Vad hände med Piratpartiet

Piratpartiet gjorde en miserabel valrörelse. Resultatet på 0,65% – inte ens 40 000 röster – talar sitt tydliga språk. Jag ska inte närmare analysera deras valnederlag. Det var säkert många faktorer som spelade in, varav jag som extern betraktare säkert inte känner till allt. En poäng som jag vill lyfta var dock att jag knappt såg piratpartisterna i valrörelsen. Säkerligen var de en faktor på internet på twitter och olika forum, men ute i det som vi ibland felaktigt kallar “verkligheten” syntes de inte av. Detta även jämfört med EU-valrörelsen, när piraterna var en begränsad men tydlig faktor också ute på gator och torg. Den enda gång jag egentligen såg av dem var i Almedalen, och det var mest för att vi bodde grannar och delade innergård.

Nu måste Piraternas valrörelse ha sett annorlunda ut än de flesta andra partiers. När Miljöpartiet gick in i valrörelsen med ständigt ökande medlemssiffror gick PP in i valrörelsen med det kanske största medlemstappet i svensk politisk historia i ryggen. Partiet tappade cirka 20-25 000 medlemmar under en kort tid – det rörde sig om dagar eller några veckor, i april 2010.

Detta skedde exakt ett år efter att Piratpartiet upplevt den troligtvis snabbaste medlemsökningen i svensk politisk historia. I samband med The Pirate Bay-rättegången gick tiotusentals personer med i Piratpartiet, som varit en stor del av medielogiken kring rättegången. Partiföreträdarna var mer uppblåsta än någonsin tidigare, vilket inte vill säga lite. Ung Pirat slog på stora trumman och meddelade att detta var “De ungas dom“. När nästan samtliga dessa nya medlemmar inte förnyade medlemskapet kom inget liknande pressmeddelande.

Ung Pirat gjorde förresten ett nytt utspel bara häromdagen, där de påstod att förbundet har 18 662 medlemmar. Eller, de påstod att Ungdomsstyrelsen påstår det. För Ung Pirat vet ju själva mycket väl att de inte har 18 662 medlemmar och att de inte är största ungdomsförbund. För detta framgår ju rentav på Piratparitets egen medlemsstatistisksida. Ung Pirat har i skrivande stund 5 271 medlemmar och är därmed tredje största ungdomsförbund enligt publicerade siffror.

Rimligtvis vet Ung Pirat också att de förbund som söker bidrag söker på gamla medlemsskapssiffror, från föregående årsskifte om jag minns rätt, samt att alla medlemmar inte räknas som bidragsgrundande. Att påstå att Ungdomsstyrelsen säger någonting om hur många medlemmar har (i presens) är alltså felaktigt, de säger inte ens något om hur många medlemmar förbunden har haft. Jag ställde en fråga om detta på Twitter till Ung Pirats förbundsordförande Stefan Flod. Inget svar, det förvånar mig inte.

Det gläder mig dock att Ung Pirat kommer få 3,5 miljoner i bidrag. Det är pengar som når en politisk grupp som sannolikt i stor utsträckning skulle ha varit oorganiserad annars. Det faktum att UP sannolikt kommer ha större finansiella resurser än moderpartiet är också en intressant situation att följa.

En aspekt på Piratpartiets medlemsras som också förtjänar att tas upp är också att det visar på att PP-medlemmarna inte är lika engagerade i sina partier som andra partimedlemmar. Att i princip samtliga som gick med i partiet i samband med TPB-rättegången har gått ur partiet igen är i sig ett tecken på det – vi kan tillåta oss att anta att de inte var jätteengagerade i partiet under medlemsåret för att sedan “glömma” förnya medlemskapet. Ett annat tecken på samma sak är den väldigt svaga utdelning av väljare per medlem som PP fick i valet. Med knappt 17 000 medlemmar på valdagen skrapade de bara ihop 38 491 röster, dvs bara knappt över 2 röster per medlem. Det kan jämföras med mitt eget Miljöparti, där motsvarande ratio låg kring 30 röster per medlem (osäker på exakt medlemsantal på valdagen).Piratpartiet som en Facebook-grupp snarare än som ett parti, har väl aldrig varit tydligare.

