindre byråkrati. Guevara kandiderade också både 2002 och 2006. 2006 kom han trea med 8,48% av rösterna.

Otton Solís är tidigare minister för PLN, som bröt sig ur och startade Partido Accion Ciudadanda (Citizens’ Action Party, möjligen översättbart till medborgaraktionspartiet). 2006 var han nära att vinna över PLN:s Oscar Arias. I första valomgången var det extremt jämnt mellan Solís och Arias, efter omräkning av rösterna vann dock Arias, och eftersom han kom över nödvändiga 40% av rösterna (40,92%) blev det ingen andra omgång. Solís slutade på 39,8%.

Solís bygger sin politik på anti-korruption, lika möjligheter och medborgarnas delaktighet i politiken. Dessutom ledde han motståndet mot frihandelsavtalet DR-CAFTA (Dominican Republic – Central America Free Trade Agreement. I Costa Rica känt som TLC, Trato de Libre Comercio). CAFTA röstades dock igenom i en folkomröstning 2007, om än knappt.

Det parti som tidigare varit den stora starka konkurrenten till PLN är PUSC. PUSC byggdes kring före detta presidenten Rafael Angel Calderón Guardia, som byggde upp det sociala trygghetssystemet (La caja). Partiet drabbas dock 2004av en korruptionsskandal när två före detta presidenter arresterades och anklagades för korrutption. Miguel Ángel Rodríguez Echeverría och Rafael Ángel Calderón Fournier fälldes båda i slutet av 2009.

Calderón Fournier, son till Calderón Guardia, skulle blivit PUSC:s presidentkandidat, var det tänkt. Ambitioner som grusades när han dömdes till fängelse. Partiets ledare Luis Fishman blev partiets presidentkandidat i Calderón Fourniers ställe. Han har satsat på en stor och bred kampanj, partiet har ju stora resurser från tidigare storhetstider. Fishman har dock mycket små chanser att vinna, och går bland annat till val som “det minst dåliga” alternativet.

Laura Chinchilla står som solklar favorit i valet. Det skulle vara en smärre katastrof om hon inte får flest röster i denna första omgång. Frågan är dock om hennes röster räcker till för att undvika en andra omgång. I Costa Rica gäller regeln att en andra omgång kan undvikas om den kandidat med flest röster nått över 40%. I undersökningar ligger Chinchilla runt just 40%, så det blir på håret. Närmast ligger Guevara, som i olika undersökningar fått mellan 15-30% av rösterna, stödet för honom verkar också ha ökat under den senaste tiden.

Ottón Solís ligger en bra bit efter, och det verkar i skrivande stund som om en hel del ska till för att han ska ta sig till en andra omgång. De väljare som stödde honom för att han var en kandidat för förändring verkar ha gått över huvudsakligen till Guevara. PUSC:s Fishman ligger långt efter i undersökningarna, och har i praktiken ingen chans.

Costa Rica är några timmar efter Sverige, så tidiga resultat kommer nog först inatt.

För mer information om kandidaterna och valet på engelska, rekommenderas “Tico Times“, på spanska “La Nación“.

Andra bloggar om: politik, samhälle, världen, europa, ukraina, latinamerika, centralamerika, costa rica, presidentval
Pingat till intressant.se

Noterbart är alltså att cirka 40% av väljarna har röstat på en annan kandidat än de som går att rösta på i den andra omgången. Det innebär rimligen att den som vinner dessa väljare också vinner valet. Julia Tymosjenko har redan börjat diskutera med fallna kandidater för att få deras stöd, och förhoppningsvis också deras röster.

Enligt wikipedia kommer utlandsröster räknas först om några dagar, och det slutgiltiga valresultatet kommer först 27 januari. Enligt de preliminära siffrorna är dock kandidaterna 1-3 så långt ifrån varandra att deras placering lär bestå.

Enligt Ekot (och wikipedia) förväntas en andra valomgång hållas 7 februari.

