Borgmästare och regionpresident för Stockholm

“Få Stockholmare känner igen sina politiker” skriver SvD. Så är det nog, men saken blir ju inte bättre för att reportern själv inte verkar ha koll. Undersökningen gäller gruppledarna i Stockholms stadshus, men det är varken Stefan Nilsson eller Emilia Hagberg som får representera De gröna. Istället presenteras vårt oppositionsborgarråd Yvonne Ruwaida som partiets gruppledare. Nog för att allmänheten kan ha svårt att känna till partipolitikens toppnamn ibland, men en reporter som skriver om saken hade väl kunnat ägna en minut åt att undersöka hur det ligger till. Informationen återfinns exempelvis i Mp Sthlms pressrum.

I sak är en undersökning som den SvD presenterar en lätt “nyhet”. Idén är ju ett klassiskt inslag från olika humorshower, kanske mest känt från Jay Lenos “Jaywalking”: Skicka ut folk på stan med kort och skratta eller förfäras åt deras okunskap.

Nu ligger det ju också en verklighet i botten som tål att tänkas på. Faktum är att inte särskilt många vet vilka våra borgarråd är, och går vi vidare till andra toppolitiker i staden, tunga namn i nämnder eller dylikt, så är det förstås än sämre där.

Moderaternas kommunalråd på Lidingö, Paul Lindquist, tror at det handlar om dålig mediebevakning. Det kan ligga en del i det, en stark mediebevakning innebär att de politiska företrädarna syns mer, vilket också gör dem – likväl som deras åsikter, bedrifter och misslyckanden – mer kända bland allmänheten.

Allmänhetens kunskap om de (politiska) makthavare som i stor utsträckning bestämmer över deras liv är förstås helt nödvändig för en levande demokrati, och en levande mediedebatt om den politiken, och därför också med de politiska företrädarna i första rummet, blir då mediernas ansvar. Därför är Lindquists poäng inte helt fel ute; är företrädarna okända kan det mycket väl vara lika mycket ett mediernas misslyckande som partiernas. Men det behöver inte vara så. Partisystemet i Sverige fungerar normalt inte så att en person förkroppsligar ett parti.

Visst finns det undantag – Gudrun Schyman, Alf Svensson, kanske också Maria Wetterstrand – men huvudregeln är att partierna försöker profilera sig på ett (eller flera) budskap, snarare än på en person. Skulle SvD fråga folk vad de olika partierna står för i stora drag, skulle resultatet nog bli bättre än resultatet vid persontestet. Inte jättemycket bättre, men bättre.

Det här är förstås bra på ett sätt. Dels ger det partier som blir mer beständiga över tid, och vi får partier som åtminstone låtsas ha en reell sakpolitisk grund för sin existens.

Nackdelarna med samma system är att det ger medborgarna en svagare koppling till sina politiska företrädare. Jag tror det är en betydande nackdel, som partierna behöver ta större hänsyn till. Vi vet att det spelar roll vem från ett visst parti som har en viss post. Alla partier har en stor bredd: en centerpartist kan vara en ganska extrem nyliberal likväl som socialliberal; en moderat av idag kan vara mer gråsosse än de gråaste socialdemokraterna, eller en konservativ hök av gammal moderat snitt; och för all del kan en del miljöpartister vara vänsterinriktade, medan många andra inte är det.

Det spelar alltså roll exakt vem som företräder oss, inte bara från vilket parti vederbörande kommer. Ändå har medborgarna mycket litet inflytande på vem inom ett parti som ska tillsätta olika poster.

Jag har tidigare skrivit en hel del om personval mot partival här på bloggen. Jag är en varm förespråkare av personval och skulle helst se betydligt starkare inslag av personval i svensk politik, till att börja med ett slopande av personvalsspärren. En politiker kan inte i sanning kalla sig folkvald – företrädare för tusentals människor – om hon i mycket högre utsträckning är vald på ett slutet och partiinternt möten, där kanske färre än hundra personer deltog.

Jag tror att detta är en delförklaring till varför våra lokalpolitiker är såpass okända. Det gäller kommunalpolitiken men kanske i högre utsträckning landstingspolitiken. (Hur många känner igen sina landstingsråd när de ser dem?) De har inte varit med och valt dem, frågorna är sällan uppe på dagordningen och företrädarna skuggas i valrörelsen av mer populära och välkända företrädare på riksplanet.Rikspolitiken är i Sverige alltid det viktigaste valet, de övriga följer liksom med på köpet.

