Svenska i Sverige
Stockholms stad är anmält för att inte använda svenska i exempelvis stadens officiella slogan, vilket enligt den nya språklagen eventuellt kan vara olagligt. I den nya lagen ges det allmänna ett särskilt ansvar för att svenskan används och utvecklas.
Nu tycker jag i och för sig inte det är självklart att sådant ska fastlås i lag, men principen är mycket bra. Det är viktigt att vi använder svenska namn när vi kan göra så. Sedan kan vi ju översätta namnen till engelska, när det språket är mer lämpligt. Men att från börja döpa saker till engelska namn är bara fånigt.
Värnandet av svenska är viktigt, för på lång sikt handlar det om språkets livaktighet. I exempelvis forskningen finns en tendens att använda engelska som arbetsspråk, vilket innebär att många ord och en del kompetens till slut inte går att uttrycka på svenska, eftersom ord för objekt eller företeelser inte översatts. I förlängningen innebär det att svenska språket försvagas rejält.
Vad gäller namn på platser, byggnader eller institutioner handlar det kanske mer om status. Genom att döpa viktiga byggnader till engelska namn ges upplevelsen om att svenska inte “duger”.
Ett bra exempel utöver de som nämns i DN-notisen är Globen. Den heter ju nu “Ericsson Globe” och hette innan dessa “Stockholm Globe Arena”. Namn som upplevs som lite häftigare, kan man anta, än svenska namn.
Men dessa namn blir krångliga och meningslösa i folkmun, och därför kallas de “Globen” och nog kommer alltid kallas så. De engelska namnen innebär alltså ytterligare en klyfta mellan beslutsfattare och offentlighet, helt i onödan. Den skulle ju lika gärna kunna kallas “Ericsson-Globen”.
Det kollektiva medvetande som kallas “folkmun” tenderar generellt att ha ganska rätt i många språkliga sammanhang, så det är tråkigt att politiker med mindervärdeskomplex gentemot andra språk ska få försvåra – och på sikt kanske försämra – möjligheten till ett livaktigt svenskt språk.
Andra bloggar om: politik, samhälle, språk, svenska, globen, stockholm, språklagen
Den naturvetenskapliga forskning som bedrivs skulle inte vara mycket värd om inte dess publikationer var på engelska, och detta för att det syftar till att forskningen i sig går ut på att flera ska kommentera, bidra och hjälpa till att utveckla den, samt kunna ta del av dess resultat.
Att publikationerna skrivs på engelska, läses på engelska och att engelska sedermera är ett så pass dominerande språk inom forskningsvärlden är därmed inte alls konstigt, utan näst intill en förutsättning för en livskraftig och internationell akademisk miljö – vars resultat i slutändan är viktigare än att institutionen som sådan ska verka för det svenska språkets bevarande.
@Erik
Att utgå ifrån att svenska forskare utöver sin ämneskompetens dessutom ska ha spetskompetens i engelska är ingen bra idé. De allra flesta uttrycker sina tankar [avsevärt] bättre på sitt modersmål och bör därför tillåtas (uppmuntras!) att göra så. Just för kvalitetens skull. Sedan bör förstås ett samarbete finnas mellan institutioner för att göra professionella översättningar när så är påkallat, inte nödvändigtvis bara till engelska.
@Tomas
Hur mycket jag än sympatiserar med grundtanken i ditt svar till Erik så är det en orealistisk dröm, åtminstone inom en hel del av naturvetenskaperna. Jag tillhör dem som verkligen vill värna svenskan i naturvetenskapen och vinnlägger mig om att så mycket jag kan använda korrekta svenska begrepp de gånger jag diskuterar på svenska, och jag skulle gärna se att svenska forskare skrev mer på svenska, inte minst populärvetenskap.
