De senaste omgångarna med debatt om den så kallade FRA-lagen har gett ett något oväntat gensvar för miljöpartiet. Besvikna liberaler ser på när den borgerliga majoriteten röstar igenom massövervakningen, dessutom har de mage att låtsas som om det är en seger för integritetsivrarna.
Samtidigt har det varit tydligt att socialdemokraternas och vänsterpartiets motstånd mot lagen har varit chimär, för att inte säga rent populistisk. De har inte varit emot signalspaningen i sig; deras sakliga motstånd har kretsat kring mindre frågor som i praktiken inte spelar någon avgörande roll.
Flera har uppmärksammat miljöpartiets tydliga hållning i frågan - klart avslag till avlyssning - och i besvikelsen över nederlaget tytt sig till oss. Miljöpartiet och Grön Ungdom har inte varit sena att utnyttja detta. Genom att proklamera sig som de enda kvarvarande liberalerna i riksdagen har man försökt locka besvikna borgare till den gröna sidan. Se till exempel Grön Ungdoms respektive miljöpartiets hemsidor.
Utan att påstå att det är dessa utspel som givit effekten rapporterar också Grön Ungdoms språkrör Jakop Dalunde om en liberal anstorming till miljöpartiet. Om detta skriver han på sin blogg flera inlägg, till exempel “Liberal flykt till de Gröna” del 1 och del 2. Maria Ferm, Anders Wallner och Christian Valtersson har också skrivit på samma ämne.
Jag tycker det är jättekul om partiet breddar sig från sin i dagsläget främst vänstervridna bas till en mer mittenbaserad samling grundsympatisörer. Men man ska veta att de liberala nya medlemmar vi nu får knappast lär stanna kvar särskilt länge. I dagsläget är nämligen inte miljöpartiet ett särskilt liberalt parti. Utvecklingen de senaste dagarna/veckorna visar, menar jag, att det finns en potentiell väljargrupp som miljöpartiet försummat. Om nu miljöpartiet och Grön Ungdom, till exempel ungdomsrören Maria och Jakop, menar allvar med att välkomna dessa nya medlemmar och omfamna denna väljargrupp finns det en hel del att göra.
Det finns två aspekter av FRA-beslutet. Dels aspekten om de grundläggande fri- och rättigheterna som bör vara okränkbara, dels aspekten om synen på partiet, ledamöterna och regeringsmakten. Jag menar att miljöpartiet har problem i båda dessa aspekter.
Om jag tillåts börja bakifrån, så har vi vad gäller den parlamentsdemokratiska grundsynen en i princip stark hållning. Enligt partiprogram och enskilda utspel är vi starka förespråkare av ett utvecklat personval. I partiprogrammet finns rentav en galet radikal skrivning om att ledamöterna bör få ett antal röster i proportion till hur många personröster de fick. Jag skriver att det är en “galet” radikal idé av en anledning. Jag tycker det vore helt galet. Det visar dock på en mycket stark vilja att förstärka det personliga mandatet och det personliga ansvaret i våra folkvalda församlingar. Vi har också gått med borgerligheten om detta i grundlagsutredning och dylika sammanhang. Vår politik här är tydlig.
I praktiken däremot ser det inte riktigt så ut. I situationer där partilinjen tidigare har varit hotad om partigruppen röstat efter eget sinne har partipiskan vint. Mest berömt är kanske när Gustav Fridolin under förra mandatperioden var intern dissident i frågan om förändringar i LAS. Hans röst kunde fälla förslaget, vilket var det han egentligen ville. Jag känner inte till omständigheterna kring eventuella påtryckningar innifrån riksdagsgruppen, men vi kan väl anta att han inte riktigt uppmuntrades att rösta för sin egen ståndpunkt.
Liknande exempel finns, även om det inte slunkit ut i offentligheten. Kvasioffentligt är splittringen i EU-frågan, där debattvågorna gått höga. Kanske inte så mycket vad gäller omröstningar, men vad gäller möjligheten till att kandidera överhuvudtaget. När Paolo Silva, känd förespråkare för att mp inte längre ska vilja lämna EU, i förra EP-valet kandiderade med starkt understöd hanterades detta mycket hårt av delar av partimajoriteten. Om Paolo hade vunnit valet hade partiets enda EU-parlamentariker varit av “fel” åsikt i EU-frågan. I ett sådant läge tar förstås partiet till piskan; då får realiteten ställa aldrig så fina idéer om personval i skamvrån.
