För en vecka sedan skrev jag om Miljöpartiets stadspolitiska program som presenterades under Almedalsveckans sista dag. Som jag skrev då var det som lyftes upp medialt från programmet ett moratorium på nyetableringar av externa köpcentrum. Ett förslag som jag inte alls håller med om, och som jag tycker var mycket synd att det kom med i programmet. Detta av flera anledningar.

För det första är det ett tydligt intrång i det kommunala självstyret. Vi har ett kommunalt planmonopol, och det är uppenbart att ett förbud mot nya handelscentrum är ett sätt för staten att tvinga kommunerna bete sig på ett visst sätt, helt enkelt eftersom att det är enklare än att driva frågan i varje enskild kommun. Jag tycker att “det är enklare” är en helt otillräcklig grund för att förstatliga ett kommunalt ansvarsområde. Vill Miljöpartiet arbeta emot nya köpcentrum generellt, så får vi faktiskt lyfta det i de kommuner som berörs.

För det andra tycker jag det är dålig politik eftersom det är ett förslag sprunget ur ett innerstadsperspektiv, som inte tar hänsyn till hur läget faktiskt ser ut här i förorten. I innerstaden finns det mat, nöjen och annan service i princip överallt. Hela innerstaden är ett stort centrum. Det finns alltså goda möjligheter att handla det man efterfrågar på rimligt avstånd. Så ser det sällan eller aldrig ut i Stockholms förorter. I förorten finns, i bästa fall, små “jourlivs”-butiker eller liknande sprinklade över områdena, samt ett mycket tydligt “centrum”, vid tub/buss med ett fåtal butiker.

Vill jag köpa något mer än mitt dagliga bröd, en spelkupong, sprit eller en kebab, så måste jag åka någonstans. Antingen in till stan, eller till något av de fyra större köpcentrum som ligger häromkring: Vällingby centrum, Barkarby handelsplats, handelsområdet vid Bromma flygplats (som jag inte vet om det har nåt formellt namn) och Kista centrum.

När MP i sitt stadspolitiska program skriver “När stora köpcentrum slår ut de lokala affärerna
tvingas allt fler ha bil för att klara sina vardagliga behov” så talar de inte om Stockholms förorter. Här har aldrig funnits några “lokala affärer” att prata om. Här har funnits områden för att bo i, och områden för att handla i. Bostadsområden och köpcentrum, alltså.

Det är dålig politik att lägga skarpa förslag som bygger på en verklighet som inte gäller i förorten. Det positiva är att andra delar av det stadspolitiska programmet verkligen tar förortens verklighet till sig, och ger konkreta förslag på hur den kan förändras och förbättras. Det är förstås positivt, men det är också skäl nummer tre för att moratoriet var ett dåligt förslag: det behövs inte.

Det stadspolitiska programmet tar upp behovet om att bygga om funktionsseparerade områden så att bostäder, kontor och affärslokaler finns i samma område, i samma hus. Det vore en gudagåva med mer av detta i förorten, så att vi får levande områden snarare än sovstäder. Det skulle minska behovet av köpcentrumen. Programmet tar upp problemet med utglesning (urban sprawl) och tar istället ställning för en tät stad. Det gynnar närservice och andra, som självklart behöver ett visst befolkningsunderlag för att kunna leva. Programmet tar upp förbättrad kollektivtrafik, vilket också krävs för att kunna ta sig runt till de affärer som inte ligger precis runt knuten. Programmet tar upp behovet av att stimulera hemkörning av alla typer av leveranser.

Kanske framför allt det sista tror jag är speciellt intressant. Hemkörning är idag en lyx man kan unna sig bara vid stora eller dyra inköp. IKEA tar exempelvis (minst) 500 för hemkörning. Ingen köper en Billy bokhylla för att lägga nästan lika mycket bara för frakten. Mataffären.se, Coops onlinebutik, tar 85 kronor, vilket också det gör att det krävs ett par stora matkassar för att inte bli en väsentlig fördyring gentemot att ta bilen till närmsta affär.

Skulle fler företag börja med hemkörning till lägre priser tror jag att det skulle kunna få ett reellt genomslag för bilanvändandet. Leveransernas kommer troligtvis med bil, men företagen har större möjlighet att strömlinjeforma logistiken, vilket både de och samhället vinner på. Exempelvis kan man tänka sig att grannar som beställer hemleverans till samma tid premieras.

Det skulle också bli en rejäl fritidsreform. Få leveranser leverarar i och för sig på givna klockslag, utan snarare i tidsintervall, men de väntans timmarna kan åtminstone tillbringas med familjen, hobbyn eller (i värsta fall) arbete snarare än att gå runt med en kundvagn.

Det är på detta sätt vi förändrar livsmönster, genom att visa att den gröna vägen inte bara är bättre för klimatet, utan också smartare för individen. Det är sådana smarta lösningar vi måste uppmuntra, och de gör vi också i det stadspolitiska programmet. Skulle programmet genomföras 100%, förutom moratoriet på externa köpcentrum, skulle det moratoriet inte behövas.

