Tidsplan: Vi åker hem när det är klart
Tacome-dalen i Zabul-provinsen
Den 4 november ska regeringen lägga fram sitt förslag om de svenska trupperna i Afghanistan. Överläggningar pågår nu mellan alliansen och de rödgröna partierna.
Som gammal pacifist så kan det tyckas självklart vad min åsikt är. Krig är aldrig en bra lösning på ett problem. Däremot tycker jag att debatten om den nuvarande militära insatsen är märklig.
En del debattörer ställer militär närvaro mot civil närvaro, exempelvis med biståndsverksamhet. Hans Linde har presenterat det som Vänsterpartiets åsikt i Aftonbladet. Birger Schlaug har också skrivit om saken, genom att ställa en del märkliga frågor på sin blogg. Schlaug och Linde är överens om att vi borde ha bistånd istället för militär. Det är också så jag uppfattat den gemensamma rödgröna linjen, som ju talar om ett slutdatum för svenskt militärt deltagande i Afghanistan senast 2013.
Det är ett märkligt resonemang. De olika afghanska styrkorna är inte ens nära att kunna hantera egen kontroll över ens stora delar av landet. Effekten av ett totalt militärt tillbakadragande blir därför att talibanerna kan återta makten. Många biståndsorganisationer har förstås en vana av att operera i icke-demokratiska stater och gör så relativt lyckosamt. Men det är alltid på ledarnas villkor. Kanske skulle en ny talbianregim acceptera utbildning och rättigheter för kvinnor, och bli en övergång till en demokratisk muslimsk nation. Kanske. Men det finns faktiskt inget som talar för det.Ett totalt militärt tillbakadragande vore att acceptera fortsätt stenhård teokratisk diktatur i Afghanistan.
Linde tar också upp det faktum att kriget i Afghanistan inte kan vinnas militärt. Det är det knappast någon som betvivlar, inte minst med tanke på att talibanerna kan söka skydd i grannlandet Pakistan om det skulle knipa. Frågan måste dock ställas vem som Linde egentligen menar tror att kriget ska vinnas militärt. Åtminstone är det inte tänkt att utländska styrkor ska besegra talibanerna. Planen är att utländska militära styrkor ska skydda Afghanistan tills afghanerna kan göra det själva. En militär seger är alltså när afghanerna själva säger: “okej, vi är redo, ni kan åka hem nu”. Det vore också demokratins seger; en starkare bas för en demokratisk utveckling än en sådan situation skulle vara har vi inte sett på länge i Afghanistan.
Ett relaterat problem är vanan att diskutera de svenska styrkorna som om de vore där på egen hand, snarare än del av ett större internationellt åtagande. En del debattörer verkar acceptera behovet av utländska styrkor i landet, men tycker bara att Sverige inte ska behöva ta ansvar för detta. Det tycker jag är hyckleri. Så länge vi anser att en militär insats fortsatt behövs ska Sverige vara en del av den. Först när vi inte anser att det längre behövs kan vi åka hem.”Vi åkte till Afghanistan i en bred internationell koalition och vi bör också lämna landet som en koalition” skriver Robert Egnell på DN Debatt och det håller jag helt med om.
Tidsplanen, det som i Sverige verkar vara den största (inrikes)politiska stötestenen, är för mig en ickefråga. Kabulkonferensen slog fast att målet är att de afghanska styrkorna ska ha egen kontroll över hela landet 2014. Det är dock en målsättning, ingen deadline. I samma dokument slås fast att den internationella insatsen förbinder sig att hjälpa afghanerna både före och efter, beroende på vilket behov som finns. Att då göra årtalsexercis till riksdagens främsta verksamhet tycker jag är oseriöst.
Den enda tidsplanen borde vara att vi åker hem när de afghanska styrkorna kan hantera situationen själva. Vi åker hem när afghanerna själva ber oss om det. Vi har ett uppdrag som går ut på att hjälpa till att bygga upp ett demokratiskt Afghanistan som kan klara sig självt. Vi åker hem när det är klart.
Andra bloggar om: politik, samhälle, afghanistan, försvar, bistånd, krig
Pingat till intressant.se
Foto: CC-AT | The US Army | www.flickr.com/soldiersmediacenter
Short URL: http://www.melinen.se/blogg/?p=1471
Posted by Tomas Melin
on 10-10-23. Filed under politik, Senaste inlägg, utrikes.
You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0.
You can leave a response or trackback to this entry
Om vi ska åka hem när det är klart krävs det att vi närmar oss att bli klara för att ens kunna åka hem någon gång. Så ser det inte ut idag. Talibanerna tar över mer och mer områden och vi får spö rent militärt sett. Det militära funkar inte.
Sedan så var vårt ursprungliga uppdrag att se till att Usama Bin-Laden blev gripen pga av attackerna mot WTC den elfte september. Det verkar gå lika bra som vår krigsföring…
Vill man ha som uppdrag att försvara flickskolor bör man utreda vilket land i världen där vi har störst möjlighet att lyckas och sedan anfalla det för att kunna försvara deras skolor. Idén om att världens mest kristna land ska ockupera Afghanistan och alla i Afghanistan ska tycka att det är okej känns sådär, speciellt med tanke på att Sovjet kastades ut ur Afghanistan på 80-talet.
Benjamin! Jag skriver inte att “klart” innebär att kriget mot talibanerna är vunnit. “Klart” innebär att afghanerna kan försvara sig själva. Det arbetet är på god väg, men gynnas knappast av att stressas fram.
Sveriges uppgift i Afghanistan är att bygga skolor och det civila samhället. Inte att vara där militärt.
Genom att agera militärt undergräver vi förtroendet/effekten av övriga svenska insatser. Det goda ‘slås ut’ av den militära insatsen, är det som präglar afghaners bild av det svenska.
Svenska militära insatser kan visst vara befogade, som kanske i Liberia el Kongo, men i Afghanista konkurrerar insatserna med varandra. Därför ska Sverige inte närvara militärt i Afghanistan.
Frågan om att hålla bistånd och militära insatser åtskiljda är intressant (och en del av USA:s närvaro gör precis tvärtom), men det betyder inte att det inte finns behov av militärer alls. Hur är det moraliskt försvarbart att lämna det militära åt andra?
Bra, Tomas! Detta är helt rätt resonerat. Denna låsning vid fixa slutdatum ignorerar totalt vad det är den militära insatsen är där för att åstadkomma. Om fler tänkte som du skulle diskussionen i denna fråga kunna bli betydligt mer konstruktiv. Nu har vi istället fått en uppgörelse som innebär ett slut för faktiska svenska militära insatser 2014, oavsett hur läget ser ut (även om vi fortfarande kan ha militär på plats “i utbildande syfte”). Det är förvisso bättre än vad vi kunde ha fått, men tråkigt framför allt för att det flyttar fokus från vad vi vill göra, varför och hur.
Har du också åkt med NATO till Afghanistan på en TOLA resa?? Fyfan vilka fega och eftergivna kräk ni är. Våra dagars Qvislingar!