Sedan måste jag ju också nämna min egen miljöpartiavdelning här i Stockholm. Arbetsgruppen som skulle ta fram nya stadgar för föreningen föreslog på fullaste allvar att dessa skulle bestämma vad ledamöterna i fullmäktige skulle få driva. Knappast i linje med partiprogrammets skrivningar. Här skrev jag mer om det.
Till sist handlar det också om hur man ser på regeringsmakten. Flera borgerliga ledamöter och kommentatorer har berört just detta: frågans sakinnehåll i ena vågskålen och regeringsmakten och regeringens anseende i andra. Hade miljöpartiet i samma situation, med 100% påtryckning från socialdemokraterna och kanske vänsterpartiet, agerat annorlunda? Hur hade vi agerat om socialdemokraterna rentav hotat med att ett nej kan fälla regeringen? Och tvärtom: om socialdemokraterna med en grönröd regering hotat med att göra upp med till exempel moderaterna i denna fråga utanför regeringen, hade vi accepterat det?
Jakop vågar (i “del 1″ ovan) lova en väljare att vi inte kommer rösta för en lag av den här typen, även om regeringsmakten hänger på det. Det är väl, efter all uppståndelse och den prestige som lagts i frågan, ett relativt säkert löfte. Men det finns inget principiellt som skiljer oss från regeringens småpartier. I en liknande situation i en annan fråga finns det inget som talar för att miljöpartiet i regeringsställning kommer agera annorlunda.
Den andra aspekten är själva sakpolitiken: våra grundläggande fri- och rättigheter. Också här finns en teoretisk grund till att kalla miljöpartiet ett i grunden liberalt parti. Grön ideologi menar jag innehåller politiska godbitar från andra större ideologier. Det är inte konstigt, alla nya tankeinriktningar innehåller självklart element från de tidigare dogmerna. På så sätt finns det i grön ideologi vissa liberala stråk, men också anarkistiska diton. Jag menar att grön ideologi har ett grundläggande statskritiskt drag, uppburet av de liberala men kanske framför allt anarkistiska idéarven.
Jag menar att det är i statskritiken man finner svaret till de flesta av miljöpartiets “liberala” ställningstaganden. Utan att fördjupa oss mer än nödvändigt i just detta kan konstateras att det handlar om en förståelse för att “staten” eller “makten” inte alltid är god. Staten behöver inte alltid vara fel, som en del av högern tycks anse, men inte heller alltid lösningen, som vänstern stundtals driver. I detta kan blandas in kritik mot alltför stora sammanhang, demokratikritik om långt mellan medborgare och beslutsfattare och en massa, annat, men i ett nötskal är det synen på statens godhet som är det centrala.
Det är därför förespråkarna för FRA-lagen kan se det som ett rimligt argument att påpeka att lagen inte är tänkt att övervaka oskyldiga, eller att meningen inte är att lagen ska missbrukas. De ser inte nödvändigtvis att makt korrumperar och menar därför att staten kan vara god om det finns tillräcklig självsanering; om det skapas tillräckligt många interna kontrollstationer.
I mina ögon är det samma ideologiska uppfattning som ligger bakom personvalsdiskussionen. Partiorganisationerna är en del av statsmaskineriet och i kampen mellan partierna (staten) och väljarna (individerna) vinner då väljarna. Nästan. Även fortsatt är en majoritet inom miljöpartiet motståndare till ett rent personval. Det finns också en betydande minoritet som tycker dagens personval är dåligt och kanske rentav vill ha ett rent partival. I personvalsfrågan är ställningstagandet allså svagare, eftersom staten och miljöpartiet delvis sammanfaller. När det då inte blir en fråga om staten (någon annan) och väljarna (delvis vi) utan en fråga om huruvida väljarna (delvis någon annan) ska få mer makt på bekostnad av partiet (vi) blir det direkt en målkonflikt, som väljarna inte nödvändigtvis vinner.