Men vi lever i en verklighet där det helt enkelt inte är praktiskt och ekonomiskt möjligt att ha svenska som arbetsspråk för vårt dagliga arbete och för våra publikationer. Institutionerna, oavsett var i världen de är belägna, är i allmänhet så internationaliserade, med forskare från många olika länder, att kommunikationen helt enkelt måste ske på ett gemensamt språk, d.v.s. engelska. Och att publicera vetenskap på svenska låter sig helt enkelt inte göras. Våra publikationer läses till övervägande del av icke svensktalande (och inte sällan är vi författare med olika modersmål på samma artikel). Vi kan helt enkelt inte lägga tid och pengar på att skriva på ett språk som inte kommer att bli läst och sedan vänta på en översättning innan vi ens kan skicka in våra artiklar till tidskrifterna för eventuell publicering. Normalt bollas artiklarna fram och tillbaka mellan författare och granskare (som sitter i olika länder) ett par gånger innan tidskriften publicerar, förutsatt att artikeln alls blir accepterad i just den tidskriften. Redan här är det ogörligt, och då har jag ändå inte tagit hänsyn till att det numera är absolut nödvändigt att få ut sitt arbete på preprint-servrar som arxiv.org.
@Dr M
Invändningarna går att se även i andra sfärer, och visst blir vissa saker enklare på engelska. För kontakter huvudsakligen med engelskspråkiga blir ju det det självklara valet.
Problemet uppstår när svenska kollegor diskuterar en gemensam engelsk text, inte för att det egentligen krävs, utan för att det helt enkelt brukar göras.
Det går utmärkt att dra paralleller till musiker som skriver sina texter på engelska, inte för att de egentligen känner att låtarna därför blir bäst, utan för att det ger en lite större möjlighet att slå internationellt.
Jag tror du överdriver problemen, visst är det möjligt att i större utsträcking arbeta på svenska. Är man i färd att få en publicering i en viktig engelskspråkig tidning är det självklart att arbeta med den publiceringen på engelska, men handen på hjärtat: hur många svenska forskare/doktorander blir publicerade utomlands? (Man kan också ställa frågan: Borde det inte hjälpa för publicering om texten är skriven av en person med engelska som modersmål?)
Men jag kräver ingen lagstadgad svenskanvändning. I många fall går det ju att göra tvärtom, är en viktig artikel skriven på engelska kan den översättas tillbaka till svenska, för att upplevas bättre och lättare av en svensk befolkning. Det går att göra också så, även om det blir lite bakvänt.
I vilket fall som helst är det viktigt att inte överskatta svensktalandes engelskkunskaper, i de allra flesta fall når de inte ens upp till i närheten av kunskaperna i modersmålet. För att inte tala om hur mycket lättare det blir för en svensk befolkning att ta till sig resultaten på svenska. Det är faktiskt problem värda att ta på allvar. För på lång sikt hotar engelskan som arbetsspråk svenskan som arbetsspråk, och då är det frågan att vi bakbundit oss själva genom att tvinga oss själva att använda ett språk vi inte behärskar lika bra.
Däremot har du förstås helt rätt i att professionell översättning, speciellt om det ska gå snabbt (egentligen bör det ju ske kontinuerligt under skrivandets/forskandets gång) kräver speciella anslag, utifrån. Det kan inte tära på vad jag antar är redan ansträngda högskolebudgetar.
@Tomas:
Med all respekt: du har aldrig arbetat direkt med naturvetenskaplig forskning, va? Det du beskriver är, tyvärr, lika långt från verkligheten som det där berömda uttalandet om att äta bakelser. Bara för att ta det mest uppenbara exemplet:
Är man i färd att få en publicering i en viktig engelskspråkig tidning är det självklart att arbeta med den publiceringen på engelska, men handen på hjärtat: hur många svenska forskare/doktorander blir publicerade utomlands?
I naturvetenskaperna, samtliga. Utan undantag. Det är inte bara särskilt viktiga publikationer i prestigetidskrifter som Nature som är engelskspråkiga, det är samtliga publikationer. Jag är själv fysiker. Nationella tidskrifter i fysik existerar praktiskt taget inte. Svenskspråkiga tidskrifter i fysik existerar överhuvudtaget inte. Det vore ingen vits med en sådan, för den skulle inte nå en tillräckligt stor publik. Detsamma gäller i matematik och astronomi, och jag är ganska säker på att det gäller i kemi, biologi, medicin och geovetenskaperna också.
Min doktorsavhandling är skriven på engelska (med en ganska ambitiös populärvetenskaplig sammanfattning på svenska). Den tillkom på en svensk institution under en tysk handledare, med intensivt samarbete med bland annat några finnar och en tysk professor i Brasilien. Opponenten på disputationen var islänning, och i betygskommitten satt tre svenskar, en tysk-norska och en tysk. Ordförande för disputationen var en japanska. Nu arbetar jag två år på ett universitet i Storbritannien, under en rysk professor och med en irakisk-britt som den kollega jag diskuterar mest med.