Andra bloggar om: politik, samhälle, världen, europa, ukraina
Pingat till intressant.se

Piñera blir därför landets första högerpresident (han betecknas som center-höger) sedan Pinochet. Han påminner om Italiens Berlusconi i det att han äger en egen TV-kanal (Chilevisión), en betydande bit av landets mest populära fotbolslklubb (Colo-Colo) och nästan en tredjedel av landets främsta flygbolag (LAN Airlines) . Enligt BBC har han dock lovat att upprätthålla och fortsätta de socialpolitiska program som införts av tidigare regimer.

Den oväntade succén i presidentvalets första omgång, Marco Enriquez-Ominami, också känd som MEO, stödde Frei i valets andra omgång. MEO, som fick hela 20% av rösterna i första omgången, fick inte delta i primärvalet inom den center-vänsterkoalition som sedermera nominerade Frei till sin kandidat. Istället drev MEO presidentvalskampanjen som oberoend kandidat och nu har han startat ett eget parti (länk på engelska).

Piñeras koalition har 58 av 120 mabdat i representanthuset och 16 av 38 mandat i senaten. Freis koalition har 57 mandat i representanthuset och 19 mandat i senaten. Övriga mandat i båda kamrarna hålls av en mycket liten koalition vid namn “Chile limpio vote feliz” ([ett] rent Chile, rösta lyckligt) och oberoende ledamöter. Det är alltså majoritetsbyggande som väntar señor Piñera, vilket borgar för viss kontinuitet i politiken.

Andra bloggar om: politik, samhälle, chile, latinamerika, sydamerika
Pingat till intressant.se

Janukovytj vann presidentvalet 2004 men anklagades för valfusk vilket ledde till den orangea revolutionen. Landets högsta domstol beordrade till slut att den andra presidentsvalsomgången skulle tas om, varpå Jusjtjenko kunde utropas som vinnare i början av 2005. 

Nu verkar det inte otroligt att Janukovytj, som av Rapport passande nog kallas “politisk överlevare”, till slut kan utropas som president. Huruvida det blir lagligen eller genom valfusk är dock inte tydligt. OSSE har en stor valobservatörsstyrka på plats, så om det sker oegentligheter lär det uppmärksammas.

Julia Tymosjenko stod sida vid sida med Jusjtjenko under revolutionen och har under två perioder varit premiärminister, och har också gått in i valet som sittande premiärminister nu. De senaste opinionsmätningarna visar att hon har störst stöd efter Janukovytj och att dessa två, eftersom ingen sannolikt får 50% av rösterna redan i första omgången, går vidare till en direkt avgörande andra omgång.

Utöver dessa två huvudkandidater och sittande president Jusjtjenko, finns också en del uppstickare som satsar på att snuva antingen Jankuvytj eller Tymosjenko på biljetten till den andra omgången. De båda huvudkandidaterna har närmat sig varandra – Tymosjenko är exempelvis mer rysslandsvänlig och Janukovytj är mer västvänlig än tidigare. Med anledning av detta och toppkandidaternas starka band till makten och “etablissemanget” satsar flera kandidater på att utmåla sig själva som vägen till förändring. En kandidat har rentav bytt efternamn till “Motalla”, för att man ska kunna lägga en röst mot alla kandidater. 

Opinionsmätningarna slutar i Ukraina ett par veckor före valet. Men en rysk mätning ger Sergej Tigipko starkt stöd, såpass rent av så att han kan hota Tymosjenko. Väl i en andra omgång kan man tänka sig att han får Tymosjenkos stöd i utbyte mot att hon får fortsätta som premiärminister. 