Och där har vi nått centrum av det sakpolitiska problemet. Vi är fullt för individens fri- och rättigheter, så länge det inte hamnar i målkonflikt med någon annat. Det klassiska exemplet är reklamen. Den grundläggande principen är självklart att alla ska få uttrycka sin mening, yttrandefrihet. Men förra hösten ställdes detta i konflikt med ett budskap vi inte gillade. Då var det “Bevara äktenskapet” som gjorde reklam för sin politiska idé, vilken dessutom råkade sammanfalla med gällande lagstiftning. Miljöpartiet vill ju som bekant ha en annan typ av lagstiftning, och tyckte av den anledningen att reklamen var stötande. Bland annat var Yvonne Ruwaida ute i medierna och diskuterade frågan. Då menade hon att det inte handlar om yttrandefrihet eftersom det är “betald annonsplats”. Men om en viss politisk åsikt förbjuds utrymme i något sammanhang alls är det väl svårt att inte se det som en kringgränsning av deras rätt att sprida sin åsikt. Jag skrev om frågan här och här.
Maria Ferm, som då inte var språkrör för Grön Ungdom, stod förresten på Yvonnes sida i den diskussionen. I en kommentarsdiskussion på hennes blogg menade hon då att jag och hon “är väl lite oense om yttrandefrihet och så.” Hon menade vidare att just yttrandefriheten ger henne rätt att som politiker kräva att någon annans politiska åsikt inte borde vara tillåten på offentlig plats. Maria är en i långa stycken briljant politiker, men just det resonemanget kanske inte var det skarpaste. Och framför allt kanske inte något som vittnar om någon djupare liberal idétradition.
Liknande resonemang framfördes av miljöpartister i debatten kring muhammedkarikatyrerna. Vår långtgående tryckfrihetslagstiftning ger tidningen långtgående friheter att trycka också obekväma frågor, påståenden eller, för all del, teckningar. Hela principen bakom tryckfrihetslagstiftningen är att tidningarna inte ska behöva bry sig om vad politiker (eller andra makthavare) tycker; de avgör vad de trycker på rent publicistiska grunder.
Ändå ger sig politiker, miljöpartistiska sådana, in i debatten om vad just de anser var lämpligt eller olämpligt i frågan. Även, eller kanske framförallt, politiker som helt saknar publicistisk bakgrund eller dito insikter. Dels visar detta på en kanske lite bristfällig koll på presshistoria: självcensur efter implicita eller explicita hot om att agera politiskt har ju inte direkt varit ovanligt tidigare. Dels visar det på en brist på viljan att till varje pris försvara tryckfriheten, även när den ger obekväma resultat.
När partiet ställs inför en målkonflikt: en konflikt mellan egenintresse och frihet, eller mellan en politisk fokusfråga och frihet (sexistisk reklam, till exempel) så blir det problem. Jag har ovan visat att redan konflikten mellan parti och väljare minskade statskritiken. Hur blir det om partiet hamnar i regering. När staten=partiet och partiet=vi, kommer statskritiken bestå?
Jag menar att miljöpartiet, för att på riktigt kunna vara ett brett parti med plats för hjärtats liberaler, måste lyfta den här typ av debatter internt. Vi måste lyfta frihetsperspektivet som ett egenvärde, ett ledord att följa även när det innebär att andra åsikter vi bär på kan kollidera med detta.
Jag tycker det är fint att så många i miljöpartiets och Grön Ungdoms toppskikt vill att vi ska bredda partiet och locka mer liberalt sinnade väljare. Men det förpliktigar. Jag hoppas ni är beredda på det ansvaret.
Andra bloggar om: politik, samhälle, demokrati, miljöpartiet, grön ungdom, liberalism, fra
Pingat till intressant.se
14 responses so far ↓
1 Anders // Jun 23, 2008 at 2:53 am
Om du syftade på mig så är jag beredd!