Separata valdagar har diskuterats, och jag tror det är väl värt att fundera över. Idén är att lägga valen till å ena sidan riksdagen och å andra sidan kommun- och landstingsfullmäktige olika år. Det skulle ge allt fokus i lokalvalrörelserna på lokala frågor och de lokala företrädarna. Å andra sidan innebär detta, förutsatt samma mandatperioder, att vi får val vartannat år, ibland tre år i rad med EU-valet. Kanske mer med eventuella folkomröstningar och (ännu mer hypotetiska, men någon gång kommer de väl) nyval. Det, som troligen skulle uppfattas som en konstant valrörelse, skulle antagligen inte gynna intresset för valen bland allmänheten med minskat valdeltagande som följd.

I Sverige har vi ett val per politisk nivå, och det valet styr upp övriga platser som ska tillsättas. Vi väljer en riksdag som utser en statsminister, som utser övriga ministrar. I princip fungerar det likadant lokalt och regionalt. Vi väljer ett fullmäktige som i sin tur väljer kommunstyrelse, oppositionsråd med mera (formellt, normalt sett väljs det mesta direkt av partierna). Ett alternativt sett att organisera det politiska samhället, som samtidigt kan höja temperaturen på de lokala valen genom att blanda personvalssystemets fördelar med partivalssystemets fördelar, är att sprida makten vertikalt i systemet, enkelt uttryckt dela upp de olika uppgifterna och skilja dem ansvarsmässigt och organisatoriskt från varandra.

Det här är vanligt i federala system, där vi ofta ser en direktvald president och där parlamentet består av två kamrar som är valda i två skilda val. Det skapar tre särskilda instanser som inte är kopplade till varandra; de agerar var och en för sig eftersom de krävs på ansvar av medborgarna var och en för sig.

Om vi istället valde de högsta politiska posterna i Stockholms kommun respektive det framtida Region Stockholm i särskilda val – låt oss kalla posterna borgmästare och regionpresident – tror jag att det skulle föra med sig flera spännande effekter.

Till att börja med skulle det bidra till att lyfta fram partiernas främsta företrädare, tillsammans med eventuella utmanare. Samtliga som ställde upp i valet, även de som inte vinner, skulle ju synas i hela staden/länet och därför bli mer känd bland befolkningen. Samtidigt skulle medborgarna få en enskild person att hålla ansvarig för vad som sker inom ramen för den post som vederbörande besitter. Det sätter en stor press på den politikern att faktiskt också göra ett bra jobb, och jag tror också att det skulle gynna också mindre partiers kandidater. När vi är trötta på den konservativa moderata borgmästaren, men vi ser att gråsossen som satt innan henne inte är mycket bättre, så skulle folket gå till något av de andra partierna, en uppstickare.

Borgmästare över landets viktigaste stad och regionpresident över landets viktigaste region lär också vara lockande uppdrag även för andra än gamla svettiga partipolitiker, varför vi kan komma att se nya ansikten äntra politiken. Det ser jag bara som positivt, vi behöver personer utifrån på viktiga poster, för nya idéer och nya perspektiv.

En annan trolig och positiv effekt är en större dynamik i lokalpolitiken. Vi kommer ur det tråkiga majoritet-mot-opposition, när en fristående stadshus-/landstingshusledning ska samarbeta med sitt respektive fullmäktige. Vidare kommer vi ha sitautioner där inte samma parti sitter på borgmästar- eller regionpresidentsposterna som har majoritet i respektive fullmäktige och även när så är fallet kommer vi troligtvis se att en borgmästare inte nödvändigtvis följer “sin” fullmäktigegrupps idéer, och inte heller vice versa. Därför får vi en större dynamik för fullmäktigena, med intressanta allianser och nya politiska möjligheter som följd. En förhoppning utöver detta är att det innebär mer individuell frihet för varje fullmäktigeledamot, vilket också är en av personvalens stora poänger.

Demokratin behöver utvecklas och politiken behöver återknyta en stark kontakt med sina medborgare. Maktdelning och större personligt ansvar tror jag är stora delar av lösningen och det behöver vi våga pröva.

Foto: CC-AT-SA lumaxart | www.flickr.com/lumaxart
Andra bloggar om: politik, samhälle, personval, demokrati, partival, val2010, val, borgmästare, president, stockholm
Pingat till intressant.se

Short URL: http://www.melinen.se/blogg/?p=902

Posted by Tomas Melin on 10-07-29. Filed under gröna visioner, inrikes, miljöpartiet, politik, Senaste inlägg, stockholm, val2010. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0. You can leave a response or trackback to this entry