I en andra omgång handlar det för kandidaterna att bredda sitt stöd, inte minst genom uttalat stöd från de övriga fallna kanidaterna. Här börjar också koalitionsbygget. Oavsett vem som vinner presidentposten behöver vederbörande nämligen bygga en koalition i parlamentet, och ledarna för de tre största partierna är just Janukovytj (Regionernas parti, 34,37% i parlamentsvalet 2007 och 175 mandat av 450), Tymosjenko (Juliua Tymosjenkos block, 30,71%; 156) och Jusjtjenko (Vårt Ukraina, 14,15%; 72). Utöver dessa tre stora finns ett par mindre vänsterpartier, men minst två av de tre stora behöver gå ihop för att forma en majoritet.

Det bäddar för antingen politisk orolighet direkt efter valet, eller stark stabilitet och status quo. Eller, som verkar ha blivit det huvudsakliga resultatet av revolutionen 2004, politiska oroligheter följt av status quo.

Andra bloggar om: politik, samhälle, världen, europa, ukraina
Pingat till intressant.se

Visst finns det stor utvecklingspotential. Tomas Eriksson lyfter fem punkter som han tycker Miljöpartiet borde fokusera på i den institutionella EU-debatten.

1. “Uppvärdera vårt arbete inom vår Europeiska partiorganisation. Låt detta vara sista året vi antar ett eget manifest till Europaparlamentsvalet. Energin bör istället läggas på att ge EGP en bättre politik utan narkotikaliberalism och annat dumt. Utan istället försvar för subsidaritetsprincipen och ett mer demokratiserat och direktdemokratiskt EU.
2. Gör kommissionsordförande till premiärminister i parlamentet. Det är det folkvalda organet som har legitimitet att utse och välja kommissionens ordförande. Denna ska också utses efter ideologisk färg inte efter kohandel mellan nationer. Detta kräver också att kommissionen blir en regering som kan fällas av parlamentet.
3. Ge domstolen tre tydliga uppgifter. För det första att granska nationell lagstiftning inte strider mot grundläggande mänskliga rättigheter. För det andra att övervaka efterföljandet av den inre marknaden. För det tredje att se till att EU parlamentet eller kommissionen tar sig befogenheter som inte är författningsenliga.
4. För att bevaka subsidaritetsprincipen bör en tydlig kompetenskatalog utformas där vilka beslut som ska fattas på vilken nivå ska framgå. Utgångspunkten för arbetet ska vara att ett beslut som inte med absolut nödvändighet måste fattas på EU nivå inte heller bör fattas där.
5. Avskaffa beslutanderätten för ministerrådet utan ge det endast en helt rådgivande roll.”

Tomas femte punkt är jag helt enig med honom om, och den tredje punkten har jag i nuläget inte så mycket att säga om. Jag vill istället fokusera på punkterna 2 och 4.

Men först ett par ord om punkt 1, om att lägga mer fokus på EGP. Jag tror det är helt rätt. För att driva en så effektiv europeisk politik som möjlighet behöver vi en stark europeisk organisation och röst.  Men det är lättare sagt än gjort.

Jag har i och för sig mycket lite erfarenhet från EGP men min uppfattning är ändå klar: EGP består av x antal fristående partier och det går inte att påverka EGP i långsiktig bemärkelse utan att påverka de medverkande partierna. Det går alltså inte att förändra EGP i något längre perspektiv genom att åka på de rådsmöten där EGP träffas. Vill vi bli delaktiga i en långsiktig förändring måste vi istället satsa på större utbyte mellan de olika gröna partierna i Europa. Det kommer ge oss större möjlighet att påverka medlemmarna liksom toppolitikerna i de andra gröna partierna, liksom förstås de ges möjlighet att påverka oss.

Så, det om det interna gröna arbetet. Nu till den institutionella debatten.

