Sumpad majoritet i Sumpan
Efter två moderaters avhopp i Sundbyberg är besvikelsen såklart stor bland Sumpans borgare, och även bland borgare utanför den lilla kommunen. En debattartikel i SvD kräver att de lämnar sina uppdrag och Per Gudmundson skriver i samma tidning att de sviker väljarna.
Jag tycker också att det är problematiskt. Herrarna Spira och Wijkman hade inget särskilt väljarstöd i ryggen. I den valkretsen de blev invalda i, Sundbybergs andra, fick de tre röster vardera, i Sundbybergs första valkrets fick Michael Spira 13 röster och Arne Wijkman 11 röster.
Det är alltså orimligt att påstå att de har ett personligt mandat från väljarna. Men ett personligt mandat har de likväl. Det är intressant att se de borgerliga debattörer som agerar som om det var moderaternas mandat. Mandat partiet fått att besätta med vilka de behagade. Som det fungerar till nämnder eller dylikt. Så är det inte. Det är inte moderaternas mandat, det är personliga mandat. Michael Spira och Arne Wijkman sitter på personliga mandat. Men inte från väljarna, utan från istt parti.
Det är moderaterna själva som gett dessa två sina personliga mandat. Moderaterna hade alla möjligheter att välja bort dem, vilka som står på listan bestämmer partierna själva, men moderaterna gjorde bedömningen att Spira och Wijkman var rätt kandidater. För moderaterna och för Sundbyberg.
Så Per Gudmundson har rätt, och han har fel. Visst är det ett svek mot väljarna. Av moderaterna som parti, som missbedömt sina kandidater så fullständigt.
Men situationen lyfter också problematiken med den kompromiss mellan person- och partival vi har i Sverige. Ett mer renodlat personval, som jag själv förespråkar, hade löst problemet i dubbel bemärkelse. Till att börja med hade Spira och Wijkman överhuvudtaget inte blivit valda, deras bleka kryss-resultat visar med all tydlighet på det. Och hade de blivit valda hade det varit med ett starkt väljarmandat i ryggen, som hade gjort uppgörelser över partigränserna vanligare, och parti-avhopp mindre nödvändiga för att driva på en förändring.
Problemet var alltså i det har fallet inte att väljarna valda fel personer, utan att partiet gjorde det. Väljarna gjorde sitt bästa för att slippa dem, men partierna har idag makten över väljarna. Genomför en personvalsreform, så slipper vi liknande situation i framtiden!
Andra bloggar om: politik, samhälle, personval, partival, val, sundbyberg, moderaterna, demokrati, val 2010
Pingat till intressant.se
Fast nog skulle en utökad personvalsreform innebära en grundlagsändring och således kunna gälla först 2014?
fan va du ska va petig… Erkänn att det bara är som hämnd för att jag klagade på dina länkar!
Men du har förstås helt rätt. Det jag skrev var ett syftningsfel egentligen. Alltså en förändring (innan 2010) så vi slipper liknande situationer (i framtiden). Med lite förändrad kommatering hade det kanske framgått. Ändrat nu till en mer diffus skrivning, så att ingen kan klaga.
I konstitutionella frågor går aldrig att vara nog petig, och det tror jag att du innerst inne håller med om, Tomas.
Bästa kommentaren till den här händelsen hittils, utan tvekan. Bra Tomas.
För övrigt så är det ju kul att vi nu blir vågmästare.
…dessutom i en kommun där MP företräds av Gustaf Wiberg – vettigare snubbe får man leta efter!
Intressant skrivet, Tomas, och jag håller med dig i stort sett allt. Tyvärr tycker jag inte det avslutande resonemanget hänger ihop. Vi skulle få fler liknande situationer av ett mer renodlat personvalssystem, men däremot inte samma efterföljande debatt om mandatet kommer ifrån väljarna eller partiet. Personval söndrar partisystemet – vilket det även finns forskning som visar. Som ett enkelt exempel har vi haft betydligt fler som bytt parti i riksdagen sedan personvalsreformen infördes jämfört med de föregående 50 åren. Karin Svensson Smith, Gudrun Schyman, Siv Persson, Sten Andersson etc.
