Via min stadsdelsnämndskollega Elias Granqvist hittar jag en märklig artikel i Svenska dagbladet om sociala medier och deras betydelse under almedalsveckan. Själva nyheten i artikeln är en rapport från kommunikationsbyrån JMW som analyserar hur sociala medier hanterades under veckan på Gotland. SvD tar framför allt upp att sociala mediekontona för själva partierna inte krämade ur sig så många mikrobloggningar/statusuppdateringar, och att de individer som mikrobloggade på Twitter om almedalen “bara” skrev i snitt tio blogginlägg per person. Enligt Svd menar rapporten därför att sociala medier är en flopp.

Men JMW:s Brit Stakston håller inte själv med om att det var slutsatsen. Stakston skriver:

“Nej jag anser inte att sociala medier handlar om att t.ex. gödsla Facebooksidor med statusuppdateringar [...]. Mitt uttalande handlar om att jag är förbluffad över att partierna år 2010 inte använde Almedalen som ett realtidscase för att testa allt det pratats om vad gäller sociala medier. Att göra mer! Här fanns chansen att testa nya sätt att engagera partimedlemmar, berätta om vad som gjordes för de som inte var på plats, dra fler besökare till de seminarier som arrangerades och helt enkelt synliggöra för alla som inte var på plats vad som verkligen skedde – i stort som smått. Och att därmed göra det möjligt för allt fler att dela sina upplevelser.”

Det är ju en väsentligen annan slutsats än den som Svd lyfter fram. Jag har i och för sig inte själv läst rapporten, men det hade ju varit märkligt om en kommunikationsbyrå så kapitalt misslyckats med att i rapporten föra fram sitt budskap.Gissningvis är det Svd som missförstått, eller vridit.

Det ligger en förväntan i luften – förvisso hos politiker och medier snarare än hos allmänhet – att sociala medier ska revolutionera det politiska landskapet. Det kan i och för sig mycket väl vara så, jag är själv en av de förväntansfulla. Men när dessa förväntningar inte tar hänsyn till att de nya medierna inte ser ut eller fungerar som de gamla massmedierna tar sig förväntan märkliga uttryck. Svenska dagbladets fokus vid hur mycket partierna, genom partikontona, statusuppdaterat är ett lysande exempel, då det utgår från premissen om partiet som via medierna basunerar ut budskap till massorna. När de sociala mediernas roll kanske snarare ligger i att bjuda in och bjuda upp, snarare än basunera ut.

Endast tio kvittringar per person är förstås heller inte särskilt imponerande. Massmedielogiken berättar då självklart att mycket lite, maximalt 1300 tecken (om jag förutsätter att de skulle få plats med “#almedalen” i varje kvittring också) är en mycket kort artikel. Antingen fragmenterat eller banalt; således innehållslöst. Samtidigt berättar siffran 3800 mikrobloggare, bara på Twitter, om en fantastisk kör av ståndpunkter, inlägg, tankar och perspektiv, som vi aldrig skulle fått genom vanliga medier. Flera inlägg i minuten, momentant. Bara en sån sak.

Jag ska inte utgöra mig för att vara en expert på sociala medier, men jag förstår så mycket att sociala medier inte kan värderas på tradmediernas principer.

Med allt detta sagt så är det dock också mig tydligt att sociala mediers funktion och mening inte heller slagit rot hos partierna. Framför allt om man ett större sammanhang där nya medier samsas med kollaborativa forum (tex wikis) och större möjlighet till lösa nätverk kring ett gemensamt syfte, både på och utanför internet; ett sammanhang som visar på ett annat (jag räds säga “nytt”) sätt att kanalisera sitt engagemang än det som partiorganisationerna normalt erbjuder. Det sammanhanget, som mycket väl kan vara en samhällstrend som är här för att stanna, har inte landat hos partierna.

För ändamålet anställda personer, som arbetar med just detta, har antagligen rimligt välgrundade tankar om hur medierna ska användas, men det saknas nog en bit innan de genomsyrar ens partiernas kommunikationsapparater, än mindre är vi nära ett system där partipolitikens interna verksamhet byggs upp efter en samhällsapparat där alla kan delta i demokratiska processer, på lika eller nästan lika villkor. Även Miljöpartiets, jämfört med andra partier relativt radikala, arbete med interna rådslag och medlemsomröstningar där medlemmarna verkligen fick fatta besluten, står sig slätt i jämförelse med en tänkt process där partiernas hierarki inte ens sätter dagordningen själva; en process med grupperingar utan medlemsmatriklar, kanske utan namn.

Det parti eller den politiska gruppering som är tidigt ute där har säkert också fördelar att hämta. Samtiden är dock svår att analysera; framtiden än mer så. Än så länge får det nog räcka med att konstatera att i höst har sociala medier – likväl som andra sätt för olika människor att kommunicera friare, kollaborera mera och komponera sin egen agenda – en reell roll att spela. Om de får verka på sina egna villkor, användas för sina fördelar och förlåtas sina brister.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, wiki, wikikrati, demokrati, sociala medier
Pingat till intressant.se

Tags: miljöpartiet