Men vidhåller fortfarande, som jag alltid gör i den här diskussionen - att det är skillnad på politiker som vill förbjuda vissa uttryck och politiker som vill problematisera eller ifrågasätta vissa uttryck. Men i stort tror jag vi är riktigt överens.
2 Jakop Dalunde // Jun 23, 2008 at 8:33 am
Jag menar allvar, när det gäller det som är inom ramen för mitt mandat. I min rör-presentation till råm lyfte jag tydligt upp ambitionen att bredda vår image, när det gäller tilltal, ton, prioritering.
När det gäller själva sakpolitiken, så är det ju inte upp till oss.
3 björn // Jun 23, 2008 at 10:04 am
Ja ,demokratin är ju på undantag - s/borgarna tex. EUhydran inte minst (jfr vetenskapligt= värderingar och institutionsvidrighet = juridiskt ohållbart och fel = även om det verkar sas bra blir det inte vetande utan gissningar)
Mp, v etc behövs ju fortfarande.
Inte minst “S jävlarna” (jfr dom som dog för arbetarrörelsen en gång).
Demokrati= folkstyre (och folket, wisdom of corwds = överlevnadsvärde i bla Brighton studie som väljer bättre i utvecklingsmodeller)
Öppna för “utvecklingsallians eller progressiv allians” (tex förstår tex mp,v, c och nya partier tex sd, s mandat).
Söka demokratiskt och vetenskapligt stöd (folkets mandat)
S blir väl bättre i framtiden (får väck en del - mer demokratisering och folkrörelseparti och då få väck “kollektivanslutning/uppslutning kring partiskiktet= inte säkert dom representerar arbetarrörelsen)
Jfr
DNdabatt “kondom är ej bra” (5 Jkpg läkare= läs abort och asscoationer i neuronnätverket) och empirikt (som kristna högern räknat på Economics författarna= “abortförbud” ger fler kriminella , satans barn). Jfr tex ryska (gratis aborter) att det ju faktiskt är bra. Tex äktenskap= hitta den rätta (skilsmässa är ju en metod). Svårt detektera 100% rätt (supermänniskor). Gått på ljusvågor so Einstein sa (kan ju vara matematiskt möjligt).
God/ond effekt= jfr katolska (det är ju ond effekt). Jfr tex Macdonalds stora produktions- och distributionsnätverk (rationell mathantering och först med forskning).
Belgien med sina barnövergrepp etc (och krigsförbrytelsebrott= avskaffat i högre sfärer = för hög kostnad sas). Men internera skitstövlarna (felkällor som ger sämre= räkna på i försäkringslösning).
Kvalitativ undersökning/kunskap också = intuition/PSI el vad man ska kalla det för (rättsmetoder som en benämning)= men forskarsamfundet ska ju räkna på det som man säger (med alla datavetenskapliga och rättsvetenskapliga/vetenskapliga metoder man har till sitt förfogande idag)
Det krävs ju också allmän bildning (från vetenskap till en del samhällsvetenskap etc= mer insikt än de facto kunskap= den kommer ju)
Om man får komma med ett råd= undrar ju om det är sant eller frekvent sas - det är ju också “utvecklingen” (tex från vänstra till högra bilden). Exponentiellt kan ge ett “science fiction” paradis (jfr med mkt förvirring och inkompetens idag - om man förstår vad jag menar).
Jfr din blogg (lätt å fastna i neurala nätverk - som det går å räkna på med innehållsfrekvens - och då )= inte så mkt säkerhetspolitik etc (välkänt) utan kanske mer juridik, vetenskap och kanske kultur (outsourca i en tidning och ersätta den inkompetenta debatt som där sker - ersätta med en blogg tex).
Jfr juridik tex spermadonation= borde ju vara copyright på våra gener tex ansvar för 50% av genernas verkan i generationer (som en produkt eller husbygge sas - om skadliga verkan etc).
Jfr vårdnadsbidrag och den skiten och tex pornografins verklighetsmedium och påverkan och frekvens av brott (brottsrekvisit måste ju räkna här). Såvida inte oligatorisk utbildning etc (från bibliotek till andra medier för kommunikation och förståelseprocess).
