Tomas Eriksson skriver om att Miljöpartiet behöver en ny förortsstrategi. Tomas E:s slutsatser är att vi inte har kunnat genomföra konkreta förbättringar, kort sagt inte byggt upp någon cred. Det håller jag med om, men jag menar att vi kan gå ett steg längre. Miljöpartiet diskuterar inte ens konkreta förbättringar, vår politik ligger normalt sett på en betydligt mer abstrakt nivå. På vanligt folks problem ligger våra lösningar i strukturer och nya myndigheter, och ofta pratar vi om problem som överhuvud inte upplevs i någon betydande utsträckning.

Med ett sådant metaperspektiv tycker jag inte att det är märkligt att stora grupper människor väljer bort oss för praktiskt inriktade socialdemokrater eller moderater. När Göran Hägglund höll sitt Almedalstal i år så hånades han. Delvis med rätta. Men en grundbult hade han helt rätt i. För faktum är att det finns en klyfta mellan den politiska “eliten” och de som Göran Hägglund skulle definiera som “verklighetens folk”.

Det pågående Stockholm Pride blir ett tydligt exempel. Tydligen anser Pride-folket att det är dags att flytta fram positionerna. Att rätten att bli kär i något annat än det motsätta könet är säkrad och att det nu är dags att gå vidare till andra mål. Samtidigt skriver Anders och pekar på motsatsen Även om mycket är vunnet återstår en hel del i den första kampen. Inte bland opinionseliten kanske, men bland verklighetens folk. På platser som Rosengård finns ett behov av de Pride-festivaler som redan varit. I stora delar av landet är homosexualitet fortfarande något märkligt (transpersoner ska vi inte tala om). När så HBT-rörelsen flyttar fram positionerna utökas också klyftan mellan två grupper som redan stod långt ifrån varandra.

Pride får förstås sätta sin agenda hur de vill. Jag har inga problem med det. Däremot har jag problem med när gröna politiker bara svansar efter, går dit det vankas mest fest, flest medier eller smaskigast snittar. Miljöpartiet måste lyckas identifiera dessa problem som främmande för stora delar av befolkningen, de som vi faktiskt i mycket stor grad representerar också.

Samtidigt som gröna politiker upprörs över att GB-gubben fått en flickvän sitter en förkrossande majoritet av svenskarna hemma på sina kammare och kunde inte bry sig mindre. En del av dessa är säkert smyghomofoba, en del bryr sig bara inte. Istället har de egna problem. Hot, misshandel och rån är vardag för många ungdomar. Småbarnsfamiljer kämpar med att få tiden och pengarna att gå ihop. Söner och döttrar kämpar för att ge sina föräldrar ett värdigt slut på livet. Den politiska prioriteringen som sätter just heteronormen högst har uppenbarligen förlorat kontakten med dessa människor.

Det är bra att Miljöpartiet ser de stora perspektiven och ligger i framkant av nya frågor att driva. Men vi måste också stiga ner från våra höga hästar och gå ett par timmar i verklighetens folks skor. För vid sidan av verklighetens folk finns verklighetens politiker. Politiker av olika färg som tar utgångspunkt i människors verkliga problem. Det behöver näppeligen vara konservativ politik, tvärtom är det en utmärkt utgångspunkt för verkliga viktiga förändringar. Däremot resulterar det sällan i förslag om fler myndigheter.

Först när vi möter människors vardagsproblem kan vi hjälpa dem, och kan vi inte hjälpa dem förtjänar vi inte deras röster. Det borde vara vår förortsstrategi, men det gäller i lika stor utsträckning hela landet.

Andra bloggar om: politik, samhälle, verklighetens folk, pride, heteronormen, miljöpartiet, demokrati, val2010
Pingat till intressant.se

Tags: miljöpartiet