Tomas Melin

Strax efter 2006 var det idel bittra miner från vänsterblocket, men också från miljöpartiet. Själv anlade jag en något mer positiv approach. Förutom risker dristade jag mig också till att nära vissa fromma förhoppningar. Til exempel förhoppningar om förändringar i hur Sverige styrs. Centralistpartiet nummer ett, socialdemokraterna, byttes ut i regering mot det något mindre centralistiska moderaterna, med det i grunden anticentralistiska centerpartiet som understöd.

I början vill jag också minnas att regeringen såg framför sig en framtid där trängselavgifter kunde beslutas till 100% lokalt, istället för att idag ta omvägen kring riksdagen. Men särskilt mycket mer i den riktningen har inte hörts. Grundlagsutredningen är förvisso inte klar ännu, men frågan är hur långt den når; hur långt man vågar gå.

Här måste moderaterna bekänna färg. Visst är det lätt att kritisera centralism och “enpartistaten” när man är i opposition. Väl vid makten är det lätt att istället slå vakt om samma funktioner.

Därför är det glädjande att en moderat, Anne-Marie Pålsson, på DN Debatt skriver om behovet av grundläggande förändringar i det svenska statskicket. Det handlar om den horisontella maktdelningen. Pålsson menar att Sverige är den mest koncentrerade staten i OECD. Det är naturligtvis illa!

Pålsson pekar på problemet att riksdagen är så osjälvständig gentemot regeringen. Riksdagen utser ju regering, men det ligger i partiernas intresse att inga större konflikter däremellan uppstår. Eftersom att partierna i praktiken utser nästan alla riksdagsledamöter ligger det också i riksdagsledamöternas egenintresse att agera därefter.

Förslaget om ett utökat inslag av personval är det av Pålssons totalt tre förslag som jag gissar skulle möta störst motstånd inom miljöpartiet. I övrigt föreslår hon att medborgarna ska kunna tvinga fram folkomröstningar samt att en författningsdomstol ska införas. Det senare finns det i och för sig delade meningar om inom de Gröna, men debatten handlar snarast om att förklara varför det är bra snarare än att argumentera emot motargumenten.

Vad gäller personval finns dock ett stort stöd för motargumenten. Miljöpartister generellt har lätt att ta till sig lösryckta farhågor om en “kommersialisering” eller “fördumning” av politiken om personvalet ökade.

Med detta sagt har partiprogrammet en mycket stark skrivning om personval, och det finns också ett stort stöd för argumenten om att minska centraliseringen och öppna för olika typer av människor på förtroendeposter. Personval skulle låta tusen blommor blomma, och det är något av många miljöpartisters grundval.

Pålsson föreslår att mandatstödet, som idag betalas ut till partierna, istället ska betalas ut till de enskilda ledamöterna. Detta är naturligtvis helt imperativt för att en personvalsreform ska kunna få genomslag. Om en riksdagsledamot som blivit invald på egen agenda ska ha någon chans att genomföra detta krävs att den, om den möts med skepsis från partiorganisationen, ska kunna disponera dessa medel på egen hand.

För partiorganisationerna är detta naturligtvis problematiskt. I värsta fall riskerar man att förlora en stor del av de medel som partierna lever på. Samtidigt är det naturligtvis talande om ledamöterna tycker sig ta bättre hand om pengarna själva. Om partierna skapar en bra organisation med bra service till samtliga ledamöter, vilket pengarna är till för, kommer ledamöterna rimligen vara villiga att vara med att betala.

En än svårare nöt för miljöpartister att köpa, men som Pålsson öppnar för, är enmansvalkretsar. Principen är att landet delas in i lika många valkretsar som det finns riksdagsledamöter och att den person som får mest röster i varje riksdagsvalkrets också blir vald.

Kritiken från oss Gröna är och har alltid varit att detta i praktiken skapar ett fåpartisystem, eftersom det är oerhört svårt att vara största partiet i mer än några få , om några, valkretsar.

Argumentet är bra, och viktigt. Det skapar inte förtroende för politiken om man måste gå med i ett parti man inte håller med bara för att ha någon som helst chans att bli vald. Samtidigt är pluralism-argumentet det enda argument jag kan komma på som talar emot reformen. Allt annat är positivt.

I ett litet land som Sverige blir valkretsarna mycket små. Om valkretsarna skulle delas upp strikt proportionellt skulle det bli en valkrets per 25-30 000 invånare. Det kan jämföras med att min stadsdelsnämnd, där jag är enda röstberättigade ledamot från vårt parti, har knappt 60 000 invånare. Enmansvalkretsar skulle alltså ge en mycket stark lokal förankring för ledamöterna, som inte finns idag när vi kan ha flera ledamöter från samma område och där de flesta samhällen helt står utanför representant.

Samtidigt skulle ansvarsutkrävandet stärkas kraftigt. Jag delar helt Pålssons kritik om en osjälvständig riksdag. Stora delar av ledamöterna uppfattar jag snarare som röstboskap eller karriärister som bidar sin tid i väntan på att deras tur i rampljuset ska komma.

Sådant skulle i de flesta fall inte accepteras av väljarna, om de hade möjlighet att välja. Vid val i enmansvalkretsar vet alla vem deras ledamot är, och ställer vederbörande till svars. Löften måste hållas och ambitionerna måste vara höga. Samtidigt ger det personliga mandatet råg i ryggen.

Enmansvalkretsar avhjälper dessutom några av de faktiska problemen med personvalet. För att bli vald till riksdagsledamot i storstäderna behöver man en mycket stort antal röster. Det kräver naturligtvis en kampanjkassa av rang. I enmansvalkretsar blir området man kampanjer i mindre, vilket öppnar för utmanare utan djupa fickor. I princip kan man genom dörrknackning nå samtliga i sin valkrets. Den mer personliga kontakt som formatet både öppnar för och kräver, lär också ge en mer allestädes närvarande politisk debatt, som vi idag inte ser röken av.

Problematiken för småpartier ska inte underskattas. Det talar fortsatt mot enmansvalkretsar. Också ett fåpartisystem kan innehålla väldigt disparata åsikter, men jag tycker det är viktigt att vi har olika partier som fora för debatt, idéutveckling och demokratiska processer.

Samtidigt är det också viktigt att man ser fördelarna med enmansvalkretsar. Det får inte avskrivas bara för att det inte är optimalt. Man kan se enmansvalkretsar som en del i den horisontella maktdelningen. Två kammare, en med flerpersonsvalkretsar, en med enmansvalkretsar, är en idé. Fler finns säkert, om man släpper tankarna fria!

Avslutningsvis ska påpekas att jag är lite besviken på att Anne-Marie Pålsson i sin artikel bara tar upp den horisontella maktdelningen. Även vertikalt är Sverige sannolikt en av de mest centraliserade staterna och även där är vi i behov av kraftiga förändringar.

Andra bloggar om: politik, samhälle, demokrati, miljöpartiet, personval, enmansvalkretsar
Pingat till intressant.se