Arbetsanställningar = skicklighet som i off arbeten (jfr präster etc och då kontraktion mot “utbildning”= vad du har i huvudet). Avskaffa (religionsförbud = enskild och avskaffa gemensamt= arbetsplatser etc tex lokal för bön etc). Jfr mattexempel och 1500 kr i skadestånd= tex be på en matta och sen skada på den (sorts produkt sas).
Kriminella= gener (religiösa? mäter frekvens av brott= rättsrekvisit).
Jfr historien.
Står ju också finns djävuelens barn och hemligheter etc= ska samhället tillåta detta?
Bättre som jag skrev med vetenskap = reduktion och värdena (Mertons) och utveckling som vi mäter på olika sätt).
Jag tror det går åt ett science fiction version (tex Babylon 5= bra ex på analogier med tex religion förvirring och inte exakt mätning för koherens som är vetenskap). Bara en policy och lösning av problem (koherens).
Resultatbaserad lön= ger resultaten som måste styra så resultaten blir bra
Synd (ger ju brott på flera frekventa plan).
Reduktion av tex psykiatriker (neuralt nätverk läsa av med no lies och SOM maps och det tänket).
Men regressrätt= pensionsavskrivning (från präster till psykiatriker och en del inkompetenta högskolelärare och kanske lärare etc också= den skada dom gjort mot andra ska inte löna sig och signalera till framtida generationer).
Fö “kristna”= sjukskötersker och andra som vill hjälpa (öv är ju falska skitstövlar som vill ockra och tjäna på sin inkompetens = mäta frekvens = skulle aldrig varit tillåtet). Jfr arbetsmiljö (sv kyrkan= värsta i landet enligt många undersökningar)= stänga ner och avskaffa och dom falska skitstövlar som florerat där.
Uppmärksammat med barnövergrepp i tex USA , Kanada och Australien= men Sverige? Sälja kyrkor.
För min del “modernt folkmord” (Som bla Bauman var inne på är modernt och då utveckling)= djävuelsn barn (ond utomjording)= mäta av och internera på tex svalbard. Liksom kungafamiljen (besökte tex Bush= diskriminerat prostituerade med bromsmedicin mot Aids). Medskyldig till folkmord.
4 Max // Jun 23, 2008 at 1:06 pm
Miljöpartiet är inget liberalt parti, och vi borde inte kalla oss liberaler.
Vi är ett parti som lider av viss ideologisk förvirring och otydlighet, men ändå har något slags grön kärna som vi rör oss allt mer bort ifrån. Vi håller på att utvecklas till ett högersocialdemokratiskt etablissemangsparti, och det är djupt beklagligt.
Det är bra att du lyfter fram de beklagliga auktoritära strömningar som ibland kommer fram i partiets diskussioner. Det handlar dock inte om grön ideologi, utan snarare om brist på ideologisk förankring. Och den förankringen blir inte bättre av att några av oss börjar låtsas att vi är någon sorts liberaler. Tvärtom.
5 Daniel // Jun 23, 2008 at 7:16 pm
Tack Tomas! Jag känner också ett starkt behov av att samtala/diskutera denna fråga, det handlar i grunden om hur den gröna ideologin definieras. Vi har ju genom ett nära samarbete med (s) och (v) tydligt blivit etiketterade som socialister, men det är ju på inte sätt hela sanningen. Men hur gå till väga för att balansera detta?
Min farmors far tillhörde frikyrkan, vilket man gjorde när man var socialliberal vid förra sekelskiftet. Han röstade också på Folkpartiet Liberalerna. Men idag tror jag inte att Arvid skulle valt (fp) idag (för att han var en klok man). Men vilket parti röstar dagens liberaler på? Kan någon svara på det? Jag tror, tyvärr, att de antingen röstar på (fp) eller (c). Så det är en grannlaga uppgift att finna den breda definitionen av grön ideologi och sedan förmedla den genom agerande i sakpolitik.
6 Johan H // Jun 23, 2008 at 8:09 pm
Daniel. nja, så värst många som faktiskt kallar oss socialister har jag inte träffat på.