Kanske var det Rick Falkvinges fel. Vi har läst allt för mycket om hans snedsteg. Hans ledarstil har helt klart varit helt oförenlig med ett levande och dynamiskt (eller för den delen demokratiskt) politiskt parti. Jag hänvisar gärna än en gång till Johannes Forssberg. Detta blir än mer tydligt i ett av de orsaker han angav för att avgå: “Blue fire“, dvs attacker från de egna. När kritik kommer från det egna partiet så blev det genast ett inbördeskrig i ledningens huvud.

Men jag ska inte svära på att det är Falkvinges fel. Falkvinge har säkert satt en stor del av partikulturen, men en man skapar inte själv ett misslyckande. Bytet av partiledare ger ytterligare en referens till något fundamentalt märkligt i Piratpartiet.

I andra partiet väljs partiledarna av medlemmarna, i princip. Det är ofta på omvägar, vanligtvis genom en kongress med direktvalda ombud. Ibland, som inom S, tycks processen vara sluten till valberedningen, men själva valet görs formellt av kongressen. I andra partier avgörs frågan också i praktiken av medlemmarnas valda ombud. Utöver partiledaren finns sedan en partistyrelse som också är vald av det högsta beslutande organet i partiet.

I Piratpartiet däremot – till min och många andras förvåning – är det helt annorlunda. Där väljer årsmötet – det högsta beslutande organet – en partistyrelse. Denna väljer sedan i sin tur en partiledare, som sedan i sin tur väljer en “partiledning”, där bland andra vice partiledare ingår.

Den som tog över från Falkvinge, Anna Troberg, var alltså handplockad till posten – inte förtroendevald av medlemmarna eller deras representanter.

Många piratpartister bryr sig nog inte om detta. En attityd jag har stött på mycket när det gäller det lila partiet är att fokus ska ligga på effektivitet. Allt ska göras så effektivt som möjligt. Då hinns tyvärr (?) demokrati eller annat inte med. Det är enligt uppgift också effektivtetsargumentet som ligger bakom systemet med handplockad partiledning – istället byggdes en organisation av ja-sägare och en ganska allsmäktig ledare upp.

Effektivitet i ett parti är dock – som piraterna kommer få uppleva om de inte hajat det ännu – idéerna och allas deltagande i en livaktig och rik diskussion. Det bygger på engagemang, inte på att kommendera ut trupperna i strid. Någonstans kan jag känna att Piratpartiet var ett engagemangsparti i botten, men förlorade det i jakten på “effektivitet” för partitoppen.

Jag beklagar detta. Jag beklagar att partiet inte kunnat få genomslag annat än när medierna lyft dem dit. Jag beklagar att Piratpartiet i valrörelsen hellre kom med djupt osakliga påhopp på Miljöpartiet och Vänsterpartiet snarare än att känna igen sina vänner bland partierna och arbeta tillsammans. Jag beklagar att tonen inte förbättrats heller efter valet. Istället hör jag fortfarande påstås att “de andra partierna” försökte mörka integritetsfrågorna. Ett märkligt påstående då det var en av de gröna huvudfrågorna och rentav var temat av en av våra valrörelseaffischer.

Jag tror Piratpartiet fortfarande har en stor roll att spela. Det finns inget annat parti med ett så genuint engagemang och kunskap om informationsfrågorna. Kanske har de också en roll att spela som parti, även om jag har svårt att se det lyckas. Oavsett hur de försöker slå framtiden an så har de en lång väg att vandra, och jag hoppas att de vågar göra det med stark självkritik och att vi i framtiden möter ett Piratparti som utgörs konstruktiva och kunniga informationspolitiker, snarare än uppblåsta och aggressiva skrikhalsar.

Andra bloggar om: politik, samhälle, piratpartiet, rick falkvinge, anna troberg, val2010
Pingat till intressant.se

Short URL: http://www.melinen.se/blogg/?p=1702

Posted by Tomas Melin on 11-02-04. Filed under Senaste inlägg, val2010. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0. You can leave a response or trackback to this entry