I sin andra punkt föreslår Tomas en premiärministerfunktion, som ska väljas av parlamentet. Jag tror det vore ett misstag. Jag håller med om att kommissionens ordförande inte ska utses i kohandel mellan nationerna, men just premiärministermodellen tror jag är fel väg att gå. Då får vi samma situation som många liknande system lider av, exempelvis Sverige, där premiärministern utses av majoriteten av parlamentet och där majoriteten av parlamentet då riskerar att tappa ansiktet om premiärministern misslyckas. Det är första steget till ett kraftit försvagat parlament. Jag skulle hellre se en direkt folkvald ordförande för kommissionen (kalla det sedan president, ordförande eller vad vi nu föredrar). Dels ger det en möjlighet till att ordföranden får en annan politisk färg än den största gruppen i EP, dels ger det möjlighet för en folkstyrd inriktningsprocess inom EU och dels ger det större möjlighet för ett självständigt parlament.

I sin fjärde punkt menar Tomas att vi ska ta fram en tydlig kompetenskatalog. Jag är helt överens om behovet: Det är tydligt att EU själva drar åt sig mer och mer makt i takt med tiden och att de nationella parlamenten inte säger emot i rädsla av att vara anti-europeer.

Men en kompetenskatalog, om än teoretiskt en klockren lösning, visar sig nog snart vara en utopi. För katalogen måste vara orimligt detaljerad, om exakt vad som ska beslutas var, ned på varje detaljsnivå. Det är orimligt att ta fram ett dokument. Men gör vi inte det så blir katalogen så övergripande att den lämnar stora möjligheter till tolkningar, och då är vi tillbaka i situationen att EU kommer tolka till sin egen fördel och medlemsländerna inte vilja säga emot.

Jag tror istället vi måste institutionalisera subsidiaritetsprincipen med grund i de enda som faktiskt vågar säga ifrån när det gått för långt, och de enda som egentligen har rätt att besluta vad “för långt” är: medborgarna.

En andra kammare i EU-parlamentet där varje land har lika många ledamöter, helst valda på starka personliga mandat, skulle ge nationer vars medborgare är mer skeptiska till EU större möjligheter att på ett konstruktivt sätt leda om EU-tåget på rätt spår. Genom att vara skiljda från den proportionellt valda församlingen ger det dem större möjligheter att agera enskilt och genom att inte vara proportionellt valda ger det en annan maktbalans.

Den maktdelningen, med president/ordförande, första kammare och andra kammare valda separat, ger inte bara största möjlighet för medborgarna att påverka utan också största möjlighet för de folkvalda att agera självständigt väl på plats. Det tror jag vore bra för EU.

Andra bloggar om: politik, samhälle, miljöpartiet, lissabonfördraget, egp, eu, europa, president, federalism
Pingat till intressant.se

Nu handlar det om decimaler, och då blir varje röst mer värdefull än någonsin! Enstaka röster kan trippla Miljöpartiets representation i Bryssel. Var mer och gör detta möjligt! Rösta grönt redan imorgon! (Eller senast på söndag.)

Skulden till detta lägger Hax på de tre svenska partier som INTE sitter med i ovanstående grupper. Enligt Hax är det inte socialdemokrater, moderater, folkpartister, centerpartister eller kristdemokrater – som var de som förhandlade dåligt med sina inte-så-frihetsälskande motparter i respektive partigrupp – som står att skylla. Istället är det miljöpartister, vänsterpartister och junilistningar, där åtminstone de två förstnämnda var helt överens med sina respektive grupper om ett (mycket bättre) förslag.

Så går det, nu ska Hax se till att minimera EU-valsrösterna på de gröna och vänstern. För även om dessa partier står upp för integritetsfrågor, fildelningsfrågor och frihetsfrågor på nätet så är det inte intressant, eftersom Hax personligen står alltför långt till höger för att acceptera dessa partier som rimliga alternativ.

Istället är det Christofer Fjellner (m) som får äran. Det faktum att Fjellners upprop för 166:an misslyckades är ju inte hans fel. Det står inte heller att skylle på de konservativa och de (påstådda) liberaler som inte heller stödde uppropet. Självklart är det de grönas och vänsterns fel.

