Vem ska integreras?
Expressens ledare om integration har givit stort genklang bland gröna bloggare. Grundtesen är den gamla leken med ordet “segregation”. Rent faktiskt innebär ju detta åtskillnad mellan människor, och är det några som lever åtskillda är det ju invånarna i väldigt homogena kommuner som Vellinge, Danderyd et cetera. I enligthet med detta menar ledaren att det är Skånes vita medelklass som behöver integreras, snarare än invandrarna.
Christian Valtersson tar upp tråden och menar att regeringens intregrationspolitik borde riktas ditåt:
Visst finns det en poäng i resonemanget. Om inga “svenska” samhällen välkomnar invandrare, så skapas den geografiska segregation vi idag kan se.
Men resonemanget saknar också en viktig aspekt, nämligen att integration i bara handlar om geografisk dito, utan om en inkludering i samhället. Dels ekonomiskt, exempelvis möjligheten att få ett arbete, men också känslomässigt, känslan av att samhället finns till för en själv och att man har en självklar rätt att här leva och verka.
I den meningen av begreppet blir det desto tydligare att vilka områden som är integrerade och inte. Ingen kan påstå att Vellinges invånare blir diskriminerade eller känner sig som parior i samhället. Därigenom blir också påståendena om att det är Skåne som behöver integreras med övriga Sverige god retorik, men i politisk praktik ganska meningslös rappakalja.
Det finns dock ett djupare problem med resonemanget. När man inte känner sig inkluderad i samhället skapas större incitament att agera på ett för samhället negativt sätt, tex genom brottslighet. Brottsligheten skulle jag påstå är nyckeln i dagens integrationsdebatt, och det blir problem när vi försöker att överföra skulden för brottsligheten till någon annan än utövarna. Jakop Dalunde skriver i ett inlägg att han brukar föra fram devisen “Sverige har inte problem med invandring, Sverige har problem med diskriminering.”
Det låter ju fint och bra, men konsekvenserna blir absurda. Johan Ingerö pekar på när tunnelbanan i Rinkeby var tvungen att stänga, med anledning av konskevent återkommande vandalism.
Självklart är förstås skulden för detta utövarnas egna, och inte någon annans. Att försöka överföra skulden på någon fördomsfull personalchef eller på Vellingeborna är troligtvis felaktigt, men framför allt farligt. För bakom rädslan att peka ut ett gäng invandrarungdomar som brottslingar ligger synen på invandrare som en homogen grupp. Om man pekar ut vissa invandrare som brottslingar kanske det uppfattas som om man ser alla invandrare, eller ens en större del, som brottslingar.
Och om man ser samhället i form av två huvudsakliga grupper, svenskar och invandrare, och vidare inte vill skylla segregationen på gruppen invandrare så kvarstår ju bara en enda grupp. Det är därför, och av få andra anledningar, som välvilliga men i grunden medelklassiga innerstadsbor fastnar i analysen att allt är svenskarnas fel. Dock sällan en grupp som en själv kan inkluderas i. (Därav att problemet ligger i bruna Skåne, snarare än tex gröna Södermalm).
Jag tycker det vore mer passande om vi faktiskt lägger skulden där skulden hör hemma. För vardagsbrottsligheten i storstäderna handlar det om att förövarna ska tillåtas ta ansvar för sina handlingar, oavsett etnicitet. För brottsligheten är nyckeln, stävjas den försvinner mycket av grogrunden för rädslan för förorterna och den geografiska segregationen kanske löser sig själv. Samtidigt skulle möjligheterna förbättras för de förortsbor som idag dras ned i kriminalitet på grund av ett samhälle som inte reagerar.
Andra bloggar om: politik, samhälle, brottslighet, invandring, integration, segregation
Pingat till intressant.se
Jag håller på att författa en rapport om främlingsfientlighet och integration.
“och det inte finns utrymme för en längre och nyanserad utläggning brukar jag svara lika kategoriskt och svart-vitt som rasisterna”
Känns som du missade detta stycke. Känns lite konstigt att bli angripen för att ha varit onyanserad då.
Sen håller visserligen inte med dina slutsatser i det här inlägget, jag tycker det går att lasta individers misslyckanden på rasistiska strukturer. Sen ska en självklart inte alltid göra det.
