Grön Ungdom för personliga utsläppsrätter
Grön Ungdoms årsmöte, som avslutades för bara för några timmar sedan, har enligt uppgift röstat för en motion om personliga utsläppsrätter. Personliga utsläppsrätter är ett ransoneringssystem där varje individ tilldelas en personlig ranson av klimatdrivande utsläpp, som vederbörande sedan själv väljer hur den vill använda. Eftersom taket för ransonerna bestäms politiskt gör detta system, åtminstone i teorin, det enkelt att på ganska kort tid kraftigt minska utsläppen till en långsiktigt hållbar nivå.
Jag kan ha förståelse för att många engagerade politiker kan känna en frustration över att det är så svårt att vända samhället i en mer hållbar riktning. Det är naturligt att vända sig till drastiska politiska lösningar då sådana Alexanderhugg kan te sig som den enda lösningen. Verkligheten är dock betydligt mer komplicerad än legenden om den Gordiska knuten. Ett exempel är att GU-motionen begränsats till “transporter, el och uppvärmning” just för att det är alltför krångligt att korrekt beräkna utsläppen från säg en kopp latte. Denna begränsning begränsar förstås också de negativa effekterna av förslaget, men det gör inte att dessa negativa effekter försvinner. Själv har jag två huvudsakliga orsaker till att förhålla mig kallsinnig till idén om personliga utsläppsrätter, oavsett vad systemet omfattar.
Den första anledningen är integritetsskäl. Poängen med en utsläppsransonering är att varje individ tilldelas ett visst antal “enheter” utsläpp, som vederbörande får konsumera upp. Någon måste hålla kolla på jag inte överskrider min kvot. Enligt motionen är detta inte ett problem eftersom bankerna är tänkta att administrera systemet. Ur integritetssynpunkter är det då ingen skillnad, menar man, eftersom banken “ändå” registrerar mina köp.
Argumentet tycker jag inte håller. Det finns nämligen väsentliga skillnader mellan bankverksamhet och ransoneringsverksamhet. Banken är inte intresserad av vad jag köper, utan bara intresserad av att föra över summan pengar som angivits vid köpet från mitt konto till företaget. Om den angivna summan är fel, så är det en sak mellan mig och företaget jag handlar hos.
För att ett ransoneringssystem ska fungera behöver det däremot vara någorlunda centraliserat. Det kan inte vara upp till varje enskild företagare att dra koldioxidkrediter från min ranson, för de har ingen egen vinning i det systemet. Tvärtom har de intresse av att behålla mig som kund och att därför se åt ett annat håll. Förutom att ett ransoneringssystem alltid inbjuder till fusk av den här typen, mer om det nedan, ger detta med nödvändighet att systemet måste administreras centralt. Det vill säga att om bankerna ska administrera systemet så måste de också börja hålla koll på exakt vad jag köper. Det är en stor skillnad från idag och en integritetsfråga som inte bara kan viftas bort.
Till det kommer att systemet ska vara, enligt Grön Ungdom, 100% i privat – och vinstdrivande – ägo. Jag är mycket osäker på om det är en bra idé, eller än mindre om det är acceptabelt att staten inte har någon insyn alls. Ska de ha sådan insyn är det å andra sidan ett än större integritetshot. Oavsett detta kommer dock bankerna, om de ska hantera systemet på egna händer, behöva ha någon typ av samordning, för att undvika att jag lever upp min kvot fyra gånger på fyra olika banker. Så helt decentraliserat – och okontrollbart – kan systemet aldrig bli. Detta ger integritetspolitiska moment 22 som jag inte kan se att det går att komma runt.
En annan följd av varje ransonering – även om vi kallar det “personliga kvoter” är ju ransonering precis vad det handlar om – är ett visst mått av fusk. Detta blir ett större problem ju mer decentraliserat systemet är, se ett exempel ovan, men existerar i någon grad även i stora centraliserade system. Enskilda – och nu pratar vi om samma människor som alltid skor sig på stora statliga strukturer, nämligen de redan priviligerade, de redan rika och de redan mäktiga – kommer självklart att i någon mån kunna fuska sig till, muta sig till eller försnilla sig till extra ransoner, eller kanske rentav tillskansa sig mer formella förmåner av samma typ.