Svenskarna i de konservativa och liberala grupperna kan arbeta hur bra som helst med dessa frågor. Faktum kvarstår dock att med en rödgrön majoritet i EU-parlamentet hade vi inte haft de här problemet till att börja med.

Vill du också att EU ska låta bli att reglera internet, sluta lägga sig i nationella domstolsprocesser och istället stå upp för individernas rättigheter på dessa områden? Då ska du rösta grönt!

Andra bloggar om: politik, samhälle, EU, Europaparlamentet, val 2009, miljöpartiet, piratpartiet

Eftersom jag då tror (hoppas) att grafiken inte är förväxlad utan att MP faktiskt fick 7% i mätningen, så skulle det innebära att det räcker för ett andra mandat. Även om vi inte får det andra förrns Lissabonfördraget går igenom (vilket vi inte vill att det ska göra, ironiskt!)

Anders Fogh Rasmussen har blivit vald till ny boss för NATO. Jag har ingen åsikt om detta egentligen, men intressant är rapporteringen om att Turkiet motsatte sig detta med anledning av Fogh Rasmussens hållning i fråga om Muhammedkarikatyrerna i Jyllands-Posten. Detta har här och var, bland annat från Turkiskt håll, refererats som att Fogh Rasmussen har trovärdighetsproblem i den muslimska världen.

I detta sammanhang tycker jag det är relevant att peka på det som exempelvis Fredrik Malm skriver om konflikten Turkiet vs Danmark. Där blir det tydligt att det Fogh Rasmussen gjort inte är att gå i konflikt med den muslimska världen, utan med tendensen att inskränka demokratiska friheter. Fogh Rasmussen stod upp för Jyllands-Postens rätt att publicera även smaklösa teckningar, för kurdisk TV att verka i och sända från Danmark och för Turkiska borgmästares rätt att skriva brev till honom själv.

Det gläder mig därför att NATO-ledarna inte vek sig för Turkiets veto mot dansken. Vad de “hemliga krav” är som landet fått igenom för att ge sig i namnfrågan får vi väl se. Förhoppningsvis kan Fogh Rasmussen dock stå upp för demokratiska värderingar även fortsatt.

Eeeh, alltså i den mån det går att tala om “demokratiska värderingar” i en krigsorganisation…

Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, danmark, turkiet, nato, fogh rasmussen, erdogan

Bävningen nådde enligt uppgift upp till cirka 6,3 på Richterskalan. Därigenom påminner den mycket om den jordbävning jag själv upplevde i början av året i Costa Rica. Då befann jag mig i huvudstaden San José, samtidigt som en jordbävning på 6,2 slog mot ett område strax norröver. Då dog cirka 15 människor, alla i närheten av epicentrum. I L’Aquila är siffran lägre, men kan eventuellt nå upp i samma summa till slut.

En magnitud av 6-komma-nånting på Richter-skalan är en “stor” jordbävning. Dock inte ovanlig. Enligt wikipedia sker det ungefär 120 sådana jordbävningar om året, världen över. De som drabbar bebodda områden lär innebära dödsfall i normalfallet.

Under mina två besök i Guatemala upplevde jag mindre skalv nästan ständigt. I området är mindre skalv så vanliga att invånarna oftast inte kände av dem, och roades av turisters reaktion på små icke-skalv. Men de hade alla historier att berätta om riktiga jordbävningar som drabbat dem, nära och kära. Bara en i raden av naturkatastrofer som med jämna mellanrum drabbar regionen.

Jordbävningen i Costa Rica var det största jag varit med om. Vid tillfället satt jag högst upp i ett, som jag upplevde det, ganska skraltigt hus som inhyste mitt vandrarhem i San José. Våningen högst upp var nämligen kombinerad takterass och restaurant/bar.