Men jag menar att Sverige har betydligt större problem med rasistiska strukturer och individer, än med lata och kriminella invandrare. Jag menar också att det senare ofta är en produkt av det tidigare.
Givetvis finns det, som du skriver, en risk för att se allt i svart-vitt när man pratar om integration och strukturer. Men jag har svårt att se vad du egentligen vill komma fram till. ATT det behöver göras någonting för att bekämpa ungdomskriminalitet kan nog de flesta hålla med om, det intressanta är ju HUR man ska göra det. Ska vi satsa på hårdare straff eller ta tag i problemet på en tidigare nivå?
Jag tror inte att problemet med invandrarbrottslighet är enbart strukturellt, men jag tror att det är en viktig orsak till att vi ser mer brottslighet i den gruppen än i andra. Samtidigt som det med största sannolikhet finns vissa invandrare, precis som det finns vissa svenskar, som skulle begå brott oavsett hur mycket stöd och hjälp från samhället de fick.
Jag håller med Jakob om att det inte kan vara kriminella som individer som är det stora integrationsproblemet. Var ligger strukturanalysen om varför en person väljer att begå kriminella handlingar? Sen är ju den segregation vi ser väldigt ofta socioekonomisk samtidigt som den är etnisk vilket gör att det blir fler strukturer är etnisk diskriminering som påverkar människors möjligheter.
@Jakop
Det är fel att ta bort det individuella ansvaret från brottslingar. Bortsett från att det är en återgång till sjuttiotalets kriminalpolitik så är det ett rent hån mot brottsoffren, som vi i första hand borde värna.
@Tove (och Jakop)
Brottslighet måste ses i två delar: strukturellt och individuellt. Visst finns det strukturella förklaringar om varför brottslighet är vanligare i vissa områden eller i vissa situationer än andra, men det är frågor som är relevanta i forskning och samhällsbyggande på lång sikt.
Gröna politiker fastnar ofta i detta perspektivet, men de löser inga problem på kort sikt, på kort sikt kan vi inte förebygga brott genom en ny diskrimineringsbyrå. För att förebygga och förhindra brott i vardagen handlar det om att se att varje brottsling har ett val att låta bli. Då ser man också att brottsligheten minskar om det finns fler poliser i närheten (poliser med god kontakt med invånarna, inte väktare) samt att den brottslighet som sker ger konsekvens snabbt (idag går det halvår eller år innan det går till domstol även i självklara fall).
Det är ett problem att gröna politiker fastnar i de strukturella problemen, eftersom de då glömmer bort att problemen skapar stora bekymmer för människor i vardagen.
@Valdemar
Jag tror inte på hårdare straff. Även om konsekvensen för ett brott är litet måste det komma snart. För de allra flesta brott behövs ingen utredningstid, ändå tar det mycket lång tid för de flesta småbrott att nå domstol. Det måste förändras. I fall utan större utredningsbehov borde rätten kunna ta ställning till fallet inom några dagar.
Vidare borde vi återinföra närpoliserna, som får möjlighet att lära känna närsamhället. Dels ger det större möjlighet att förebygga brott (genom att synas och genom att fånga upp kids som bara är på glid), dels gör det undersökningarna om begågna brott lättare att genomföra.
Påpekas bör förresten att det inte handlar främst om invandrares brottslighet, utan om brottslighet oavsett etnicitet. Dock är det knappast någon nyhet att viss vardagsbrottslighet har en stark överrepresentation av just invandrare, och för vardagsbrottslighet i områden där mestadels invandrare bor gäller det såklart i desto större utsträckning. Därför blir det en viktig integrationsfråga.
Som polischefen i New York säger: “Never mind the ideal. You have to deal with the real.”
New York har förresten ett väldigt bra track record av att få ner brottsligheten, och det är inte genom att fokusera på samhällsstrukturer…
http://www.nytimes.com/2009/07/18/nyregion/18nypd.html?_r=1&partner=rss&emc=rss
Mycket bra skrivet.
Vi får heller inte glömma majoriteten av ungdomarna i miljonprogrammen. De som sköter sig, som jobbar hårt i skolan och på helgjobben. Som kommer från samma förhållanden som ligisterna, med samma förutsättningar i livet, men som sliter för att skaffa sig ett bra liv. Som tvingas stå ut med ligisterna mer än alla andra.
