I debatten om upphovsrätten uppehåller vi oss oftast vid den ekonomiska delen,  rätten att ta betalt för användning av ens verk. Vad som mer sällan lyfts och problematiseras är den ideella delen, vilket enkelt uttryckt är upphovsrättsinnehavarens monopol på verket ifråga. Tar jag ett foto har ingen rätt att använda den utan mitt tillstånd, och jag kan därmed bestämma vem som ska få använda fotot och hur (under vilka premisser det ska få användas).

Monopoliserandet av ett verk är i sig inte underlig. Upphovsrätten efterliknar vanlig äganderätt, och för det flesta är de självklart att något jag äger har jag också monopol på. Köper jag en påse bröd så har ingen rätt att utan min tillåtelse ta av det brödet. Även om brödet återlämnas, någon kanske bara ville bära omkring på brödet en stund i rent ickekommersiellt syfte, så är det inte tillåtet. Detta är för de flesta grundläggande.

Nu är ju dock digitala verk annorlunda än fysiska saker. Tar någon min påse bröd har jag ju inget bröd kvar, men om någon i ett youtubeklipp lägger in ett foto jag har tagit har jag ju fortfarande fotot kvar. Rakt av applicerad äganderätt i meningen monopol är alltså inte nödvändigtvis rimligt, eftersom det är två ganska väsensskilda saker som berörs.

Problemet med monopoliserandet av digital kultur är att det är ett effektivt sätt att strypa den fria kulturen. Det handlar om att jag, om jag vill bearbeta, förbättra, uppdatera eller på andra sätt använda befintliga verk måste fråga upphovsrättsinnehavaren om lov först. Eftersom detta ofta är krångligt eller rentav omöjligt så blir resultatet mindre nyskapad kultur och/eller olagligt nyskapad kultur.

Upphovsrätten ger också möjlighet för mig att neka andra att använda mina verk, även om de vill betala för sig. Om vi vanligtvis diskuterar upphovsrätten ur perspektivet av att upphovsrättsinnehavarna ska ha rätt att ta betalt för sina verk, så är det här upphovsrättsinnehavarnas rätt att inte sälja sina verk alls.

Också detta är en, till synes självklar, överföring från normal äganderätt. Om jag har en TV så har jag förstås rätt att inte sälja den. Om jag målar en tavla har jag förstås rätt att inte sälja den. Även här finns skillnader mellan fysiska ting och digitala kopior, men även filer på min dator har jag rimligtvis rätt att inte sälja om jag inte vill.

Ingen behöver alltså förundras över rätten att inte sälja i sig och ingen behöver heller förundras över oviljan att sälja till alla som är intresserade. För det jag ovan pratat om som den ideella upphovsrättens monopol, har nu tagit klivet över till den kommersiella upphovsrättens monopol, och som vi alla vet är kommersiella monopol guld värda.

För den som sitter på ett kommersiellt monopol är det en guldgruva. För konsumenter och marknaden i övrigt är det en rävsax. Ett bra exempel är Spotify. Denna omhuldade innovation har verkligen förändrat hur vi ser på musik och fildelning. Samtidigt kan Spotify, på några års sikt, snarare vara ett hot än en räddning. Spotify är inte den enda tjänsten för streamad musik, men det är den (åtminstone i Sverige) bredaste och största aktören.

Det är också, såvitt jag vet, den enda relevanta aktören där skivbolagen har egna ekonomiska intressen. Fem stora skivbolag äger en del av aktierna i Spotify, enligt en IDG-artikel från förra året. 18% var det då.

Marknaden skulle behöva ett nytt spotify, en stor och relevant konkurrent. Många skulle nog kunna bygga en plattform för musikströmning som skulle vara lika bra eller bättre som Spotify. Den stora frågan blir då, skulle de få köpa rättigheterna från skivbolagen?

Monopolen leder till inlåsningseffekter, också inlåsning per land. Internet uppfattas lätt som internationellt och blint för nationsgränser, men utan anonymiseringsverktyg eller liknande är det lätt att se var en användare sitter, och vad vederbörande därmed bör ha rätt att se och inte se.

Även här kan vi ta Spotify som exempel, då det bara är tillgängligt i sju europeiska länder, rimligtvis för att de saknar rättigheter för musiken i övriga länder. Möjligtvis är det också fler än jag som fått tidigare tillgänliga musikstycken blockerade med felmeddelandet “no longer available in your country”. Men tydligast är inlåsningseffekterna antagligen på TV-branschen. Rättigheterna till olika sändningar, det vill säga olika TV-kanaler eller enskilda program, säljs per land (eller per mediemarknad). Har då en svensk kanal köpt rättigheterna för ett visst program, så kan jag inte se det via internet.

Detta är framför allt tydligt i sportens värld, då tex normalt sett bara en kanal per land får rättigheter att sända ett idrottsevenemang. Nu senast i fotbolls-VM delade SVT och TV4 på det, men varje match sändes bara av en kanal. Så ser det ut för de flesta (större) sportevenemang, men samma princip gäller för TV-serier eller filmer.

Monopolsituationer brukar försöka undvikas av samhället genom marknadsregleringar, men på just detta område tycks det snarare uppmuntras. Det allmänna vurmandet för allt som gör att upphovsrättsinnehavare får lättare att tjäna pengar värnas som kulturens grundsten. Men monopol är ingen bra grund för en levande och dynamisk marknad. Tvärtom bör också kulturmarknaden bygga på pluralism och spridning av kultur.

Vilken kanal som än vill visa fotbolls-VM borde få göra det, förutsatt att de betalar för sig såklart. Detsamma borde gälla hela TV-kanaler. Jag som konsument borde kunna prenumerera på vilken TV-kanal jag vill, antingen genom en operatör genom exempelvis kabel-nätet, eller direkt över internet i min favorit-webbläsare. De streaming-tjänster som når marknaden ska kunna erbjuda den musik, de filmer eller annat som deras kunder vill ha. Upphovsrättsinnehavarnas roll bör begränsas till att sätta priset för tillgängliggörandet av verken, och det med den ytterligare begränsningen att priset ska vara skäligt. Den upphovsrättsinnehavare som inte vill sälja vissa verk alls bör förstås inte tvingas till det, men de verk som ligger för en marknad (exempelvis genom att säljas till andra), bör huvudsakligen vara tillgängliga för köp för alla som vill.

På samma sätt är det rimligt att den ideella upphovsrätten begränsas. Jag tar inspiration av Creative Commons, där en upphovsrättsinnehavare kan tillgängliggöra sina verk för spridning på vissa premisser. Det kan vara exempelvis att hänvisa till upphovsrättsinnehavaren, att användningen inte får vara i kommersiellt syfte eller att verket inte får omarbetas eller modifieras. Däremot finns ingen licensiering som innebär att upphovsrättsinnehavaren kan välja ut några som får använda verket, men inte andra. Det tycker jag är sympatiskt. Regler för spridning ska dels vara enkla, det ska inte krävas uttryckligt godkännande för varje enskild användning, dels ska de vara lika för alla.

Det finns flera aspekter av upphovsrätten som är omoderna och en black om foten för samhällets kulturliv. Upphovsrättens monopolisering tror jag är en av dessa aspekter, som en upphovsrättsrevision måste se över.

Foto: CC-AT Horia Varlan | www.flickr.com/horiavarlan
Andra bloggar om: politik, samhälle, fildelning, piratkopiering, tv, film, musik, kultur, monopol, creative commons, upphovsrätt
Pingat till intressant.se

Tags: kultur