För ett tag sedan skrev jag ett inlägg där jag kritiserade den okritiska hållningen inom miljöpartiet till våldet på diverse internationella toppmöten. Då handlade det om G8 och min poäng var att även fredliga demonstranter har del i ansvaret för våldet. Att som man brukar uteslutande skylla på poliserna (och medierna) håller inte. Man måste agera internt, som grupp.

Kritiken mot detta inlägg var hårt. Som någon påpekade efteråt var det helt klart en helig ko jag hytte med slaktkniven åt. Både internt och på diverse bloggar gick debattvågorna höga. Vilket i och för sig är positivt och lite av tanken med att skriva här alls, men jag kunde inte annat än att ändå förvånas över hur totalt ovilliga många var att erkänna ens ett litet eget ansvar.

Jag blev förvånad över ointresset för en mer nyanserad bild, men vid närmare eftertanke kanske det inte var så konstigt. Upplevelser som dessa kan vara, om inte traumatiska så i varje fall något som verkligen sätter spår. Många har själva blivit misshandlade (av polisen eller någon annan) i dessa fall, och även om det naturligtvis aldrig skulle falla mig in att anklaga någon för att vara medskyldig till misshandeln på sig själv så kan jag förstå att det i första läget kan uppfattas så.

Jag tror dock att man måste tänka ett steg längre, undvika att se på det som en personlig upplevelse, ställa sig utanför händelse och titta in. När jag läser fredagens DN ser jag en möjlighet till hur det skulle kunna gå till.

På sidan A23, under ”Skriv i DN” skriver Oskar Jöberger, ”supporter till Djurgårdens IF och juridikstuderande”, om hur fotbollssupportrar behandlas i samband med polisingripanden. Han vänder sig emot ett uttalande i en tidigare DN-artikel, där polisinspektör Ann-Britt Furugård önskar sig större befogenheter. Oskar Jöberger skriver:

”Dessa önskvärda befogenheter ska enligt Furugård bestå i att polisen enligt utländsk modell (oklart var detta praktiseras) skall få ’omhänderta folk utan direkt anledning’.”

Bakgrunden är förstås att polisen haft stora problem att upprätthålla ordningen i samband med fotbollsmatcher, och större matcher tar oproportionerligt stora delar av polisens resurser i förfogande. Ordningen går helt enkelt inte att upprätthålla, givet de närvarande resursförutsättningarna. Inte helt oväntat vill då polisen ta till extraordinära metoder. Deras uppgift är ju att upprätthålla ordningen, och större befogenheter är det sätt de ser att göra detta på.

Därmed naturligtvis inte sagt att jag stödjer polisens förslag, eller förslaget om dessa extraordinära befogenheter. Vägen till helvetet är kantad med goda förutsikter, och vart en uppluckrad rättsstatlighet kan leda i framtiden är ett stort motargument. Men faktum kvarstår att kaoset och våldet inte kan accepteras, och om gruppen inte löser problemet internt måste samhället gå in på det ända sätt de kan: polisen. De otroliga resursförstärkningar som troligtvis skulle krävas om polisen skulle lösa det på ett till 100% rättssäkert vis (om det är ens möjligt) kan dock helt enkelt vara ett orimligt krav på skattebetalarna. De ska inte behöva betala dyrt för en liten skaras beteende. Gruppen måste gemensamt ta ansvar för sitt kollektiva beteende. De hade inte individuellt betett sig som de gör, pacifister vänds i stridens hetta till våldsförhärligande marodörer. Det gäller både fotbollssupportrar och världsförbättringsdemonstranter.

Fotbollen kan dock lära politiken något om att ta itu med våldet. Man kan se i sportpressen hur retoriken beskriver våldet som något förkastligt. Det skrivs rakt ut att de förstör för sporten och ”de riktiga” supportrarna. Det sätter tonen för kollektivets syn, och leder till en förbättring. Detta ska jämföras med hur företrädare för demonstranterna beskriver verkligheten. Det är polisen som provocerar, och media som vinklar mot våldet. Polisen och media har hela skulden, demonstranterna är oskyldiga offer.

Nog kan vi här drista oss att återvända till betydelsen av att man själv deltagit och är en del av problematiken. Oskar Jöberger skriver i sin insändare:

”Sådana ingripanden görs och lagstiftning diskuteras som om det drabbade någon annan grupp i samhället skulle utlösa en veritabel proteststorm hos journalister, jurister och politiker.”

Jo, visst skulle det. Grön Ungdoms språkrör snyftturné efter G8 – när de grät ut om sitt gripande i nära nog varenda tidning vi har – är bara ett i mängden av exempel på detta. Oskars artikel är intressant just eftersom polisens ingripanden mot tänkta ”huliganer” är i precis samma nivå som det som politikerdemonstranter klagar på. Samtidigt nämner dessa politiker aldrig idrotten och den högst relevanta situationen där. De lär inte vara oinvigda. Polisens hårdhänta behandling har rapporterats väl genom åren.

Anledningen till detta är enkel. Den allmänna opinionen har inga som helst tvivel om att det är supportrarna själva, eller snarare en del av dessa, som är problemet. Ingen skulle få för sig att skylla huliganslagsmål eller kravaller vid fotbollsmatcher som något som uppstått för att ”polisen provocerat genom sitt stora antal” (som påstods vid G8 nu senast). Ingen anklagar heller medierna för att vara vinklade när de rapporterar om våldet istället för om alla tusentals fotbollssupportrar som åkte hem och lade sig.

Samtidigt finns det naturligtvis ingen faktisk skillnad. Polisen är inte mer ondskefull eller provocerande vid politiska demonstrationer än vid landslagsmatcher.

Inkonsekvensen är uppenbar. Antingen har de fel om sin egen ansvarsfrihet vad gäller demonstrationerna, eller så ska samma rättigheter ges även fotbollshuliganer. I det senare fallet har de också kvar att förklara hur problemet ska lösas, hur våldet ska undvikas.

Andra bloggar om: politik, samhälle, Grön Ungdom, G8, demonstrationer, våld
Pingat till intressant.se

Tags: grön ungdom, miljöpartiet