“Att göra så som Tomas föreslår, med hint om NYPDs “goda arbete” tror jag riskerar leda till fler dömda brottslingar, men inte färre begångna brott eller färre offer för den delen”

Det kan låta som att jag inte bryr mig om huruvida brottslingar döms eller inte. Det jag menar är att det är sekundärt till att minska mängden begångna brott och offer. Och att det tidigare inte är det enda sättet att uppnå det senare. Men de som begår brott ska dömas, punkt.

Och nu ett kort svar på din fråga:

Återfallsbrottslighet är mycket vanligt.

Och nu en längre utläggning.

Nu har jag inga källor direkt till hands, men det är väl hyffsat vedertaget att straff fungerar rätt dåligt som brottförebyggande utan snarare är en produkt av moraliska värderingar, att brottslingar ska straffas.

En fällande dom kan leda till ett uppvaknande, en reaktion på markeringen från samhället att den dömdes agerande bryter mot de lagar vi demokratiskt kommit överens om. Individen väljer efter sitt straff att inte begå brott i fortsättningen, och allt blir bra. Det är så det förhoppningsvis fungerar.

Men för alla de individer där det inte gör det? Där dom efter dom, straff efter straff inte hjälper? Själva existensen av utbredd återfallsbrottslighet borde underkänna idén att främsta brottsbekämparen är ett system som tydliggör individens ansvar genom straff.

Missförstå mig inte nu, jag vill inte riva upp rättsstaten. Men anledningen till att de flesta inte begår bankrån är inte att de är rädda att åka fast. Och våldtäktspersonen stannar inte upp för att tänka på huruvida vi har samtyckeslagstiftning, eller hur många år straffet är på. Lagstiftning är såklart normerande, men det finns det annat som också är.

Och för att göra en koppling till ditt andra inlägg om spärrar och kollektivtrafik, och kommentaren kring snatteri. Förhållandet mellan antalet som snattar och som plankar har nog mindre att göra med risken att åka fast, än värderingen kring huruvida det är okej eller inte.

Och den värderingen konstitueras inte bara genom kontrollanter och böter.

Hellre då ifrågasätta och rekonstruera de samhällsstrukturer som förhärligar och uppmuntrar till de värderingar och handlingsmönster som är själva grunden till problemet.

Detta sagt, så vidhåller jag att strukturell rasism så gott som alltid är en grogrund för individuella tillkortakommanden. Men det betyder inte att individuella tillkortakommanden så gott som alltid bör lastas på strukturer. Ej eller att strukturell rasism är en ursäkt för att fritt få begå brott.

Men för att parafrasera Tomas, att individer ska ta ansvar för sina handlingar låter ju fint och bra. Men ett för ensidigt vilande på den principen kan få problematiska konsekvenser.

Resonemanget “Jag tycker det vore mer passande om vi faktiskt lägger skulden där skulden hör hemma. För vardagsbrottsligheten i storstäderna handlar det om att förövarna ska tillåtas ta ansvar för sina handlingar, oavsett etnicitet” tycker jag är allt för fritt från ett strukturperspektiv.

Jag tror att det är en försvinnande liten del av all vardagsbrottslighet som föregås av en rationell genomgång av fördelar och nackdelar, möjligheter och risker.

Att göra så som Tomas föreslår, med hint om NYPDs “goda arbete” tror jag riskerar leda till fler dömda brottslingar, men inte färre begångna brott eller färre offer för den delen.

Politikens syfte bör inte vara att ursäkta eller förbise strukturell rasism med att hänvisa till individens egna ansvar, utan istället riva ner strukturer och tillåta individers fria val.

“För övrigt, om man ser till olika gruppers överrepresentation och sådär, så torde gruppen män vara den allra mest överrepresenterade, och särskilt i våldsmål. Vilket ytterliggare understryker det individuella ansvaret för ens handlingar”

Närhelst en överrepresentation kan skådas, så bör en undersöka om det finns underliggande strukturer. Ska vi komma tillrätta med våldtäkterna så är vårt främsta medel feminismen, inte poliser.

Du får nog utveckla detta, för jag förstår inte alls. Det går att lasta misslyckanden på strukturer, men självklart ska en inte alltid göra det?

För övrigt, om man ser till olika gruppers överrepresentation och sådär, så torde gruppen män vara den allra mest överrepresenterade, och särskilt i våldsmål. Vilket ytterliggare understryker det individuella ansvaret för ens handlingar, uttalanden om att män är djur rör ju med rätta upp folk som inte vill bli ihopklumpade eller bli offer för strukturer.

Vi får heller inte glömma majoriteten av ungdomarna i miljonprogrammen. De som sköter sig, som jobbar hårt i skolan och på helgjobben. Som kommer från samma förhållanden som ligisterna, med samma förutsättningar i livet, men som sliter för att skaffa sig ett bra liv. Som tvingas stå ut med ligisterna mer än alla andra.

De ungdomarna har jag aldrig hört talas om i debatten. Istället lägger man allt fokus på de som missköter sig och deras handlingar får gå utan konsekvenser eftersom de är offer för strukturer. Vilka signaler skickar detta till de som sköter sig? Många ungdomar jag pratat med i miljonprogrammen (jobbar där med bl.a. ungdomar) vill flytta därifrån så fort de får råd. Hur ska dessa områden överleva och utvecklas om alla positiva ungdomar flyttar därifrån?

Jag tror inte att problemet med invandrarbrottslighet är enbart strukturellt, men jag tror att det är en viktig orsak till att vi ser mer brottslighet i den gruppen än i andra. Samtidigt som det med största sannolikhet finns vissa invandrare, precis som det finns vissa svenskar, som skulle begå brott oavsett hur mycket stöd och hjälp från samhället de fick.

Känns som du missade detta stycke. Känns lite konstigt att bli angripen för att ha varit onyanserad då.

Sen håller visserligen inte med dina slutsatser i det här inlägget, jag tycker det går att lasta individers misslyckanden på rasistiska strukturer. Sen ska en självklart inte alltid göra det.

Men jag menar att Sverige har betydligt större problem med rasistiska strukturer och individer, än med lata och kriminella invandrare. Jag menar också att det senare ofta är en produkt av det tidigare.