Detta är inget extremt på något vis, utan snarare hur det brukar se ut. Hur skulle detta ha kunnat fungera effektivt på svenska, menar du?
Nej, varm vän av svenskan som jag är, kan jag bara konstatera att när det gäller den trots allt ganska lilla del av befolkningen som forskarvärlden utgör är det en bättre investering att se till att våra engelska är tillräckligt bra. För det är ett problem att många forskare inte behärskar engelska så bra som skulle behövas. Det gäller absolut en del svenskar, men det gäller framför allt många forskare från de alltmer betydelsefulla länderna i Asien.
Nej, jag har aldrig arbetat med naturvetenskaplig forskning. Men inte heller är jag så okunnig som jag inser jag gjorde sken av i förra kommentaren.
Jag är fullt medveten om det du skriver om publiceringar, finns det svenskpråkiga tidningar är det mer än vad jag känner till. Det jag ville ha sagt var inte detta, utan det faktum att även om de ska publiceras på engelska, behöver de inte skrivas (eller arbetas fram på engelska). Och även om så sker, finns det ändå anledning att se till att dels en själv har möjlighet och förmåga att tala och beskriva arbetet på svenska, samt föra det vidare på svenska.
Ja, jag inser det ironiska i att så kapitalt misslyckas med att kommunicera min poäng, i en diskussion om bättre svenska.
Nå, mer tydligt borde i varje fall också varit att jag inte heller föreslår att du ska prata svenska med en japansk kollega. Självklart använder man i varje givet tillfälle det språk enligt principen minsta gemensamma nämnare, vilket i de allra flesta fall är engelska (kan jag anta).
Det jag pratar om är istället att ta ett ansvar för att regelmässigt använda svenska när så är möjligt, och att dessutom anstränga sig att använda svenska, inklusive publicera resultat etc, även när det gör det lite krångligare.
Jag menar alltså ingalunda att vi ska ersätta engelskan. Tvärtom krävs en språklig uppryckning vad gäller båda språken (samt, i förkommande fall, såklart även andra språk). Men det krävs en rejäl språkbegåvning (och/eller långvariga utlandsvistelser i relevant land) för att bli lika smidig i ett främmande språk som i sitt modersmål. Så att ensidigt satsa på bättre engelska blir tyvärr att ge sig själv ett handikapp gentemot omvärlden.
Nota bene, för att använda ett utländsk uttryck helt i onödan: Detta är inte bara jag i min okunskap som föreslår detta. Läs gärna SOU “Mål i mun” från 2002 som föreslår just parallell användning av svenska/engelska i forskningen.
Lite nyare rön ändå är remissvaren på SOU “Värna språken” från 2008. Där (man hittar dem i proppen kan man läsa om följande, ganska tunga, remissinstansers åsikter i ämnet:
“Chalmers tekniska högskola anser att det är en viktig demokratifråga att den svenska allmänheten ska kunna ta del av undervisning och forskningsresultat och att ytterligare domänförluster motverkas.”
“Högskoleverket anser att det är rimligt att det allmänna har ett särskilt ansvar för att svenskan används och utvecklas inom olika samhällsområden. För att språklagen ska få genomslag på lärosätena skulle det enligt verket dock behövas tydligare och bättre anpassade direktiv i form av en särskild förordning för högskolesektorn.”
“Umeå universitet anser att det bör vara ett krav att myndigheter utvecklar språkliga handlingsprogram.”
“Lunds universitet och Institutet för språk och folkminnen anser att svenska språket ska vara undervisningsspråk där utbildning bedrivs med offentliga medel”
“Svenska Akademien anser att undervisning på svenska ska erbjudas inom samtliga ämnesområden på universitet och högskolor och att undantag bör beviljas endast i mycket speciella fall. Akademien föreslår ett tillägg till lagtexten där det slås fast att huvudregeln är att svenska ska vara det språk som används i utbildningsväsendets samtliga stadier. Terminologicentrum TNC och Riksantikvarieämbetet framför liknande synpunkter som Svenska Akademien.”
Sedan har du säkert rätt i att dagens situation ligger långt från detta. Det är säkerligen en fråga om både resurser och långsiktigt arbete. En bra början är att utveckla de språkhandlignsplaner som redan finns och att genom dessa utveckla parallellspråkligheten.