I Aftonbladet pågår en debatt om det nya rökförbudet inom Stockholms stads verksamheter. Tre anställda gick i onsdags (5/5) ut i en debattartikel och menade att rökförbudet inskränker deras rättigheter. Miljöpartiet har tidigare motionerat om ett rökförbud, och stadshusets gruppledare Stefan Nillsson försvarar därför beslutet.

Beslutet har tidigare varit ute på remiss i förvaltningar och nämnder. I Hässelby-Vällingby stadsdelsnämnd var jag ensam om att rösta emot. Den rösten står jag för. Självklart ska vi ha en tillvaro som är rökfri för de brukare, patienter eller medarbetare som vill ha det så. Men ett förbud slår alltför brett, då det förbjuder rökning även när ett förbud inte behövs.

Jag tror, vilket jag framförde också i nämnden, att en rimligare väg hade varit att ta den här diskussionen på arbetsplatsnivå. För det finns tillfällen i många offentliganställdas arbetstid då det är olämpligt att röka. Till exempel om den anställde arbetar med människor som tycker detta är jobbigt. Den diskussionen måste chefer och medarbetare ta. Men det finns också en massa tillfällen då det går utmärkt att vara rökare. För många anställda är det överhuvudtaget aldrig ett problem. Varför även dessa ska förbjudas röka på arbetstid är höljt i dunkel.

Från mitt nämndperspektiv såg jag också det politiska hyckleriet i förslaget. Jag röker inte själv, men flera andra i nämnden gör det. Så gör också en och annan tjänsteman. Men förbudet gäller bara tjänstemännen, inte politikerna. När nämnden nu tar paus, så är därför politikerna välkomna att gå ut och ta ett bloss. Alltmedan tjänstemännen är förbjudna att följa med. Det tycker jag är hyckleri, och sådant vill jag inte stå för.

Visst ska vi ta hänsyn till vårdtagare och medarbetare. Visst ska vi underlätta för stadens anställda att sluta röka. Men det gör vi inte genom ett rökförbud.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, stockholm, rökförbud, rökning, förbud
Pingat till intressant.se

Tags: miljöpartiet