Däremot vill både du och jag se ännu större inslag av personval – men situationen som den nu inträffade får ses som ett viktigt problem med ökat personval. Men trots allt skulle herrarna Spira och Wijkmans beteende vara mer demokratiskt korrekt om de hade ett (starkare) personligt mandat.
För övrigt skrev jag min hemtenta i författningspolitik om demokratiska och konstitutionella problem med att kombinera personval och partival, fast då med Europaparlamentet och inte riksdagen som utgångspunkt. Valsystem är grymt intressant=)
Christian:
Håller med om att Gustaf Wiberg är grym! Hoppas han och den nya majoriteten kan göra nåt bra av situationen, gärna tillsammans med den gamla (vilket antytts av sossarna).
Vill också klargöra att jag inte riktigt tycker avhoppet i sig är ett problem, utan det är svekdebatten som är problemet. Med ett personligt mandat är snarare “avhopp” regel än undantag, dvs någon partipiska existerar inte. Majoriteter skiftar därmed i enlighet med åsikterna i parlamentet (fullmäktige i det här fallet) snarare än med åsikterna i partierna.
Eller annorlunda uttryckt hade väljarna valt Spira och Wijkman för att de gillade deras idéer och ambitioner, inte för att de gillade partiernas idéer och ambitioner. Om Spira och Wijkman då tycker att deras idéer och ambitioner bäst kommer till sin rätt med en röd majoritet snarare än en blå, så är det upp till dem själva att avgöra.
Jag vet inte om man kan säga att det varit fler avhopp efter personvalsreformen.
1977 hoppade två VPK-ledamöter av till APK. De satt kvar.
Och jag tror att det under 70- och 80-talen skedde ett fåtal avhopp till KdS.
Har just läst en protestlista mot partibytet
där det framkom att moderaterna tydligen har en egen hederskodex som ska signeras !
Kallas kandidatförsäkran
Ren stalinistisk partipiska som de blå bör få äta upp gång på gång på gång
hoppas jag
Tomas Melin: Håller helt med.
Johan: Nej, jag vet med säkerhet att Alf Svensson var den första kristdemokraten i riksdagen när han invaldes på centerpartimandat (!) 1985. Däremot blev nån borgerlig riksdagsledamot utesluten ur sitt parti nån gång på 60-talet. I såna fall tror jag min tes stämmer rätt bra – inkl AKP tre avhopp sedan andra världskriget fram till personvalsreformen (50 år), och därefter fyra stycken på drygt tio år. Men självklart kan detta bero på ett förändrat politiskt klimat eller en mindre tolerant attityd gentemot oliktänkande inom partierna eller annan tänkbar orsak än just personvalsreformen.
Hur kan man jämföra ett partibyte mellan två partier inom samma åsiktsblock, som med ett lappkast mellan två diametralt, väsensskilda och ljusår ifrån varandra, stående på högervänster skalan? Det här säger mycket mer om sossarna än om två korrumperade moderater. Väljarna i Sundbyberg har ju naturligtvis blivit grundlurade!
De har självfallet inte ens i sin vildaste fantasi, röstat på två moderater. Två medelålders herrar som har haft högborgerliga värderingar i hela sitt liv, över en natt får en socialdemokratisk uppenbarelse genom Per Albin Hanssons vålnad, eller? Kom igen! Hur kom det sig, att helt plötsligt hade dessa herrar, paradvåningar i mångmiljon klassen?
John Levin:
Till att börja med: Moderaterna och Socialdemokraterna står inte “diametralt, väsensskilda och ljusår ifrån varandra”. I praktiken är de överens om väldigt mycket. Det gäller än mer på lokal nivå.
I övrigt verkar du inte ha läst mitt inlägg, som ju handlar om att personval skulle undvika sådana här situationer. Läs om, och fokusera på ämnet snarare än paradvåningar.