Igår spelade AIK mot Rögle i ishockeyns kvalserie.  AIK förlorade med 3-2 och skåningarnas segermål ledde till att en AIK-supporter tog sig in i Rögles spelarbås och attackerade tränarna. Denna person följdes av flera så kallade supporters och vad som i nyheterna brukar betecknas som “skandalscener” utbröt.

Personen som attackerade tränarna verkar ha blivit omhändertagen och kan därför rimligtvis åtalas i vanlig domstolsprocess. Om det får några konsekvenser för AIK som klubb vet vi ännu inget om.

Detta är varken första eller sista gången som vi ser liknande “incidenter” inom sportvärlden. Eller förlåt, inom fotbollen/hockeyn. Eller förlåt, inom stockholmsfotbollen/stockholmshockeyn. För även om det är möjligt att det uppstår liknande problem då och då inom andra sporter, jag drar mig till minnes en mindre incident i Ungdomens hus när Akropol spelade i basketens högsta serie, eller inom andra klubbar i fotbollen och hockeyn, kanske då framför allt i de övriga så kallade storstäderna, så är det slående hur dominerande stockholmsklubbarna är i detta avseende. En Djurgården-supporter avslutade förra fotbollssäsongen med att slå ner en Assyriska-spelare. Hammarbys supportrar inledde denna fotbollssäsong med att hota en AIK-spelare, som tidigare spelat i Bajen.

Reaktionerna är för det mesta desamma. Spelare, ledare och sportjournalister är bestörta och/eller upprörda, i olika grad. Alla brukar betona hur dessa huliganer inte är “riktiga supporters” och att våldet inte har med fotboll att göra. Den förklaringsmodellen är passande, då det också innebär att det blir orimligt att straffa klubbarna för vad som skett.

Men om klubbarna, idrotten i sig, inte tar ansvar för våldet, vem ska då göra det?

Våldet inom fotboll och hockey är inget samhällsproblem. Det är ett problem för fotbollen och hockeyn. Och då pratar vi herrfotboll och herrhockey. Visst är det troligtvis sant att många av våldsverkarna i praktiken har ett större hjärta för att slåss än för idrotten, men huliganer dras dit de får möjlighet att slåss. Detta oavsett om det är Reclaim the streets eller AIK-Rögle. Liksom det också är RTC:s problem när deras manifestationer urartar, är det AIK:s problem när deras klack inte kan hålla sig inom anständighetens gränser.

I grunden handlar det också om vilken kultur som sporten i stort har. Vi ser aldrig, såvitt jag vet, huliganism inom andra sporter. Det handlar heller inte om att fotboll och hockey är de största sporterna eller sporter där vi är extra starka internationellt. Friidrott, tennis, skidåkning et cetera är stora och breda svenska idrottsgrenar där vi har stort genomslag internationellt, utan att jag kan påminna mig en enda huliganincident i någon av dessa sporter.

Det är inte när systrarna Kallur gör ett dåligt resultat som publiken stormar arenan. Däremot har jag med egna ögon hört Brommapojkarnas “klack”, en samling supporters varav de flesta är minderåriga och en stor del är icke ännu straffmyndiga, skrika “låt han dö” när en spelare i motståndarlaget låg skadad på marken. De är inte vad jag skulle kalla en god uppfostran för en västerortskille.

För nyansens skull ska sägas att klubbarna redan har ett aktivt säkerhetsarbete idag. I artikeln om stormningen av AIK:s träning, länkad ovan, står exempelvis att klubben kameraövervakar alla träningar. Det är positivt, och säkert pågår annat positivt arbete på många håll i landet, även i övriga Stockholmsklubbar. Förhoppningsvis tar mången pojklagstränare också ansvar för att knattarna växer upp med en human syn på sina medmänniskor.

Mindre positivt är då att klubbarna fortfarande inte vill ta ansvaret fullt ut. Fortfarande ser vi hur klubbarna menar att de inte kan göra mer, fortfarande kan vi notera att det i varje enskilt fall är någon helt annan persons fel. Ett tydligt exempel på detta är när Hammarby fotboll och Djurgården fotbolls evenemangsansvariga skriver på Newsmill, främst med anledningen av ovan nämnda nedslagning av en Assyriska-spelare. Djurgården hade följt alla regler, skriver de, och kan därför inte straffas för något som hänt.

Jag tycker klubbarna ska fokusera mindre på regelverket. Regler uppifrån, oavsett hur dessa ser ut, kan ju aldrig vara ultimata. Klubbarna måste själva ta ansvar för att gå utöver reglerna för att säkerställa säkerheten. Det inkluderar för övrigt att kunna garantera säkerheten även med särskilda instruktioner från polisen.

Klubbarna säger: Vi har gjort vad vi kan, och ändå blir det problem. Deras slutsats av detta är att de inte ska bestraffas. Min slutsats är tvärtom: Klubbarna har uppenbarligen inte tagit sitt ansvar. Om Djurgården inför en match vill sätta upp staket för att garantera säkerheten, och inte får det, så är ju den rimliga slutsatsen att matchen inte säkert kan genomföras utan staket.

Klubbarna måste kunna garantera säkerheten på varje enskild match. I alla matcher där klubben inte kan garantera säkerheten bör publiken stängas ute eller matchen ställas in. Därför är det klubbens ansvar så fort något går fel.  Vilken blir första modiga klubb att dra den slutsatsen själv?

I mindre utsträckning vill jag lägga ansvaret på spelarna, men även där vill jag efterfråga en tydlig manifestation mot våldet. Jag vill se AIK-spelarna gå in i nästa match, ställa sig på isen och inte lyfta ett finger; säga att de inte accepterar situationen, att de inte spelar under dessa förhållanden. Och jag vill inte heller lägga ett alltför tungt ansvar på supportrarna, men om de supportrar som faktiskt vill AIK väl hade stått upp för en fredlig och trevlig atmosfär istället för en hatisk och aggresiv, så hade problemen varit lösta där på plats.

För mig är det inte en fråga om huruvida spelar, ledare, föreningar, förbund och supportrar kan lösa problemet själva. För mig är det en fråga om hur länge samhället kan acceptera att det här fortgår, utan att de löser det.

Boxning är förbjudet i Sverige för att det anses för farligt för utövarna. Fotbollen och hockeyn börjar bli en fara för samhället i stort, utan att dess existens ifrågasätts. Det känns ologiskt. Om Paolo Roberto vill utsätta sig för skallskador så är det helt okej för mig. Däremot är det inte okej att vi lägger ner gigantiska summor av mina skattepengar på polisinsatser när IFK Göteborg kommer till Stockholm.  Det är inte okej att tusentals pojkar riskerar att fostras till idioter. Det är inte okej mitt bostadsområde blir förvandlat till en krigszon för att AIK kommer till Grimsta.

För mig handlar det alltså inte om hur fotbollen ska stoppa våldet. Det är deras problem. För mig handlar det om huruvida klubbarna sätter stopp för våldet, innan samhället sätter stopp för dem.

Andra bloggar om: samhälle, sport, idrott, fotboll, ishockey, aik, djurgården, hammarby, våld, huliganism, fotbollsvåld
Pingat till intressant.se

Tags: kultur