To roll with the punches; något gott från Lissabonfördraget

Visst finns det en möjlighet att Lissabonfördraget fortfarande faller. Men att sätta min tillit till Tories i England eller rentav hoppas på att de vinner valet känns inte bekvämt. Jag håller istället med Tomas Eriksson om att det bästa vore att diskutera hur vi egentligen vill förändra EU. Inte ett EU i vår idealversion, utan vilka förändringar vi vill arbeta för att göra i EU nu.

Visst finns det stor utvecklingspotential. Tomas Eriksson lyfter fem punkter som han tycker Miljöpartiet borde fokusera på i den institutionella EU-debatten.

1. “Uppvärdera vårt arbete inom vår Europeiska partiorganisation. Låt detta vara sista året vi antar ett eget manifest till Europaparlamentsvalet. Energin bör istället läggas på att ge EGP en bättre politik utan narkotikaliberalism och annat dumt. Utan istället försvar för subsidaritetsprincipen och ett mer demokratiserat och direktdemokratiskt EU.
2. Gör kommissionsordförande till premiärminister i parlamentet. Det är det folkvalda organet som har legitimitet att utse och välja kommissionens ordförande. Denna ska också utses efter ideologisk färg inte efter kohandel mellan nationer. Detta kräver också att kommissionen blir en regering som kan fällas av parlamentet.
3. Ge domstolen tre tydliga uppgifter. För det första att granska nationell lagstiftning inte strider mot grundläggande mänskliga rättigheter. För det andra att övervaka efterföljandet av den inre marknaden. För det tredje att se till att EU parlamentet eller kommissionen tar sig befogenheter som inte är författningsenliga.
4. För att bevaka subsidaritetsprincipen bör en tydlig kompetenskatalog utformas där vilka beslut som ska fattas på vilken nivå ska framgå. Utgångspunkten för arbetet ska vara att ett beslut som inte med absolut nödvändighet måste fattas på EU nivå inte heller bör fattas där.
5. Avskaffa beslutanderätten för ministerrådet utan ge det endast en helt rådgivande roll.”

Tomas femte punkt är jag helt enig med honom om, och den tredje punkten har jag i nuläget inte så mycket att säga om. Jag vill istället fokusera på punkterna 2 och 4.

Men först ett par ord om punkt 1, om att lägga mer fokus på EGP. Jag tror det är helt rätt. För att driva en så effektiv europeisk politik som möjlighet behöver vi en stark europeisk organisation och röst.  Men det är lättare sagt än gjort.

Jag har i och för sig mycket lite erfarenhet från EGP men min uppfattning är ändå klar: EGP består av x antal fristående partier och det går inte att påverka EGP i långsiktig bemärkelse utan att påverka de medverkande partierna. Det går alltså inte att förändra EGP i något längre perspektiv genom att åka på de rådsmöten där EGP träffas. Vill vi bli delaktiga i en långsiktig förändring måste vi istället satsa på större utbyte mellan de olika gröna partierna i Europa. Det kommer ge oss större möjlighet att påverka medlemmarna liksom toppolitikerna i de andra gröna partierna, liksom förstås de ges möjlighet att påverka oss.

Så, det om det interna gröna arbetet. Nu till den institutionella debatten.

I sin andra punkt föreslår Tomas en premiärministerfunktion, som ska väljas av parlamentet. Jag tror det vore ett misstag. Jag håller med om att kommissionens ordförande inte ska utses i kohandel mellan nationerna, men just premiärministermodellen tror jag är fel väg att gå. Då får vi samma situation som många liknande system lider av, exempelvis Sverige, där premiärministern utses av majoriteten av parlamentet och där majoriteten av parlamentet då riskerar att tappa ansiktet om premiärministern misslyckas. Det är första steget till ett kraftit försvagat parlament. Jag skulle hellre se en direkt folkvald ordförande för kommissionen (kalla det sedan president, ordförande eller vad vi nu föredrar). Dels ger det en möjlighet till att ordföranden får en annan politisk färg än den största gruppen i EP, dels ger det möjlighet för en folkstyrd inriktningsprocess inom EU och dels ger det större möjlighet för ett självständigt parlament.

I sin fjärde punkt menar Tomas att vi ska ta fram en tydlig kompetenskatalog. Jag är helt överens om behovet: Det är tydligt att EU själva drar åt sig mer och mer makt i takt med tiden och att de nationella parlamenten inte säger emot i rädsla av att vara anti-europeer.

Men en kompetenskatalog, om än teoretiskt en klockren lösning, visar sig nog snart vara en utopi. För katalogen måste vara orimligt detaljerad, om exakt vad som ska beslutas var, ned på varje detaljsnivå. Det är orimligt att ta fram ett dokument. Men gör vi inte det så blir katalogen så övergripande att den lämnar stora möjligheter till tolkningar, och då är vi tillbaka i situationen att EU kommer tolka till sin egen fördel och medlemsländerna inte vilja säga emot.

Jag tror istället vi måste institutionalisera subsidiaritetsprincipen med grund i de enda som faktiskt vågar säga ifrån när det gått för långt, och de enda som egentligen har rätt att besluta vad “för långt” är: medborgarna.

En andra kammare i EU-parlamentet där varje land har lika många ledamöter, helst valda på starka personliga mandat, skulle ge nationer vars medborgare är mer skeptiska till EU större möjligheter att på ett konstruktivt sätt leda om EU-tåget på rätt spår. Genom att vara skiljda från den proportionellt valda församlingen ger det dem större möjligheter att agera enskilt och genom att inte vara proportionellt valda ger det en annan maktbalans.

Den maktdelningen, med president/ordförande, första kammare och andra kammare valda separat, ger inte bara största möjlighet för medborgarna att påverka utan också största möjlighet för de folkvalda att agera självständigt väl på plats. Det tror jag vore bra för EU.

Andra bloggar om: politik, samhälle, miljöpartiet, lissabonfördraget, egp, eu, europa, president, federalism
Pingat till intressant.se

Short URL: http://www.melinen.se/blogg/?p=708

Posted by Tomas Melin on 09-10-04. Filed under Europa, gröna visioner, miljöpartiet, politik, Senaste inlägg, utrikes. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0. You can leave a response or trackback to this entry