Är öht inte så många mer än aktiva vänsterpartister, vänstersossar och vänsterintellektuella 55+:are som kallar sej socialister efter vad jag har märkt
Däremot ser ju väldigt många oss som just “vänster”, och jag antar det är det du menar.
7 Tomas Melin // Jun 23, 2008 at 8:11 pm
Det händer faktiskt att vi i vissa mätningar etiketteras just som en del av “socialistblocket”.
8 Erik Thor // Jun 24, 2008 at 9:58 am
De som röstar på MP från liberalerna, kommer nog tyvärr återgå till sitt vanliga parti i mångt och mycket igen.
Jag tycker det är bra att vi samarbetar med S. Om vi skulle sluta göra det skulle det definitivt märkas av i demoskops mätningar. Jag skulle tippa på att vi kanske t.o.m skulle ramla ur riksdagsspärren. Vi har inte vårt största stöd bland högern, om det är det ni tror. Vi har vårt största stöd bland människor som känner sig som vänster. Vi har mycket mer stöd att hämta härifrån än vi har att hämta från högern, som inte alls har en särskilt positiv uppfattning om MP.
Målet ska väl vara att vi går framåt. Sen är det ju fel att kompromissa om hela sin politiska uppfattning för att få fler röster, borde vi inte övertyga människor om att våran vision är bäst istället?
9 Tomas Melin // Jun 24, 2008 at 10:25 am
Hej Erik! Kul att du läser och kommenterar.
Vi är nog ense om att många liberaler nog kommer lämna mp igen, även om de nu tyr sig till oss. Men i övrigt håller jag inte med om dina slutsatsatser på en rad punkter.
Det är sant att de flesta av våra väljare definierar sig som “vänster”. Men många, bland andra du, drar på tok för stora växlar på detta. Att man definierar sig som “vänster” innebär inte att man vill ha en socialdemokratisk regering. Det finns gott om “vänster”-väljare som i första hand är gröna, men det alternativet finns ju inte på vänsterhöger-skalan.
Dessutom: Om det nu är så att en mycket stor majoritet av våra väljare föredrar en helröd regering framför en grönblå, så har miljöpartiet stora problem.
Men jag tycker inte frågan handlar om var vi kan få “störst stöd”, i höger- eller vänsterfållan. Jag tycker det handlar om att vi ska vara ett så brett parti som möjligt, som lockar mittenväljare från olika läger.
Jag tycker inte det är är att “kompromissa om hela sin politiska uppfattning”. Jag tycker tvärtom att just det att stå över vänsterhöger-skalan är en stor del av vår politiska uppfattning.
Då tycker jag snarare att det är din ståndpunkt, att vi bör låsa oss i vänsterblocket, som är den stora faran för den gröna identiteten.
10 Karin // Jun 24, 2008 at 10:00 pm
Intressant inlägg!
Vissa begrepp kan bli lite problematiska i en diskussion när de inte betyder samma sak för alla som deltar. Liberalism är ett sådant begrepp.
En ytterlighet är naturligtvis att individens frihet är det enda viktiga och att denna inte under några omsändigheter får inskränkas. Där kommer miljöpartiet naturligtvis aldrig hamna, och om det är det man menar med liberalism så stämmer din rubrik, att må inte är liberalt.
Men för mig finns det ett tydligt liberalt stråk i vår politik, som kombineras med solidaritet och välfärd. Det handlar just om frågor rörande personlig integritet, valfrihet och mångfald, och den enskildes rättigheter. Om utrymme för individen I kollektivet, inte individ ELLER kollektiv. Alltså frihet inom vissa ramar. Vissa kallar det socialliberalism andra vänsterliberalism.
Under FRA-skandalen har denna del av miljöpartiets politik blivit känd bland människor som tidigare inte uppfattat den sidan av vår politik. Och det tycker jag är bra.
Personvalet kommer att vara knepigt så länge vi har regeringar som styr med så knapp majoritet. Där måste vi precis som du skriver bestämma oss för vad vi egentligen tycker och bli mer konsekventa. Men det tycker jag inte är av avgörande betydelse för huruvida liberaler kan känna sig hemma i mp eller inte.
11 Tomas Melin // Jun 25, 2008 at 10:06 am
Hej Karin! Kul att också du läser och kommenterar.