De ungdomarna har jag aldrig hört talas om i debatten. Istället lägger man allt fokus på de som missköter sig och deras handlingar får gå utan konsekvenser eftersom de är offer för strukturer. Vilka signaler skickar detta till de som sköter sig? Många ungdomar jag pratat med i miljonprogrammen (jobbar där med bl.a. ungdomar) vill flytta därifrån så fort de får råd. Hur ska dessa områden överleva och utvecklas om alla positiva ungdomar flyttar därifrån?
@Jakop
Du skriver “jag tycker det går att lasta individers misslyckanden på rasistiska strukturer. Sen ska en självklart inte alltid göra det. ”
Du får nog utveckla detta, för jag förstår inte alls. Det går att lasta misslyckanden på strukturer, men självklart ska en inte alltid göra det?
För övrigt, om man ser till olika gruppers överrepresentation och sådär, så torde gruppen män vara den allra mest överrepresenterade, och särskilt i våldsmål. Vilket ytterliggare understryker det individuella ansvaret för ens handlingar, uttalanden om att män är djur rör ju med rätta upp folk som inte vill bli ihopklumpade eller bli offer för strukturer.
I kontrast till mitt medvetet (men tydligen inte tillräckligt deklarerat) kategoriska uttalande, så är jag generellt skeptisk till principer som alltid eller aldrig gäller. Tillvaron är allt för komplex för att kunna fångas i korta och kontextlösa, men obestridbara fraser.
Detta sagt, så vidhåller jag att strukturell rasism så gott som alltid är en grogrund för individuella tillkortakommanden. Men det betyder inte att individuella tillkortakommanden så gott som alltid bör lastas på strukturer. Ej eller att strukturell rasism är en ursäkt för att fritt få begå brott.
Men för att parafrasera Tomas, att individer ska ta ansvar för sina handlingar låter ju fint och bra. Men ett för ensidigt vilande på den principen kan få problematiska konsekvenser.
Resonemanget “Jag tycker det vore mer passande om vi faktiskt lägger skulden där skulden hör hemma. För vardagsbrottsligheten i storstäderna handlar det om att förövarna ska tillåtas ta ansvar för sina handlingar, oavsett etnicitet” tycker jag är allt för fritt från ett strukturperspektiv.
Jag tror att det är en försvinnande liten del av all vardagsbrottslighet som föregås av en rationell genomgång av fördelar och nackdelar, möjligheter och risker.
Att göra så som Tomas föreslår, med hint om NYPDs “goda arbete” tror jag riskerar leda till fler dömda brottslingar, men inte färre begångna brott eller färre offer för den delen.
Politikens syfte bör inte vara att ursäkta eller förbise strukturell rasism med att hänvisa till individens egna ansvar, utan istället riva ner strukturer och tillåta individers fria val.
“För övrigt, om man ser till olika gruppers överrepresentation och sådär, så torde gruppen män vara den allra mest överrepresenterade, och särskilt i våldsmål. Vilket ytterliggare understryker det individuella ansvaret för ens handlingar”
Närhelst en överrepresentation kan skådas, så bör en undersöka om det finns underliggande strukturer. Ska vi komma tillrätta med våldtäkterna så är vårt främsta medel feminismen, inte poliser.
Om en ska titta på miljöfrågorna ur detta perspektiv, så blir det lite märkligt att skälla på lata och egoistiska individer som inte tänker på miljön.
Hellre då ifrågasätta och rekonstruera de samhällsstrukturer som förhärligar och uppmuntrar till de värderingar och handlingsmönster som är själva grunden till problemet.
Känns märkligt att påstå att det inte skulle leda till färre brott, om brottslingar faktiskt åkte fast och fick konsekvensen snabbare än idag. Vad bygger du det på?
Motsatsen är desto lättare att visa på, både genom forskning och praktiska exempel. Se Per Gudmundsson för det förra och NYPD för det senare.
Först ett klargörande:
“Att göra så som Tomas föreslår, med hint om NYPDs “goda arbete” tror jag riskerar leda till fler dömda brottslingar, men inte färre begångna brott eller färre offer för den delen”
Det kan låta som att jag inte bryr mig om huruvida brottslingar döms eller inte. Det jag menar är att det är sekundärt till att minska mängden begångna brott och offer. Och att det tidigare inte är det enda sättet att uppnå det senare. Men de som begår brott ska dömas, punkt.
