Fredrik Pettersson, som tills nyligen var förbundsstyrelseledamot för S-Studenter, är under sommaren en av två “bloggvikarier” på Jonas Morians blogg under tiden nämnda Morian förlustar sig i Grekland. Ett av Fredriks första inlägg rör det faktum att den socialdemokratiska majoriteten i Örebro landsting fakturerar regeringen för kostnader de anser att regeringen orsakar landstinget.

I det här fallet handlar det om att en förändring genomförs snabbt och att Örebroarna ser sig tvungna att stänga hela sin tandvård bara för att utbilda sin personal om förändringen. Den fakturerade kostnaden är såvitt jag förstår för att täcka uteblivna intäkter.

Man kan tycka vad man vill om fakturan, naturligtvis är det ett ganska genomskinligt PR-trick. Men i grunden ligger något allvarligt. Det faktum att riksdag och regering driver igenom förändringar som innebär kostnader för kommuner och landsting.

I just det här fallet handlar det ju inte om en direkt kostnad, utan en utebliven intäkt, och jag kan inte avgöra om det är rimligt att stänga hela tandvården under en period på det sätt som sker. Men faktum kvarstår att beslut Sveriges riksdag tas om hur verksamheter som drivs av kommunerna ska hanteras och fungera, ofta helt utan att kommunernas finansiella realiteter övervägs.

Rättighetslagstiftningen är ett lysande exempel på just detta. Det finns en rad olika “rättighetslagar”, det vill säga lagar som erkänner medborgarna vissa rättigheter gentemot kommunerna. Socialtjänstlagen, LSS eller Bibliotekslagen. Det kan vara rätten till skälig vård, skälig levnadsnivå eller god levnadsstandard.

Rättighetslagarna är ofta luddiga. Det är nästan alltid en tolkningsfråga vad som är “skälig levnadsnivå” eller “god levnadsstandard”. Det är förstås bra att riksdagen i lagtext inte specificerar närmare exakt vad som ska utföras, men lagtext är lagtext och någon måste tolka den. I den bästa av världar vore kommuner och landsting själva bemyndigade att göra denna tolkning. I vår egen värld är besluten överklagningsbara till domstol, som därmed också blir uttolkare i sista hand. Det är alltså våra förvalntingsdomstolar som får bestämma vad rättighetslagstiftningen ska innebära i praktiken, och därmed också blir de domstolarna som styr våra kommunala verksamheter.

Ibland när jag diskuterar införandet av en förvaltningsdomstol möts jag av en rädsla för att vi ska få ett samhälle där jurister styr. Men så är det ju redan. Domstolarnas beslut styr nämligen i mycket hög grad kommunernas beteende. Domstolspraxis styr förstås kommunernas tolkning av lagarna, och därmed deras beteende. Det finns ingen kommun som ständigt vågar lägga sig uppseendeväckande mycket under det som domstolarna anser lagstiftarna menade; det finns alltid några medborgare som då använder sin överklaganderätt och kommunen åker då regelmässigt på pumpen.

Inte så att jag är emot rättigheter eller ens rättighetslagstiftning. Det är bra att medborgarna har rättigheter. Men det är ett systemfel i svensk politik att makt, ansvar och pengar inte följs åt. Det är grunden för ett ekonomiskt oansvarigt system. Det är lätt att ta ansvar för sin egen ekonomi, som man kan kontrollera och i dåliga tider dra åt svångremmen. När man bestämmer över andras pengar är det betydligt lättare att vara frikostig och leva över sina tillgångar. Den som betalar bör också bestämma, måste vara grunden till varje ekonomiskt hållbara system. Riksdagen betalar inte för rättigheterna och bör därför inte heller vara bemyndigade att fatta sådana beslut.

Den grundläggande tanken bakom är att staten har större mandat, vet bättre och har mer rätt att driva igenom sin vilja än kommunen har. Det kommunala självstyret är en chimär. Kommunerna får besluta på egen hand, bara när man uppfyller statens önskemål.

Det här blir extra tydligt i och med den stopplag som socialdemokraterna införde en gång i tiden. Den förbjöd helt enkelt utförsäljningar av sjukhus. Här är också mp en bov i dramat, som förvisso var emot stopplagen till en början, men vacklade när det kom till kritan och (om jag inte minns helt fel) accepterade en bantad variant av nämnda lag.

Det är naturligtvis helt absurt att ett land med kommunalt självstyre inskrivet i regeringsformen kan bifalla sådana lagar (ett argument för författningsdomstol). Det är också ett utslag av det långa socialdemokratiska styret. Stora delar av landet har under stora delar av modern tid varit under borgerligt styre. Stockholm är ett exempel där både landsting och kommun där majoriteterna skiftat varje val sedan åttiotalet, och som varit borgerligt styrda ofta även dessförinnan. I dessa områden har det varit svårt för socialdemokratin att driva igenom sin politik fullt ut, som man kunnat göra i områden där s-hegemonin fått fullt genomslag. Då har man varit tvungen att spela över huvudet på de borgerliga lokalpolitikerna. Riksdagen har helt enkelt varit socialdemokratins trumfkort, ett att få ut socialdemokratisk politik även till de delar av landet som på valdagen betackar sig för detta.

Hade vi haft skiftande majoriteter oftare i riksdagen, hade resultatet antagligen varit ett annat. Naturligtvis beter sig borgarna likadant när de väl får regeringsmakten. Då hade socialdemokrater i kommuner tydligare sett nackdelarna med von oben-perspektivet, när inte deras fränder var de som tittade ner. Då hade de säkerligen protesterat.

Det är därför intressant att frågan lyfts av socialdemokraterna i Örebro, och av socialdemokraten Fredrik Pettersson. För det är förstås sossarna som bär hundhuvudet för att det är på det här sättet. Det är sossarna som måste tänka om. Det är i dessa huvuden förändringen måste ske.

Andra bloggar om: politik, samhälle, demokrati, socialdemokraterna, decentralisering, centralisering, federalism, kommunalt självstyre
Pingat till intressant.se

Tags: socialdemokraterna