Anders Wallner har nu svarat på mitt inlägg, på din egen blogg. Lite besviken verkar han vara, att jag inte kontaktade honom med mina frågor först. Men, vilket jag har försökt förklara för Anders på telefon, så skriver jag ju på bloggen i någon typ av offentlighet. Det är något annat än privata samtal. Hur de flesta (aktiva) miljöpartister ställer sig personligen vet jag mer än väl, hur partiet hanterar frågan utåt är något helt annat. Det är om det senare jag skriver, och det går inte att avhandla privat med aldrig så insatta vänner.

I vilket fall som helst så ger Anders stöd för min huvudtes: hur miljöpartiet ställer sig till signalspaning är högst oklart. Anders skriver:

“partiet idag [har] inte bestämt sig för huruvida företeelsen “signalspaning” (= “övervakning av elektronisk kommunikation genom avlyssning”) skulle kunna användas till seriös riktad avlyssning (som partiet är för, i fall där det handlar om brottsmisstankar). Det är just därför vi vill ha en bred parlamentarisk utredning. Vilken slags signalspaning ska vi ha, om någon, och vilka myndigheter ska ha befogenhet att använda det – och under vilka förutsättningar.”

Det ger alltså stöd för min huvudsakliga teori om att partiet inte nödvändigtvis är emot all signalspaning. Det är i och för sig lite tråkigt, men förståeligt efter utgångspunkterna. Anders utgår även fortsatt från att det kan vara möjligt med signalspaning utan att massavlyssna, och med den utgångspunkten är det svårt att komma till någon annan slutsats. Min utgångspunkt är snarare den motsatta, på goda grunder. Signalspaning går ut på att samla in en stor mängd data för att kunna filtrera den och hitta det man söker. Om man med “riktad avlyssning” (tex utifrån brottsmisstanke) menar filtrering på ett visst sätt kvarstår det problem som funnits hittills: för att kunna filtrera krävs massavlyssning.

I mars i år tillsatte miljöpartiet en egen utredning. Madeleine Leijonhufvud, professor i straffrätt, fick uppdraget av miljöpartiet att utreda hur en ny våldtäktslagstiftning skulle kunna se ut. Den 1 oktober ska betänkandet komma. Visst, det kan inte jämföras med en statlig offentlig utredning, men det räcker säkert en bit på väg.

Jag tycker att denna process är alldeles utmärkt, och det är en möjlighet vi borde kunna begagna oss av även i frågan om FRA och signalspaning. Miljöpartiet kan, eventuellt i samarbete med andra organisationer eller rentav socialdemokraterna, tillsätta en egen utredning om hur signalspaning (eventuellt) kan användas utan att det blir integritetskränkande eller massavlyssning. Utredningen kan få ett halvår eller så på sig, och i början av 2009 har vi ett betänkande som ger svaret.

Vinsterna med detta skulle förstås bli enorma. Vi skulle dels säkert få lite uppmärksamhet för själva processen, men även resultatet skulle gynna oss mycket, oavsett vad det blir. Då skulle vi kunna möta väljare inför både 2009 och 2010 med ett tydligt budskap i den här frågan. Då skulle vi kunna ha konkreta förslag och rikligt med kött på benen.

Med nuvarande strategi möter vi istället väljarna med det explicita budskapet att vi inte har någon koll. Vi kan inte ge några vettiga vallöften om vad som ska följa på nuvarande FRA-lag. Frågan är kanske inte begraven, men den blir åtminstone lagd i ett dike, i väntan på bättre tider.

Andra bloggar om: politik, samhälle, fra, övervakning, avslyssning, integritet, fra-lagen, lex orwell, miljöpartiet, massavlyssning
Pingat till intressant.se

Tags: fra, miljöpartiet, signalspaning, socialdemokraterna