Jag kände direkt att det var starkare än något jag upplevt tidigare. Men van från att överreagera i Guatemala antog jag att det var helt normalt. Därför blev jag lite förvånad när vandrarhemspersonalen omgående kom springande och samlades kring TV:n, där nyheterna visades. Att det var något utöver det vanliga förstod jag när bilderna från TV-studion under bävningen spelades upp, och vi fick se nyhetsankarnas reaktion. Det här hände inte varje dag.

Någon halvtimme senare gick jag ut på stan, och såg då hur jordbävningen påverkade Josefinerna, som invånarna i San José kallas. Flera gator var helt avstängda, antagligen på grund av rasrisk eller dylikt. Många butiker var stängda, bland annat ICE, det statliga telefonbolaget, som jag hade ärende  till. Såvitt jag kunde se eller läsa mig till var dock skadorna i huvudstaden inte allvarliga. Ingen dog eller skadades allvarligt och ingen byggnad rasade.

Nära epicentrum, i byarna på sluttningen av och runt vulkanen Poás, var skadorna desto större. Totalt dog som sagt ungefär 15 personer.

Senare på resan i Costa Rica pratade jag med en vän i västra Costa Rica om jordbävningen. Hon hade inte själv känt av jordbävningen, men däremot hade några franska turister kommit in i hennes lilla bokhandel och berättat om sina upplevelser. De hade vid tillfället varit i en av de byar som drabbades hårdast. Min vän berättade att medan en av fransmännen berättade historien brast ett par av de andra ut i gråt. Då, bara någon vecka senare, var minnena fortfarande för starka.

Uppdatering 7/4: Nu någon dag senare är dödssiffran för Italien-bävningen uppe i tresiffrigt antal. Det senaste jag läste var 150, kanske ökar det än mer. Om jag inte missuppfattat något är detta alltså döda, inte skadade. Det gör det förstås till en mycket större tragedi än Costa Rica-bävningen, och jag vill påpeka detta för att inte någon ska ta illa upp av jämförelsen. Å andra sidan visar det också hur mycket värre det kunde gått i Costa Rica om bävningen hamnat direkt under en stad. 

Läs mer: BBC, Al Jazeera, NY Times, CNN, Reuters

Andra bloggar om: samhälle, italien, jordbävningar, jordskalv, costa rica

Verklighetens Josiah Bartlett

Missa inte presskonferensen som “Americans right to work” höll om sin kampanj för att “Employee Free Choice Act”. Lagförslaget handlar om rätten för arbetare att organisera sig i fackföreningar.

Det speciella med just den här presskonferensen är att Bradley Whitford, Martin Sheen och Richard Shiff, mer kända som Josh Lyman, President Bartlet och Toby Ziegler i “Vita Huset”.

Förutom att vara ett viktigt ämne och intressant att höra argumentationen runt det, så bjuder presskonferensen på en hel del skratt. Whitford drar bland annat Emmanuel Rahm-skämt.

I övrigt får vi under konferensen också möta de åtta personer som utgör ansikten till kampanjen.

Presskonferensen går att se här. (Uppdatering 2010-12-29: Videon verkar tyvär inte finnas kvar.)

Nyheten går också att läsa om i NY Times.

Andra bloggar om: politik, samhälle, vita huset, usa, fackföreningar, arbetarrätt
Foto: CC-AT-NC-SA Elizabeth Thomsen | www.flickr.com/ethomsen

Venezuelas nuvarande budget är baserad på ett oljepris om 60 USA-dollar per fat, men faktiska priser har sjunkit väl under detta. Nu måste Chávez lägga fram en ny budget, med oljeinkomster beräknade på 40 dollar per fat. En minskning om en trejdedel, vilket är ett oerhört slag mot den venezolanska ekonomin. Oljan står för 93 procent av landets exportintäkter och ungefär halva av inkomsterna i den federala budgeten.

I Chávez nya budget är därför kostnaderna sänkta med 6,7%, övriga intäktsbortfall finansieras genom ökat lånande.