Och nu ett kort svar på din fråga:
Återfallsbrottslighet är mycket vanligt.
Och nu en längre utläggning.
Nu har jag inga källor direkt till hands, men det är väl hyffsat vedertaget att straff fungerar rätt dåligt som brottförebyggande utan snarare är en produkt av moraliska värderingar, att brottslingar ska straffas.
En fällande dom kan leda till ett uppvaknande, en reaktion på markeringen från samhället att den dömdes agerande bryter mot de lagar vi demokratiskt kommit överens om. Individen väljer efter sitt straff att inte begå brott i fortsättningen, och allt blir bra. Det är så det förhoppningsvis fungerar.
Men för alla de individer där det inte gör det? Där dom efter dom, straff efter straff inte hjälper? Själva existensen av utbredd återfallsbrottslighet borde underkänna idén att främsta brottsbekämparen är ett system som tydliggör individens ansvar genom straff.
Missförstå mig inte nu, jag vill inte riva upp rättsstaten. Men anledningen till att de flesta inte begår bankrån är inte att de är rädda att åka fast. Och våldtäktspersonen stannar inte upp för att tänka på huruvida vi har samtyckeslagstiftning, eller hur många år straffet är på. Lagstiftning är såklart normerande, men det finns det annat som också är.
Och för att göra en koppling till ditt andra inlägg om spärrar och kollektivtrafik, och kommentaren kring snatteri. Förhållandet mellan antalet som snattar och som plankar har nog mindre att göra med risken att åka fast, än värderingen kring huruvida det är okej eller inte.
Och den värderingen konstitueras inte bara genom kontrollanter och böter.
@Jakop
Nej, det är inte “hyfsat vedertaget”. Tvärtom, som sagt, Per G på SvD skrev om detta bara häromdagen, läs gärna.
Men det jag skriver om är inte tuffare straff, utan att de som begår brott (framför allt ungdomar) snabbare ska få konsekvensen av detta brott, alldeles oavsett om konsekvensen är fängelse, böter eller samtal på soc.
Det är där nyckeln ligger, idag menar jag att det finns två problem som vi ganska lätt skulle kunna lösa:
1. Polisen (och andra liknande uppdrag, fältassistenter o dyl) är inte närvarande nog för att kunna förebygga brottslighet, stötta ungdomar på väg åt fel håll och underlätta utredningar, vilket innebär att många brott inte kommer nånvart alls. I förlängningen innebär det att brott överhuvudtaget itne anmäls, och förtroendet för statens möjlighet att upprätthålla ordningen försvinner.
2. De anmälningar som leder till åtal tar för lång tid innan de når domstol. Det kan dröja upp till ett år även för enkla fall. Detta är förstås dåligt eftersom minnet för de som vittnar är sämre, men också för att konsekvensen av en eventuellt påföljd kommer för sent för att vara till någon nytta för individen som begått brottet. Är det en ungdom på glid så har vederbörande under det gångna året glidit vidare. Kommer påföljden direkt veckan efter brottet blir kausaliteten tydligare för individen (psykologi är viktigt!) och samhället får en möjlighet att gripa in.
Båda dessa punkter motarbetas om vi inte vill se indviders eget ansvar som viktigt. Då blir det inte intressant med snabba påföljder, eftersom problemen ändå ska lösas i “strukturerna”.
Om vi istället stiger ner i verkligheten så ser vi att många saker faktikst blir bättre med humana och enkla metoder. Det i sin tur gör att det blir enklare att slå sönder strukturerna. Det handlar alltså helt enkelt om att göra saker i rätt ordning.
______________
angående kollektivtrafiken, så tror jag att du här har otvivelaktligen fel. Ta tvärbanan som exempel. Möjligheten att planka är där högre, men risken att åka fast är ännu högre. Samtidigt är det förstås lika moraliskt att planka där som någon annanstans. Och hur många plankar? Även om någon då och då försöker, främst genom fejkade sms-biljetter skulle jag tippa, så är det ingenting i jämförelse med tunnelbanan eller pendeln.