Försvara inte palestinskt våld
I en artikel, en knapp månad gammal, vädrar Alex Sandin, Grön Ungdom Stockholms språkrör, och Maria Ferm, Grön Ungdoms språkrör, sitt missnöje med rapporteringen kring Israel-Palestina-konflikten. Kritiken i sig tänker jag inte kommentera, den har jag ingen uppfattning om eftersom jag inte såg nyhetsinslagen ifråga. Däremot tänkte jag kommentera hur de båda språkrören framställer konflikten.
Maria och Axel vill “nyansera” bilden. Man skriver också, två gånger, att man tar avstånd från allt våld från båda sidor. Men det är uppenbart att det är av ren pliktskyldighet. I övriga texten skyller man det palestinska våldet helt och fullt på Israel. Det palestinska våldet är ett resultat av “personlig vansinnig desperation”. Axel och Maria säger därmed att det palestinska våldet på intet sätt är systematiskt eller generellt, något de palestinska ledarna kan ta ansvar för, utan något som bara individerna kan kontrollera. Samtidigt säger man att detta våld beror till 100% på Israel.
I sak håller jag med, till stor del. Självklart är våldet en del av en spiral. Det palestinska våldet triggas av det israeliska våldet. Men samma sak gäller tvärtom, det israeliska våldet triggas av det palestinska. Att ta avstånd från våldet från båda sidor blir ju meningslöst om man ger samma part ansvar för båda sidors våld.
Artikeln är också en del av ett större problem, där nyanserad diskussion omöjliggörs av just det faktum att Israel tillåts överskugga allt annat. Jag fick möjlighet för en tid sedan att diskutera just den här frågan med just Maria och Axel. Någon av dem uttryckte att Israels krav i fredsförhandlingarna var orealistiska. Jag tog då möjligheten att påpeka att detsamma gäller flera av de palestinska ledarnas krav. Det föranledde en längre och bredare diskussion. Eller, diskussion, det var mer som en tennismatch. Varje kritik från min sida mot den palestinska ledningen, främst Hamas, gav som svar en tirad hemskheter som Israel företagit sig.
Så kan man agera om man är Palestinavän, menar de. Jag menar tvärtom. Är man vän av fred och ett fritt och självständigt Palestina gör man inte, enligt mig, bäst i att borförklara palestiniernas misstag. Man gör bäst i att erkänna att också palestinier har en egen fri vilja och på inget sätt tvingas till våldattacker på israeler. Man gör också bäst i att erkänna att delar av den palestinska ledningen inte är fredens bästa vänner, utan har en maktanalys som eventuellt rentav tjänar på att konflikten fortsätter.
Kritik och eget ansvar är imperativa i en demokrati, men också för att bygga demokrati och skapa fred. Ja, självklart ska vi kritisera Israel för de fel de begår. Men en nyanserad inställning kräver också att man ställer palestinierna till svars för deras våldshandlingar. De vet vad de gör, de får stöd av det från sina ledare. Det ska vi kritisera. Annars kommer våldsspiralen aldrig ta slut. Vi ska också kritisera, och avfärda, orealistiska krav från båda sidor vid kommande fredsförhandlingar.
Det är nämligen enbart så fred kan uppnås, och det är väl vad en äkta Palestina-vän vill?
Andra bloggar om: samhälle, politik, israel, palestina, Maria Ferm, Axel Sandin, grön ungdom
Pingat till intressant.se
Väl skrivet.
Det är djupt rotat i vår kultur, och förmodligen även i våra instinkter, att man skall välja sida och sedan vara partisk, förlåt, solidarisk, ända in i absurdum.
Folk har tittat på för mycket Hollywood, där det alltid finns en god och en ond sida, och fullständigt missat att god och ond bara är subjektivt påhittade adjektiv.
Du skriver att man inte ska nyansera konflikten mellan Palestina och Israel, men hur kan man diskutera konflikten utan att nämna Israels övergrepp på Palestina exempelvis genom muren som strider mot allt vad MR kan tänkas representera. Ingen kan någonsin påstå att den ena eller andra sidan är oskyldig till det som nu sker i den regionen, däremot måste man ifrågasätta i fall bombmanfall över bostadsområden i Palestina någonsin kommer vara vägen till fred. Det luktar Federley över inlägget ,med all respekt för dig och ditt kunnande Tomas
Toni. Varför insinuerar du i din kommentar att jag skulle tycka “bombanfall över bostadsområden” är vägen till fred?