Inte för att vi vill att det ska vara så, Grön Ungdom har säkert ett perfekt system i åtanke. Men i alla samhällen som präglas av resursernas knapphet är det de fattigaste som hamnar i kläm, de redan priviligerade har vägar till möjligheter som de fattigare saknar. Så var det i de marxistiska misslyckandena, system som ändå hade en utjämnande ambition. Så är det än mer i rusktigt fattiga länder som Zimbabwe och Kongo. Ett system som dessutom även formellt ger möjligheten att “köpa sig fri” kommer ju i än större grad att slå mot de som har det mest knapert. Även om rika generellt står för större utsläpp än mindre bemedlade har de ju också råd att köpa mest utsläppsrätter. Vad som händer med låginkomsttagaren som får slut på sin kvot i oktober, förtäljer inte historien.
Ur en politisk-strategisk aspekt är också kvoter knappast den väljarsuccé som motionen tycks tro. Ransonering är ingen hit. Det för tankarna till krig och till fattigdom, samt för många säkert till köernas Sovjet. Med tanke på vad jag anfört ovan, ligger det också nära till hands att konstatera att tankarna går dit med rätta.
Vi ska inte dra för stora politiska växlar på att förslaget om personliga utsläppsrätter bifallits av Grön Ungdoms årsmöte. Grön Ungdom driver samma politik som moderpartiet, så detta är främst ett ställningstagande gentemot Miljöpartiets kommande kongress. Så länge inte Miljöpartiet tagit ställning för ransoneringen så är det heller inte Grön Ungdoms formella åsikt, även om de säkert kommer driva frågan fram till kongressen. Däremot säger motionen, och det faktum att den antogs, något om Grön Ungdom.
Tyvärr är Grön Ungdom fortfarande en starkt personorienterad organisation. Det är ingen slump att motionen bifalles nu, samma årsmöte när Maria Ferm och Jakop Dalunde avgår och samma årsmöte när Björn Lindgren, som skrivit motionen, och Rebecka Carlsson, som skrivit under motionen, blir valda till nya språkrör. Både Maria och Jakop var starkt engagerade i integritetsfrågorna, Björn och Rebecka har uppenbarligen större fokus på den Gordiska klimatknuten. Så vänder hela organisationen i praktiken på en femöring som följd.
Jag tycker det är synd att Grön Ungdom lämnar integriteten som en viktig politisk fråga. Dels för att det är fråga jag tror verkligen behöver ett stint grönt öga, som Grön Ungdom normalt utgör; dels för att GU drivit integritetsfrågorna starkt, både utåt och inom partiet, de senaste tre åren (åtminstone). Att förbundet nu helt byter fot och accepterar lagstiftning utan att åtminstone ha gjort en ordentlig utredning om hoten mot integriteten gör allt det tidigare arbetet mindre trovärdigt. Det gör därmed att GU troligen blir mindre relevant för partiet, oavsett hur kongressen väljer att behandla motionen. Ett velande GU som är alltför beroende av vad deras “ledare” tycker är inte den position som bäst gynnar förbundet varken internt inom partiet eller utåt mot väljarna.
Andra bloggar om: politik, samhälle, grön ungdom, rebecka carlsson, björn lindgren, maria ferm, jakop dalunde, personliga utsläppsrätter, miljö, klimat, ransonering
Pingat till intressant.se
Short URL: http://www.melinen.se/blogg/?p=1715
Posted by Tomas Melin
on 11-02-20. Filed under inrikes, miljöpartiet, Senaste inlägg.
You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0.
You can leave a response or trackback to this entry
Men Hallå Tomas, du brukar ju vara en klok människa! Jag kan acceptera många skäl att vara emot personliga utsläppsrätter, men integritetsfrågan är inte en av dem. En tilldelning av en utsläppskvot är väl inte mer integritetskränkande än att alla Sveriges föräldrar varje månad får en ekonomisk tilldelning som vi brukar kalla barnbidrag. Precis som med barnbidraget kan man välja att sälja hela kvoten på rot och sätta in pengarna på sitt bankkonto och sen använda dem varje gång man köper t.ex. bensin, utan att det finns någon risk för att storebror ser dig. Så vill du kritisera personliga utsläpprsätter – helt OK. Men då får du hitta något bättre argument än integritetshotet.
Per: Man “kan” ju komma undan också avlyssning genom kryptering. Det gör inte massavlyssning mindre integritetskränkande.
Ditt förslag innebär förresten att alla ska sälja sina utsläppsrätter direkt vid tilldelning. Det är knappast är idén, och att det öppnar för gigantiska kriser för systemet. Förutsatt alltså att alla inte gör så, eller ens mer än några få, så innebär det att någon (bankerna) måste registrera allt du köper. Någonstans måste också myndigheter blandas in i översynen och samordning mellan bankerna krävs. Hur man än vänder och vrider på det blir det alltså en massiv övervakning och kontroll över vad du köper. Hur du inte kan tycka det är åtminstone en integritetsproblematik, förstår jag faktiskt inte!