Stockholm City ska bevaras, i varje fall vissa hus. Det anser Stockholm Stadsmuseum, som inventerat byggnaderna på Norrmalm. Det behöver inte innebära att utvecklingen i City hindras. Tvärtom, det skulle kunna vara startskottet för den mest framsynta förnyelsen någonsin.

Ett av de områden i Stockholm jag själv ogillar allra mest är nedre Norrmalm i Stockholm, det vill säga området precis öster om centralstationen, gamla Klara. Inte minst Hotell Sheraton ger mig galet dåliga vibbar. Inte minst eftersom den ligger så synligt. Fula hus borde åtminstone ha den goda smaken att ligga otillgängligt.

Men som vanligt innebär inte fulhet att det inte blir värt att bevara. Nu har Stockholms stadsmuseum valt att “blåmärka” en rad hus på Norrmalm som bevarandevärda. Ett av de hus som skyddas är just Sheraton-huset.

En blåmärkning, skriver stadsmuseet, innebär att “fastighetens kulturhistoriska värde motsvarar fordringarna för byggnadsminnen i kulturminneslagen. Blåmärkningen innebär ett starkt skydd mot rivningar och förvanskningar, men den ger inte husen något absolut skydd.”

Jag tycker det är positivt att de blåmärks. Som stadsmuseet skriver finns det ett behov av att påminna om att även nutid, eller väldigt nära historia, också har ett behov av skydd och bevarande. Det var ju det man glömde under rivningarna av gamla Klara.

Men det finns också en viktig skillnad mellan bevarande och bevarande. Stadsmuseet har valt att märka ett starkt begränsat antal hus. Det är helt rätt. Problemet med bevarande inträffar när områden i sin helhet anses bevarandevärda, eller när politiker inte vågar föreslå rivningar ens av enstaka hus. I sådana fall krävs mycket starka skäl för bevarandet.

Som en kommentar till ett tidigare inlägg jag skrev om vision 2030 skriver arkitekt Fredrik Rosenhall såhär om rivningen av Klara och framtiden:

“Det är inte de stora projekten som drar till sig uppmärksamhet utan de innovativa! Kunde man rida på det stora intresse för arkitektur och stadsbyggande som finns bland allmänheten idag och sjösätta ett brett visionsarbete rörande Citys utveckling, och sedan verkligen genomföra förändringar, skulle man ha gjort något tämligen unikt. Det handlar om att uppnå en konsensus kring behovet av att utveckla staden.

Men konsensus kräver ömsesidigt förtroende. Idag känner många att staden förfulas varje gång det byggs ett nytt hus, inte att den successivt blir vackrare och vackrare. Detta är ingen bra grund att stå på.

Jag tror att Cityomvandlingen har påverkat den allmänna inställningen till modern arkitektur på ett djupt psykologiskt plan. Den frustration och maktlöshet folk känner över att så många vackra hus och stadsmiljöer revs ligger kvar och kommer att göra det länge än. Det faktum att Stockholm är en så vacker stad gör smärtan än värre. De flesta centraleuropeiska städer vars stadskärnor förstördes under kriget har genomfört återuppbyggnader av allt ifrån enstaka profilbyggnader till hela stadsmiljöer. Detta blir en form av psykologiskt bokslut; en handling som hjälper människor att göra upp med historien och börja blicka framåt. Några återuppbyggnader har inte skett i Stockholm, trots att många av de hus som revs i citysaneringen var högklassiga arkitektoniska verk som fyllde viktiga estetiska funktioner i staden.

Paradoxalt nog ligger kanske nyckeln till att öppna upp för samtidsarkitektur i att återskapa delar av det historiska arvet. Man rev 700 hus i centrala Stockholm trots att det hade räckt med något hundratal. Genom att återuppbygga några enstaka väl utvalda hus skulle man göra en tydlig markering att man gick för långt på 1960-talet. En ödmjuk gest som dessutom skulle bidra till ökade skönhetsvärden och få människor att sluta upp kring ett projekt som i grunden är gemensamt.”

Jag tycker det vore ett utmärkt sätt att förnya city. Dels återupprätta delar av det gamla, våldtagna, Klara. Dels bevara det som kom upp i dess ställe. Dels förnya med nya byggnader, gärna vågade och kreativa kreationer.

Men tyvärr står Stockholmsdebatten och stampar. Konservativt, är bara förnamnet. Slussen är ett jättebra exempel. Det är också ett bra exempel på det Fredrik skriver om ovan. Det finns en latent rädsla för att det nya med nödvändighet är destruktivt iställer för utvecklande. Det är ett i högsta grad politiskt problem, men lösningen är inte att bara acceptera rädslan, utan att förklara värdet och nödvändigheten i att en stad utvecklas.

Tags: kultur