Det är tre bra skäl att vara emot moratoriet på externa köpcentrum. Men av all den kritik jag läst mot förslaget, har detta knappt varit någon del alls. Någon har nämnt planmonopolet, men framför allt har kritiken varit förenklad, fördummad och förljugen.

Flera kommentatorer har hänvisat till Aftonbladets “lögndetektor” där tidningen går igenom politiska påstenden för att se om de stämmer, i det här fallet MP:s påstående om att externa köpcentrum utarmar handeln i stadskärnorna. Aftonbladet hänvisar till en utredning från Handelns utredningsinstitut som visar att handel i stadskärnorna har behållt sina marknadsandelar när ett externt köpcentrum etablerats. Men Aftonbladet erkänner också att MP har poänger i sitt påstående och resultatet blir därför “inte helt rätt”. Det bryr sig inte bloggarna om. Flera hänvisar till Aftonbladetartikeln med påståenden om att den skulle visa att MP ljuger. En bloggare hänvisar till HUI:s utredning som “forskning”, när det snarare handlar om ett särintresse.

Centerpartiet går, inte helt oväntat, i första ledet vad gäller miserabelt ointelligent kritik. Jonas Pettersson menar att Miljöpartiet för ett “krig mot medelklassen” och skriver att De gröna “gör allt för att försvåra livet för oss heterosexuella, som gillar att jobba, köra bil, bestämma över vårt eget familjeliv och resa till Kanarieöarna”.  Per Ankersjö har nog överhuvudtaget inte läst programmet, men sågar det ändå. Han har gjort en bild där Peter Eriksson påstås vara “miljöbilshatare”. Christian Ottosson menar att Miljöpartiet “stannar Sverige”. Helen Törnqvist låtsas också hon som att det har nåt med miljöbilar att göra, och menar att varlet står mellan “stormarknadsförbud eller miljöbilar”.

Folkpartiets bloggare var inte heller sena med att komma med infantila utrop mot förslaget. Hans Åberg menar exempelvis att Miljöpartiet har ett “korståg mot medelklassen”. På samma spår verkar Liberala ungdomsförbundets ordförande Adam Cwejman vara. Han kallar det hela planekonomi och illustrerar med en bild på Lenin. Tydligen var Lenin inte alls en massmördare, han gillade bara inte köpcentrum. Allt enligt Liberala ungdomsförbundets historieskrivning.

Cwejman visar sedan att han antingen inte läst programmet eller förstått förslaget om moratorium, när han börjar yra om att samma logik ska göra att man ska stänga ner Adlibris och Amazon, för att de skulle utarma mindre boklådor. Men nu var det ju inte stora butiker generellt som MP ville ha moratorium på, utan externa köpcentrum. Även om det där råkar ligga en eller annan nätt bokhandel.

Cwejman kan också få bli omslagspojke för en typ av argumentation som också varit vanlig bland de liberala bloggar jag sett kommenterat moratorieförslaget. Nämligen i premissen till den här meningen:

Bortsett från att Cwejman tydligen missat att MP har förslag på just hur barnfamiljen ska slippa detta, så är det just i “jag har ingen lust”-argumentet som jag hittat en röd tråd mellan en rad olika bloggar som kommenterat.

Just lust-argumentet, att “folk får väl göra som de vill” är ett bärande tema. Inte oväntat, det är i sanning en liberal idé. Vad den saknar är problematiseringen. Inte ens Liberala ungdomsförbundet tycker att alla bara ska få göra vad de vill. Nu har vi ett klimathot som, detta står rimligen klart även för liberaler, kräver en grön omställning till ett samhälle där vi i betydligt mindre utsträckning använder exempelvis fossila bränslen. Det handlar inte att vi inte vill ha ett bilburet samhälle för att vi är emot att människor har kul, utan för att världen som vi känner den hänger på att vi bryter bilberoendet.

Centerpartiet har i vanlig ordning sitt eget lilla svar på det problemet, nämligen: miljöbilar. Exakt hur de ska byta ut hela Sveriges bilpark på bara några år, ett par decennier som absolut längst, har de sällan eller aldrig något svar på.

Men det är väl just där Miljöpartiet skiljer sig från Centerpartiet och Folkpartiet. Vi ser inte politiken som en tävling om vem som kan säga “jag är mest liberal”, utan som en tävling om vem som har bäst politik som faktiskt också löser de problem vi står inför. Där, samt i tävlingen “saklig argumentation”, har C och FP uppenbarligen lämnat walk over. För i De grönas stadspolitik finns en sammanhållande tanke om hur en grön stad ser ut, men också konkreta förslag om hur vi når dit. Och guess what, det är en stad som det är enklare och roligare att leva i. Synd bara att vi slängde in moratoriet att överskugga allt det.

Uppdatering:
Daniel Bergvall bidrar med konstruktiv kritik och ger också fler tankar och idéer på hur man kommunalt kan ta sig an frågan om handeln i en grön stad.

Andra bloggar om: politik, samhälle, köpcentrum, miljöpartiet, centerpartiet, folkpartiet, luf, handel, stadsbyggnad, stadsplanering, val2010, maria wetterstrand
Pingat till intressant.se

Tags: centerpartiet, folkpartiet, miljöpartiet