Chávez höjer också minimilönen, för närvarande 372 dollar i månaden. Enligt NY Times är dock inflationen i Caracas nästan 30% för närvarande, vilket innebär en reallönesänkning totalt.

Läs mer: Al Jazeera, BBC News, La Vanguardia

 Uppdatering 22:19: Chávez roar sig med lite Obama-bashing. Men vilket ord (“ignoramus” i engelsk översättning) använde egentligen Chávez? Information uppskattas. 

Andra bloggar om: politik, samhälle, venezuela, chavez, latinamerika, olja
Pingat till intressant.se

I sig är detta ingen stor förändring för Kuba, men det handlar om de två centralamerikanska länder, eventuellt undantaget Mexiko, med de närmaste (och eventuellt mest undergivna) relationerna till USA. Det går att diskutera om de två länderna hade kunnat genomföra reformen om USA starkt motsatt sig det.

Tillsammans med att USA lyft vissa restriktioner på Kuba-relationerna som Bush införde, går det att skönja en trend. En långsam trend, men ändå. Kanske är USA på väg att öppna upp sig gentemot Kuba. Obama-administrationen verkar i vilket fall inte ha samma hökaktiga inställning, i denna fråga. Däremot får vi se hur långt de vågar/vill gå.

Läs också i Costaricanska La Nación här och här.

Läs även andra bloggares åsikter om costa rica, el salvador, latinamerika, kuba, usa, politik, samhälle
Pingat till intressant.se

FMLN är, som namnet antyder, en gammal guerillarörelse från inbördeskriget men deras presidentkandidat detta år var för första gången inte en gammal guerilla-ledare. Mauricio Funes – som, precis som nuvarande president Saca, har palestinskt påbrå – är istället en TV-personlighet som nu gör karriär inom politiken,  en lyckosam sådan tydligen.

Funes får det nog svårt att genomföra några stora förändringar under sin femåriga mandatperiod. Med El Salvadors historia av inbördeskrig och en lång period av högerregim kommer en lyckosam FMLN-regering snarare behöva satsa på en väldigt mitten-orienterad politik, om än med vissa sociala reformer för att avhjälpa några av alla enorma sociala problem i landet. Det faktum att FMLN inte heller har majoritet i parlamentet, som domineras av tre stora mer eller mindre högerorienterade partier, försvårar arbetet ytterligare.

Vi får se hur det går, men vänstervinden i Latinamerika fortsätter blåsa och blåser starkt. Den visar också på en stor bredd. Allt från Chávez-tokerier till mer moderata vänsterpolitiker. Funes tillhör den senare gruppen och associeras hellre med Lula än med Chávez. Dock kommer Funes vända sig norrut lika mycket som söderut, han vill ha en god dialog med USA. USA är naturligtvis en viktig arena för El Salvador, inte bara för att landet är världens supermakt, utan för att där bor mer än en miljon Salvadoraner. I själva El Salvador bor drygt 7 miljoner.

Men El Salvador är nog en, i relation till sin ringa storlek, viktig partner även för USA. Under El Salvadors inbördeskrig under åttiotalet bildades Mara Salvatrucha i Los Angeles, i mångt och mycket uppbyggt på Salvadoranska guerrillor som flytt. Idag är MS en av de största gängen i USA och mycket av de två ländernas kontakt kommer nog röra hanteringen av dessa. Gängmedlemmar som tas till fånga i USA skickas ofta tillbaka till El Salvador, där de sprider gänget vidare.

Läs mer exempelvis på BBC, NY Times, Wikipedia, La Nacion (Costa Rica), El País (Spanien)

Läs även andra bloggares åsikter om el salvador, latinamerika, politik, samhälle
Pingat till intressant.se

Om ni inte redan läser Magnus Linton, gör det.

(Ja, det är lite irriterande att människan aldrig någonsin skriver ut konjunktionen “och”, men jag har lärt mig leva med det.)