Svaret är precis vad jag pratar om, att en kritik mot Palestina uppfattas som ett försvar för Israel, och vice versa. Det är helt orimligt.
Förresten är det inte så att jag inte vill nyansera konflikten. Jag kritiserar om “nyanserandet” egentligen är ett svart/vitt perspektiv helt utan nyans. Ett riktigt nyanserande innebär med nödvädnighet att man tycker ledarna på båda sidor hanterar situationen galet.
Nu har jag inte tid att “svara” särskilt ingående.
Men jag har aldrig försvarat palestinskt våld, och inte rättfärdigat det heller. Det jag däremot reagerat på är hur det framställs i media. Och självklart ska man ställa krav på båda parterna, men i dagsläget är det palestinierna som omvärlden ständigt sviker. Jag skulle se det som ett enormt framsteg att Israels ockupation kritiseras av tex EU i samma utsträckning som hamas kritiseras (bojkott osv).
Förresten heter jag Axel, inte Alex.
Jag insunerar absolut inget av det du beskriver, allt jag sa var att nyanseringen av våldet i regionen är ofrånkomlig beroende på vart ens lojalitet ligger, min ligger hos palestinerna. Det jag reagerade på var att du försökte få det att låta som att båda var lika slyldiga i konflikten varpå jag drog upp två exempel där bombningar av palestina och muren som strider mot MR. Jag tycker kort o gott att du har fel i ditt inlägg, mer än så är det inte.
Vägen till fred kommer defintivt inte ske i en väpnadkonflikt, det tror jag vi är överräns om?
Axel: Sorry för felstavningen. Däremot menar jag absolut att ni i artikeln lägger skulden för palestinskt våld hos någon annan än de palestinska ledarna. Det känns konstigt.
Toni: Lika skyldiga? Det har jag inte skrivit. Och varför är det överhuvudtaget intressant? Både är skyldiga, delvis på olika sätt och i olika utsträckning.
Vad jag menar är att det är symptomatiskt att din lojalitet med palestinierna inte medger att läsa kritik mot palestinierna utan att själv rada upp israeliska MR-brott. Som om det vore en tävling i vem som är värst. Det är just det jag kritiserar.
Så du menar att man inte bör nämna Israles MR-brott då för att inte riskera att debatten blir nyanserad? Jag har svårt att se att glömma/förlåta aproachen skulle funka i den här konflikten. Jag håller med dig om att de inte är en tävling men jag, och allra minst palestierna, kan glömma det Israel utsatt Palestina för. Jag har all förståelse för att de finns validerande krtik mot Palestina men de betyder inte per automatik att vedergällning mot de palestinska folket (inte Hamas) ska bli ett minne blott.
“Så du menar att man inte bör nämna Israles MR-brott då för att inte riskera att debatten blir nyanserad?”
Nej, jag menar att man också ska få nämna de palestinska övergreppen. Och kritisera dessa. Detta utan att då få israeliska övergrepp slängda i ansiktet.
Det handlar heller inte om att glömma, det handlar om att se två bråkande parter och se att det krävs två för att träta.
“Nej, jag menar att man också ska få nämna de palestinska övergreppen. Och kritisera dessa. Detta utan att då få israeliska övergrepp slängda i ansiktet.”
Jag förstår dig inte, Tomas. Ska inte Israel stå för sitt övergrepp då? Inget kommer kunna förändras innan Israel river muren.
Som jag uppfattat det av ditt inlägg så har du problem med att GU stödjer Palestina, eller har jag missuppfattat dig?
“Jag förstår dig inte, Tomas. Ska inte Israel stå för sitt övergrepp då?”
Jo, absolut. Var har jag ens insinuerat att Israel inte ska behöva stå för detta??? Och om jag inte insinuerat detta, varför ställer du frågan?
“Som jag uppfattat det av ditt inlägg så har du problem med att GU stödjer Palestina, eller har jag missuppfattat dig?”
Ja du har missuppfattat mig. Det jag har problem med är att man, om man “stödjer Palestina”, inte får ens andas kritik mot Palestina. För då kommer snart någon och menar att det “luktar Federley”.