Synnerligen rimliga invändningar har du också mage att komma med, så oförskämt
Jag tycker du har rätt, den betydelse av “liberal” som används i inlägget är väl snäv. Å andra sidan är det ju samma betydelse som användes från GU:s och mp:s håll i “vi är de enda liberalerna”. Då var det just indidivdens frihet (integritet) som var huvudnumret. Så helt fel ute är jag inte, tycker jag ändå
12 Christoffer // Jun 27, 2008 at 1:01 pm
Alltså, grejen är väl att vi inte är ett liberalt parti alls.(Åtminstone hoppas jag det) I de frågor där vi till synes har liberala åsikter beror detta snarare på anarkism än liberalism. (Vilket Tomas nämner.) Dessa är ju faktiskt kussligt lika förutom deras grundsyn på människan och samhälle (I det perspektivet känns liberalerna för mig läskiga).
Får nog säga att jag till stora delar stödjer Max åsikt om en ideologisk förvirring. Men detta är ju naturligt. I och med tt vi kombinerar höger och vänster idér tillsamans med genuint gröna idér (ex. tillväxt kritik) så har vi en större ideologisk bas än de andra partierna och samlar så mycket mer olika sympatisörer. Därmed är det självklart att vi kommer bli ”ideoligiskt förvirrade”. Och om de problem som finns idag i partiet hänger ihop med detta så kanske man ska akta sig för att ideologisk bredda partiet ytterligare.
13 Peter Söderström // Jul 3, 2008 at 1:32 pm
Folkpartiet har haft en liknande identitetskris. Man påstår sig vara liberala demokrater, men exempelvis kärnkrafts-frågan var det roligare att leka statssocialister och bygga stora dyra kärnkraftverk än att tillfråga medborgarna om de ville ha dessa verk.
Folkpartiet stödde den fejkade kärnkrafts-omröstningen (två ja och ett nej-alternativ) precis som man utan problem accepterade att nej-sidan i Eu-omröstningen hade en tiondel av ja-sidans resurser. Det globala demokratiska samvetet räcker liksom inte till på hemmaplan, vilket FRA-omröstningen nu senast visar.
I andra länder ska man ha en standard på demokratin som (fp) inte upplever som lika viktig hemma.
Vad detta visar är att den demokratiska liberalismen är enkel i teorin men svårare att stå upp för i praktiken.
Vad gäller yttrandefriheten i annonser så har den ett dilemma, nämligen att demokratin inte bör bli en fråga om pengar. Om möjligheten att delta i debatten begränsas till de bemedlade förlorar demokratin i slagsstyrka. Den ekonomiska makten har inte alltid rätt, precis som staten inte alltid har rätt. Ändå finns det en tendens från båda dessa håll att öka det egna tolkningsföreträdet på de vanliga medborganas bekostnad. Det är där kärnan i debatten om annonserna i tunnelbanan ligger, inte i vad annonserna handlade om.
Miljöpartiets liberala rötter gäller synen på individen, men främst kommer denna starka koppling från insikten att medborgliga rättigheter, solidaritet och miljökamp kräver demokrati.
Alla miljöpartiets hjärtefrågor vinner på och kräver ett demokratiskt samhälle. Utan demokrati går det inte att rädda jorden. De som tror att ett auktoritärt EU-system kommer att agera för miljön biter sig således i foten lika mycket som de som påstod att sovjetkommunismen minsann skulle skapa jämlikhet och en grön värld.
Man kan inte rädda miljön genom att avskaffa demokratin lika lite som kan kan rädda demokratin självt genom att avskaffa den (se FRA - lagen…)det parti som inser detta bäst av (fp) och (mp) kommer att förtjäna de liberala rösterna.
Folkpartiuet fuskar i liberalism, men ett Miljöparti som lämnar över makten till EU för att få saker gjorda fuskar faktiskt lika mycket, så utgången är öppen.
14 Elin Frid // Jul 15, 2008 at 10:41 pm
Tomas: Ett mycket bra inlägg! Jag har längtat efter ett sådant. Tack.
Leave a Comment