Axel Sandin skriver ovan:
“Men jag har aldrig försvarat palestinskt våld, och inte rättfärdigat det heller. ”
Jaså? Här är utdrag ur några av de senaste inläggen på Axels så kallade blogg:
“DN spär på och använder också tydligt värderande ord som “massmordet” angående terrorattacken. ”
http://sandinblog.blogspot.com/2008/03/irriterad-dag.html
“Jag ogillar egentligen att skilja på civila och icke civila dödsoffer. ”
http://sandinblog.blogspot.com/2008/03/civila.html
(Efter den palestinska massakern mot israeliska elever i Jerusalem menar Axel att Israel bär skulden till terrorattentatet):
“Jag kan inte påstå att jag är förvånad. Israels ockupation slår mot dem själva. Det här är förstås ett resultat av 100-tals dödade palestinier.
Det som besvärar mig, förutom att detta är ett steg längre bort från en hållbar fred, är mediarapporteringen. ”
http://sandinblog.blogspot.com/2008/03/terrorattack-mot-israel-blir-en-strre.html
Under en bild på den palestinska fd. flygplanskaparen Leila Khaled, med texten “I am not a terrorist” och rubriken “Fyfan för Israel!” skriver Axel:
“Människor vill ha frihet och får de inte det kommer de göra allt för att få den! Terrorism kan bli ett naturligt vapen för en frihetsberövad och förtryckt individ. Israel bedriver inte kamp mot terrorism, palestinier är inte terrorister. Israel bedriver kamp mot palestinsk närvaro i det heliga landet. Israels ockupation är terrorism av den grövsta sorten.”
Han avslutar inlägget med:
“(Ingen jävla Pro-israelisk kommentar kommer godkännas och jag kallar det inte för censur. Jag kallar det för respekt.)”
Och Axel Sandin tillägger:
Jag har aldrig försvarat palestinskt våld.
Jo, det är precis vad du gör, vilket smakproven ovan visar. Du förskönar och förringar palestinsk terrorism, och har en skarpt en-dimensionell bild av konflikten, vilket är ovärdigt en politisk representant.
Men Tomas, vad får dig att tro att det är ett pliktskyldigt fördömande av båda sidors våld? Självklart vill jag ha fred i regionen och är en fast anhängare av ickevåldsprincipen. Varför tror du annorlunda? Jag förstår faktiskt inte…
Jag tror inte annorlunda, jag kritiserar retoriken! Man kan inte både ta avstånd från palestinskt våld och sedan bortförklara det genom att skylla på israel.
Thomas, heder åt dig som kan se konflikten mer balanserat än ditt parti och dina partikamrater. Axel och Maria: ni har fått Israel på hjärnan. Försök att inse att det palestinska våldet INTE uteslutande beror på vad Israel gör och inte gör. Palestinierna har aldrig velat ha en tvåstatslösning och vill det inte nu heller. De föredrar våld framför fred och det blir extra tydligt med Hamas i spetsen. Israel har fredsavtal med två arabländer och kunde ha haft det med palestinierna också – om palestinierna verkligen hade velat ha det. Men för Hamas, PLO och alla deras kumpaner är målet att utplåna judarna och Israel – inte att bygga ett land. Och den som påstår annat, är inte i kontakt med verkligheten, såsom den faktiskt har sett ut genom åren.
New York Times publicerade häromveckan en palestinsk opinionsundersökning som viar att majoriteten av palestinierna förordrar fortsatt terrorism istället för fredssamtal. En majoritet stödde också massakern mot en judisk skola i Jerusalem:
Poll Shows Most Palestinians Favor Violence Over Talks (NY Times).
Så det är ganska uppenbart vilken sida det är som behöver höra mer av Maria Ferms predikningar.
Mycket bra inlägg av Tomas. Han pekar tydligt på den obalans som finns i kritiken av Israel. Medan israeliskt våld undantagslöst och villkorslöst fördöms i extremt starka ordalag urskuldas eller försvaras palestiniernas våld. Bra skrivet!
Sigge: Jag kan ju passa på att poängtera att så kallade “israel-vänner” ofta begår precis samma misstag, fast tvärtom. Där fördöms palestinska attacker, medan israeliska övergrepp och attacker bortförklaras.
Så försök inte dra in mig i någon “det är synd om israel”-fålla. För där hör jag inte hemma.
Tomas, ingen bör befinna sig i NÅGONDERA fålla. Det är precis det som ditt inlägg handlar om.
Alltför ofta försöker dock palestinavänner bortförklara och ursäkta palestinskt våld och oresonlighet med påstådda/upplevda oförrätter från Israel. Det är inte acceptabelt, precis som du skriver.
Frågan gäller: hur går vi vidare från idag för att skapa fred? Svaret är: omedelbart stopp på terrorismen och hatuppvigligen, samt erkännande av Israels rätt att existera. Därefter förhandlingar enligt Färdplanen.